I samband med nyårsfirandet utsattes tyska kvinnor för sexuella övergrepp och rån i en inte tidigare skådad skala. Förövarna var män med ”nordafrikanskt och arabiskt utseende” i mycket stora grupper och övergreppen ägde rum på offentliga platser i flera tyska städer.
I delar av svensk media har händelsen gjorts mindre begriplig, och därmed även mindre möjlig att komma tillrätta med, genom att männens härkomst mer eller mindre förtigits. Det hela blir direkt förvirrande i en Aftonbladetartikel av Linnea Järkstig, där vi får se plakat med texten ”mot sexism, mot rasism” men inte får veta vad ”mot rasism” har där att göra. Är man dåligt informerad kan man rentav få intrycket att de tafsande ”männen” var inte bara rasister, vilket sannolikt är helt korrekt, utan även infödda rasister.
Diskursens brister
Aftonbladetartikeln illustrerar att etablerad media har svårt att hantera det inträffade. Detta beror på att de är diskursivt utmanade. De saknar de begrepp som behövs för att både förstå och hantera liknande ”sexattacker”. Sådana begrepp finns, men de har under decennier demoniserats och kopplats till ”rasism” i svensk debatt. Det handlar om långvarig språkpolitik. Några centrala begrepp för att hantera ”sexattackerna” är de följande.
Tacksamhet
En framgångsrik integrationspolitik förutsätter, förutom hanterbara volymer, ett inslag av tacksamhet. Grupp A har under generationer byggt upp ett välfungerande samhälle, en komplex helhet av värderingar, kultur och institutioner. Medlemmar av grupp B söker sig till detta samhälle, och bjuds in att ta del av det. Vanligt hyfs förutsätter då att de känner en viss tacksamhet. Sådan tacksamhet underlättar deras gradvisa assimilering i grupp A, avsaknad av den försvårar processen och är dessutom något stötande då det helt tar bort även den symboliska ömsesidigheten. Vi kan då tala om ”något för inget”, snarare än ”något för något”.
Begreppet tacksamhet, och alla anspråk på det, har i svensk debatt kommit att betraktas som ett uttryck för rasism, kulturrasism och liknande. Detta gör att vår instinktiva reaktion på angreppen i Tyskland och Kalmar, ”otacksamma svin”, inte kan uttryckas. Vi får heller ingen fungerande debatt om migration och integration, kan inte skilja på kolonisatören och flyktingen, vilket förövrigt också drabbar de skötsamma och välvilliga.
Säkerheten och det politiska
Statens grundläggande uppgift är att skapa säkerhet. Den primära uppgiften är inte kvotering, inte bidrag till Expo eller liknande, allt sådant är sekundärt. Inre och yttre säkerhet är statens uppgift, med William Graham Sumners ord att ”försvara egendom och kvinnors heder”. Denna uppgift är bortglömd i svensk debatt.
Kopplat till statens uppgift är det politiska. Det politiska bygger på vän/fiende-distinktionen. Även denna distinktion har tonats ner, vilket innebär att det inte tas på allvar när stora grupper tydligt visar att de är våra fiender. Detta kan vara det vid det här laget vanligt förekommande fenomenet att SFI-elever öppet förklarar att de är IS-sympatisörer, det kan även vara sexuella övergrepp på ”little swedish girls”.
Ett etablissemang som inte tar detta på allvar sviker sin mest centrala uppgift, men de nödvändiga begreppen för att ställa dem till svars har sedan decennier förträngts från debatten. Detta innebär, återigen, att de invandrare som faktiskt vill vara svenskarnas vänner hamnar i samma kategori som IS-sympatisörerna och ”männen” i Tyskland och Kalmar.
Etniska relationer
Däremot är det något som skaver i nyhetsbilderna som visar de flyende människorna. Överallt ser jag män, män och åter män. Då och då skymtar några kvinnor förbi, men majoriteten är män och pojkar.
– Joakim Lamotte antyder varför vi inte borde förvånats av ”sexattackerna”
I den offentliga debatten talas det om ”ingen sexism” och ”ingen rasism” som svar på händelserna i Tyskland (och de tusentals mindre omskrivna fallen som äger rum mindre offentligt). Dessa begrepp är värdelösa i sammanhanget, de är till formen universella och till kärnan riktade mot svenska män.
Ett mer användbart begrepp för att förstå det som ägt rum är etniska relationer. Män från grupp B tar sig friheter med kvinnor från grupp A. Detta både för att de är sexuellt frustrerade och för att flytta fram sina kollektiva positioner. Feminismen har alltid talat om att våldtäkt handlar om makt mer än om sex, men den har ofta missat att denna makt gärna är kollektiv och etnisk.
Man kan då inte ägna sig åt att individualisera (”män”) och universalisera (”män”), man måste tala klarspråk. Grupp B får ta ansvar för det dess medlemmar gör. En sådan dialog är uppenbart förenad med risker, de etniska relationernas slutpunkt när de förfallit tillräckligt är pogromen. Men det är likväl en dialog som måste föras och ett ansvar som måste utkrävas, gärna innan situationen urartat helt.
Kopplat till begreppet etniska relationer finns begreppet kultur. Vilken kultur uttrycker dessa män, och hur förenlig är den med våra intressen av säkerhet på gator och torg? Detta är dock, återigen, en fråga som inte kan ställas om vår diskurs inte ens har plats för ett ”vi”.
Repatriering
Den logiska följden av de ovan skisserade begreppen och perspektiven är repatrieringen. Män som inleder sin vistelse i ett generöst samhälle med att förgripa sig på dess kvinnor ska skickas ut. Historien och dessa mäns hemländer känner många olika former av straff för den som förgriper sig på en annan grupps kvinnor, och utvisning är en i sammanhanget närmast löjeväckande mild konsekvens. Men återigen handlar det om ett nödvändigt begrepp som kommit att förknippas med ”rasism”. När så många viktiga begrepp förknippats med ”rasism” frågar man sig om det inte är det senare begreppet som är direkt skadligt.
Begreppen som leder fel
Vi har skisserat de begrepp som behövs för att kunna föra en saklig debatt om ”sexattackerna”. Men dessa begrepp har förträngts från ”åsiktskorridoren”, andra begrepp har tagit deras plats. Dessa är i synnerhet rasism, sexism och människor. Rasism-diskursen skiljer sig från begreppet etniska relationer genom att den är hierarkisk. De vita är överlägsna alla andra, och därför alltid benägna att förtrycka dem. Det omvända är inte ens tänkbart. Bortom orden och teorierna är rasism-begreppets kärna ett ressentiment riktat mot vita i allmänhet och vita män i synnerhet. Den som inte kan inse varför ett sådant begrepp inte är användbart i samband med de tyska sexattackerna kan sluta läsa här.
Något mycket snarlikt gäller sexism-begreppet, då det är intimt besläktat med rasism-begreppet. Det är på samma gång universellt nog att vara en abstraktion och byggt på ressentiment mot den vite mannen. Det missar också distinktionen mellan får, vargar och fårhundar. Som de Benoist har sagt om demonstrationerna efter attentaten i Paris, så skrattar vargarna när fåren marscherar i grupp och viftar med sina plakat (”mot rasism, mot sexism”). Och vargarna är nu mitt ibland er, små får, för under decennier har ni demoniserat, pacifiserat och trängt tillbaka era fårhundar. För att hantera den här situationen kommer ni inte bara att behöva nya begrepp, ni behöver ett helt nytt perspektiv. Ni behöver lära er känna igen både vargarna och fårhundarna, en hel del av er måste dessutom inse att ni är inte får. Ni är fårhundar, med allt vad det innebär.
Relaterat
Merit Wager – ”Deras målsättning är att etablera ett kalifat i Sverige där bara sharialagar skall gälla.”
Merit Wager – Inte för Sverige
Joakim Lamotte – Var är flyktingkvinnorna
Mer Lamotte
Fria Tider – Sexsugen asylmobb omringar och tafsar på tonårsflickor i Kalmar
Lämna ett svar