Mycket talar för att det ideologiska och känslomässiga komplex som bland annat getts namnet ”woke mind virus” försvagats något efter det amerikanska presidentvalet, dess värsta excesser kan mycket väl komma att tonas ner. Hur mycket som hunnit bli en del av det liberala konsensus återstår fortfarande att se, likaså i vad mån det handlar om att utrikespolitiska fiender, som Ryssland, just nu prioriteras och inrikespolitiska fiender, som vita män, därför ges tillfälligt andrum. Oavsett vilket var, och är, ideo-viruset ifråga ett fascinerande studieområde, där samspelet mellan realpolitiska intressen och uppenbara psykopatologier ännu väntar på att utforskas närmare. I grova drag tycks det i varje fall ha handlat om att maladaptiva patologier hos vissa sociala skikt, i synnerhet Kotkins klerker, uppmuntrades och tilläts eftersom de låg i linje med intressena hos flera elitskikt (folkutbytet torde vara ett särskilt pedagogiskt exempel på detta där även marxister kan identifiera elitintressena ifråga). Detta utesluter givetvis inte att många även i dessa elitskikt internaliserade ideologierna eller att en och annan opportunistisk men inte alldeles övertygad klerk passade på att berika sig själv under resans gång.
En aspekt av woke-komplexet som praktik har varit obligatoriska utbildningar och möten på arbetsplatser, där ideologin presenterats för vanligtvis okritiska anställda. Enligt en studie från 2023 hade 52% av alla amerikanska anställda sådana möten, årligen kan 8 miljarder dollar spenderas på det. Samtidigt är forskningen begränsad om effekten av dessa ”DEI-möten” (”diversity, equity, and inclusion”, på vanlig svenska bäst översatt som ”anti-rasistiska”). Den forskning som finns tyder rentav på att effekten kan vara negativ, och ökar snarare än minskar raslig fientlighet.
En intressant studie i sammanhanget är Instructing Animosity av Jagdeep, Lazarus, Zecher, Fedida, Fihrer, Finkelstein, Yanosky, Jussim, Finkelstein och Paresky. Studiens deltagare har fått läsa olika texter och därefter fått tolka ett antal fiktiva situationer. En text handlade om den amerikanska majsproduktionen, en annan förmedlade den ”anti-rasistiska” världsbilden hos Kendi och DiAngelo (”an essay which combined educational texts from prominent DEI scholars, Ibram X. Kendi and Robin DiAngelo”). Deltagarna fick sedan läsa en kort berättelse om en sökande till ett universitet vars ansökan avslogs. Texten var helt ”färgblind”, men de som läst Kendi och DiAngelo lyckades ändå tolka in rasistiska inslag som diskriminering och mikroaggressioner (”participants exposed to the anti-racist rhetoric perceived more discrimination from the admissions officer (~21%), despite the complete absence of evidence of discrimination. They believed the admissions officer was more unfair to the applicant (~12%), had caused more harm to the applicant (~26%), and had committed more microaggressions (~35%)”). Däremot blev de inte mer positiva gentemot icke-vita (”the intervention did not produce any measurable change in warmth or coldness towards persons of color”).
Detta antyder att deltagarna lär sig en uppsättning regler snarare än genuin tolerans. Om målet med dessa utbildningar är att öka toleransen misslyckas de. Men det är heller inte målet, målet har snarare kopplingar till det som kallas ideologins vakthundar. Regler, vokabulär och raslig hierarki ska internaliseras, en raspolitik där vita befinner sig i botten ska permanentas. Vissa deltagare internaliserar under resans gång dessutom en patologisk världsbild.
Verkligt intressant, inte minst mot bakgrund av ett antal uppmärksammade domar, blir det när deltagarna läst texter om ”islamofobi” och därefter fått läsa fiktiva beskrivningar av rättegångar mot en ”George Green” och en ”Ahmed Aktar”. Fallen var identiska men de som läst texterna om ”islamofobi” betraktade Ahmeds dom som betydligt mer orättvis än kontrollgruppen (”participants in the anti-Islamophobia treatment group rated Ahmed’s trial as significantly less fair (4.92 vs. 5.25) than did those in the control group. The training led them to perceive injustice toward Ahmed despite the specifics of his situation being identical to those of George”). Detta kan vara en delförklaring till uppmärksammade domar där exempelvis utvisning inte yrkats trots grova brott eller skadestånd tilldelats genuina nidingsmän. Jurister är inte immuna mot de inslag av ”DEI-utbildning” de tar del av på universitet och arbetsplatser. Jämför här även ”two-tier Keir”.
Deltagare fick också bekanta sig med texter om ”castism”, här kopplat till föreställningen att högkastiga indiska immigranter i USA diskriminerar och ser ner på lågkastiga dito (”caste sensitivity training materials from Equality Labs”). Det är ett relativt nytt fenomen, vilket gör studien extra intressant (”despite its uncertain scientific footing, the lack of familiarity with caste issues, unlike race or Islamophobia, provides a unique opportunity for measuring the impacts of DEI initiatives”). Resultatet här var bland annat att deltagare som bekantat sig med ”kastism”-narrativet betraktade hinduer som mer rasistiska, och att de hellre instämde i påståenden som ”brahminer är parasiter” och ”brahminer är ett virus” än vad kontrollgruppen gjorde. Resultatet var här återigen ökad intolerans och demonisering, här på ett område deltagarna sannolikt visste väldigt lite om.
Studien fann ett samband mellan deltagarnas reaktioner och deras nivåer av vänsterauktoritarianism. De vänsterauktoritära deltagarna var mer benägna att vilja straffa fiktiva figurer och tolkade dessa fiktiva figurers agerande som mer fientligt än de andra deltagarna. Vi citerar ”in our Rutgers sample, we found that similar to DEI interventions, participants’ levels of left wing authoritarianism (LWA) predicted increased willingness to punish and higher hostile attributions. The LWA scale measures tendencies toward coercive control, anti-hierarchical aggression, and endorsement of radical egalitarianism”. Det antyder återigen att den vänsterauktoritära personligheten är en realitet (vi har skrivit mer om den bland annat här: Den vänsterauktoritära personligheten).
Sammantaget är det alltså en läsvärd liten studie. Den drar inte långtgående slutsatser, att koppla resultaten till samtida politik lämnas till läsaren, men slutsatserna framstår som högst sannolika. Deltagarna som utsattes för texter om ”rasism”, ”islamofobi” och ”kastism” lärde sig identifiera fientliga motiv, fördomar och diskriminering där inga egentligen fanns. De fick alltså fördomar mot vita och brahminer. Vi citerar återigen: ”across all groupings, instead of reducing bias, they engendered a hostile attribution bias… amplifying perceptions of prejudicial hostility where none was present, and punitive responses to the imaginary prejudice. These results highlight the complex and often counterproductive impacts of pedagogical elements and themes prevalent in mainstream DEI training.” Om resultatet blivit detsamma om deltagarna inte redan varit medvetna om att de tog del av den hegemona ideologin, alltså ”His Masters Voice”, är en annan fråga. Kanske hade många då istället betraktat påståendena som löjeväckande. Här finns en uppenbar koppling mellan makt, regler och ideologi. De ideologiska konstruktioner som är narrativen om ”rasism”, ”islamofobi” och nu senast ”kastism” sprids oavsett vilket i allt från utbildningar till populärkultur idag, vilket gör studien högst relevant. Lika relevant är det faktum att ett betydande, och växande, antal människor ändå ser igenom dem som just skadliga ideologier och regelverk utan folklig legitimitet. Även detta borde studeras, vad gör vissa människor mindre mottagliga för dessa ideologier än andra?
Länk: Instructing Animosity
Om skribenten: Joakim Andersen
