Efter de senaste dagarnas nyheter om att Sverigedemokraternas ledning återigen planerar att utesluta flera personer ur partiet tycks alla vara överens: Det här handlar om ren maktpolitik – och inte om legitima åtgärder mot företrädare som agerat olämpligt – nolltolerans eller ej.
Ändå bygger naturligtvis den så kallade nolltoleransen in mekanismer i partiet som över tid orsakar en förskjutning åt vänster. Man använder den drakoniskt mot minsta lilla avvikelse åt höger, samtidigt som man ser mellan fingrarna med stora avvikelser i vänsterliberal riktning.
Inget personärende öppnades mot partiets ordförande i Stockholm, Maria Danielsson, när hon i en DN-intervju i höstas förespråkade ”bussning” av svenska innerstadsbarn till invandrartäta skolor. Och när gruppledaren i Halland, Sara-Lena Bjälkö, i september 2011 gick emot partilinjen och röstade ja till mottagning av ”ensamkommande flyktingbarn” belönades hon med en riksdagsplats istället för en välförtjänt uteslutning.
Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men det finns mig veterligen inte ett enda personärende som initierats på grund av ideologisk avvikelse åt vänster, medan man effektivt utesluter den som avviker minimalt åt höger.
Över tid orsakar detta en oroväckande vänsterglidning och konsolidering av personer med vänsterliberala tendenser i partiets toppskikt. Och ju längre SD rör sig i vänsterliberal riktning, desto mindre existensberättigande har man i sina väljares ögon. Opinionen rör sig nämligen åt motsatt håll.
När man av maktpolitiska skäl slår ned skoningslöst på obekväma utmanare inom partiet på grund av aldrig så små ”avvikelser” åt höger skapar man även prejudikat. Farliga prejudikat, som i framtiden kan komma att slå tillbaka mot nolltoleransens upphovsmän.
Den brittiske filosofen Roger Scruton, som Mattias Karlsson flitigt citerar på sin blogg och uppger vara en av sina tre främsta ideologiska förebilder, skulle själv sannolikt ha blivit utesluten för ”ideologisk avvikelse” om han var medlem i Sverigedemokraterna. Inte minst för sin frispråkighet kring vår tids heliga kor: Jämställdhet, homosexualitet och sambandet mellan etnicitet och IQ. Om en för ledningen på något vis obekväm medlem gav uttryck för samma åsikter som Scruton skulle ett personärende sannolikt väckas snabbare än man hinner uttala ”socialkonservatism”.
Om nolltoleransen tillämpades konsekvent skulle ett personärende även ha öppnats mot den ledande SD-företrädare som i oktober 2009 medverkade på bloggportalen Motpol under pseudonymen ”Anders Lundgren”. Ett par år senare fann SD-ledningen för gott att börja utmåla Motpol som ”neofascistiskt” och använda oss som slagträ mot obekväma partikamrater i uteslutningsärenden.
Ja, med de prejudikat som är på väg att skapas skulle troligtvis inte ens Mattias Karlsson på sikt sitta helt säker.
Oavsett vilket är den så kallade nolltoleransen ingenting som kommer att locka fler begåvade människor till partiet. Riskerna med förknippas med ”SD” i offentligheten är nämligen ingenting om man jämför med de sociala konsekvenserna av att i media få stämpeln ”för extrem för SD”. En stämpel som i Sverige får sociala och yrkesmässiga konsekvenser jämförbara med att vara känd sexualbrottsling.
Det vore kanske lämpligt att mana SD-toppen, i synnerhet Mattias Karlsson, till besinning. Partiledningen behöver reflektera en stund över de långsiktiga konsekvenserna av den internkultur den odlar med sin selektiva tillämpning av nolltoleransen. Systematiserat angiveri, anti-intellektualism och främjande av vänsterliberalism hör inte hemma i det parti som ska försöka få rätsida på Sverige. Interna motsättningar måste kunna lösas genom en av dialog präglad, sund partikultur. Inte genom dolkstötar utdelade med hjälp av fientliga massmedier.
Lämna ett svar