För inte så många år sedan hade de flesta västerlänningar en gemensam uppsättning referenser och kunskaper, bland annat avseende historia. Denna historiekunskap utgjorde ett immunförsvar, dess nedmontering en förutsättning bland annat för det pågående folkutbytet. Renaud Camus har i sammanhanget noterat att inget folk som känner sin historia låter sig bytas ut, den franska nya högern har konstaterat att framtiden tillhör dem med längst minnen. Kunskapsbanken var vid sidan av en källa till stolthet och identitet också en källa till kunskap om historiens ”lagar” eller återkommande mönster. Dessa lagar formulerades bland annat av ett antal romare i odödliga citat som si vis pacem, para bellum.
Ett intressant namn i sammanhanget är Thukydides, den atenske historikern och generalen som skrev Historia om det peloponnesiska kriget. Han hade själv tagit aktiv del i kriget mellan Aten och Sparta och gått i exil som följd av det. Thukydides historieskrivning har influerat många senare tänkare. Fokus ligger ofta på de moderna dragen i hans Historia, Thukydides hade sannolikt själv antidemokratiska sympatier men hans mål var att utan egna värderingar, gudomliga interventioner eller ryktesspridning skildra vad som mest sannolikt ägt rum under det långa krigets olika faser. Idag förknippas han också med begreppet Thukydidesfällan, den ökade risken för krig när en framväxande aktör hotar ersätta en etablerad stormakt som hegemon (jämför brittisk kontra tysk politik under tidigt 1900-tal eller amerikansk kontra kinesisk idag).
Under åren har många skarpa intellekt bekantat sig med Thukydides, han har inte minst influerat den maktrealistiska skolan i internationella relationer. Guy Debord skrev i ett brev att idag är de grundläggande teoretikerna som bör utvecklas inte så mycket Hegel, Marx och Lautréamont som Thukydides, Machiavelli och Clausewitz. Han noterade också likheterna mellan oligarkiska konspirationer då och nu. Leo Strauss identifierade motsättningen i den atenska demokratin med Thukydides själv som exempel, å ena sidan möjlighet för kompetens och ambition att nå positioner, å andra sidan tendenser till imperialism och krig. Flera intressanta röda trådar går att urskilja i Historia.
Thukydides skisserar tidigt en psykologisk teori, i de atenska representanternas tal i Sparta. De gör där gällande att bland de tre starkaste motiven finner vid rädsla, ära och intresse. Dessa tre motiv återkommer sedan gång på gång i skildringen av kriget. Atenarna mer än antyder också att bakom retorik om ”rättvisa” och liknande finner vi ofta intresset. Det är en realistisk, bitvis cynisk, bild av den mänskliga naturen, vilket inte är alldeles förvånande givet det långa krig som Thukydides upplevt. Hans beskrivning av revolutionen i Corcyra är särskilt brutal, ”death thus raged in every shape; and, as usually happens at such times, there was no length to which violence did not go; sons were killed by their fathers, and suppliants dragged from the altar or slain upon it; while some were even walled up in the temple of Dionysus and died there”. Han beskriver hur ordens betydelse förändrades, hur ”frantic violence became the attribute of manliness; cautious plotting, a justifiable means of self-defence”. Detta förklaras med den mänskliga naturen i kombination med kriget, ”war takes away the easy supply of daily wants, and so proves a rough master, that brings most men’s characters to a level with their fortune.” Kriget är en hård läromästare.
I gränslandet mellan psykologi, geopolitik och sociologi rör sig också Thukydides beskrivning av Aten och Sparta. Aten är havsmakten, thalassokratin, med demokrati på hemma- och imperialism på bortaplan. Sparta är istället en landbaserad, konservativ makt, en tellurokrati med hård skiktning mellan fria män och heloter. Deras utrikespolitik skiljer sig åt, ”the policy of Lacedaemon was not to exact tribute from her allies, but merely to secure their subservience to her interests by establishing oligarchies among them; Athens, on the contrary, had by degrees deprived hers of their ships, and imposed instead contributions in money on all except Chios and Lesbos.” Det finns i den atenska politiken en tendens till hybris, vilken låter Sparta framställa sig som de grekiska städernas befriare. Men Thukydides noterar också hur försiktig den lakedaemonska politiken var (”the Lacedaemonians proved the most convenient people in the world for the Athenians to be at war with. The wide difference between the two characters, the slowness and want of energy of the Lacedaemonians as contrasted with the dash and enterprise of their opponents, proved of the greatest service, especially to a maritime empire like Athens. Indeed this was shown by the Syracusans, who were most like the Athenians in character, and also most successful in combating them”). Den högst reella risken för att heloterna skulle resa sig gjorde att Sparta gång på gång undvek avgörande offensiver. Samtidigt torde den atenska karaktären och demokratin ha bidragit till både upp- och nedgången, liksom till det interna kaos som blev följden av motgångar.
Thukydides Historia påminner också om kopplingen mellan geo- och sociopolitik, delvis kan kriget ses som ett inbördeskrig involverande hela den grekiska sfären. På Spartas sida oligarkier, på Atens demokratier. Gång på gång utbryter revolutioner där städer byter sida. Thukydides går inte lika långt som Marx, ”historien är en historia om klasskamp”, men han kopplar olika klasser till de båda sidorna. Till skillnad från Marx skiljer han däremot enbart mellan överklasser och folk/massa utanför Lakedaemon, den senare gruppen delas inte upp närmare i klasser (jämför borgare och proletariat hos Marx). Även slavar dras in i konflikten, bland annat lovar båda sidorna dem frihet i utbyte mot stöd. Noteras kan även försöket i Leontini att omfördela marken (vilket leder till att överklasserna söker nya vänner utomlands). Thukydides skiljer sig inte från mer konservativa tänkare i insikten att klassklyftor kan hota folkgemenskapen (”the goodness of the land favoured the aggrandizement of particular individuals, and thus created faction which proved a fertile source of ruin”).
Spännande i gängse mening är inte Historia, de militärteknologiska och sociologiska förutsättningarna gör att kriget drar ut på tiden under lång tid. Offensiver äger rum, pest bryter ut, styrkor dras tillbaka, Aten och Sparta lierar sig rentav en tid, et cetera. Men intressanta personer som Perikles, Brasidas och Alkibiades dyker upp. I bakgrunden hotar hela tiden den mäktiga grannen i öster, och risken att olika befälhavare faller för frestelsen från ”medismen”, kort sagt det Wittfogel beskrev som orientalisk despotism med tillhörande lyx. Intressant är även att oaktat Thukydides moderna sidor som historiker spelar gudarna och inte minst deras tempel en återkommande roll i skeendet. Redan tidigt utlovade oraklet i Delfi Lakedaemon segern, ”om de satte in hela sin styrka i kriget”. Vilket som vi noterat tog dem ett betydande antal år.
I vad mån konflikten egentligen innebar seger för någon av de båda sidorna är en annan fråga. Det utdragna brödrakriget försvagade snarare hela den grekiska världen och möjliggjorde för utom-grekiska makter att fylla tomrummet (jämför Europa efter världskrigen). En läsvärd historia är det oavsett vilket, länge en del av västerländsk allmänbildning.
Om skribenten: Joakim Andersen
