Ett starkt samband, såväl historiskt som internationellt, är att ”liberals” mår sämre än ”conservatives”. Termerna kan bara delvis översättas till våra egna ”vänster” och ”höger”, det är ändå ett intressant samband och bör tjäna som en varning för att låta sig påverkas av den amerikanska ”vänstern”. En läsvärd artikel i sammanhanget är psykologen och professorn Musa al-Gharbis How to Understand the Well-Being Gap between Liberals and Conservatives.
al-Gharbi är något så ovanligt som en självmedveten medlem av det Christopher Lasch kallade den nya klassen, Musa själv talar hellre om symboliska kapitalister. I kommande boken We Have Never Been Woke utforskar han motsättningen mellan klassens självbild och ideologi å ena sidan (”förkämpar för de förtryckta”) och deras objektiva position som elit å den andra. Det kan mycket väl vara en högst läsvärd bok, artikeln om klyftan i välmående mellan liberaler och konservativa tyder i varje fall på det. al-Gharbi presenterar forskningen om skillnaderna i välmående och de möjliga delförklaringarna. Han skriver att ”conservatives do not just report higher levels of happiness, they also report higher levels of meaning in their lives. The effects of conservatism seem to be enhanced when conservatives are surrounded by others like themselves”. Detta torde för övrigt inte vara alldeles överraskande för den som har eller haft ett socialt liv. Intressant är att konservatism tycks vara särskilt välgörande för de äldre, ”it helps adherents preserve a sense of value, meaning, and self-esteem even when they are no longer as physically vital, sexually attractive, mentally acute, or economically productive as they once were.” Det tycks inte heller bara vara fallet att fler konservativa mår mycket bra än liberaler, fler liberaler mår dessutom mycket dåligt. ”Investigations consistently find that people who identify with liberal ideology are significantly more likely than others to be depressed, anxious, and to rank high on neuroticism” för att citera al-Gharbi. Av detta kan man inte dra några egentliga slutsatser vad gäller ideologiernas utsagor om verkligheten, verkligheten skulle till exempel kunna vara deprimerande. En viss empati med det politiska motståndarlaget kan också vara en möjlig följd av al-Gharbis text.
Oavsett vilket, en möjlig delförklaring till skillnaderna är att den liberala världsbilden i sig får människor att må sämre (”it could be that some aspect of liberalism routinely undermines adherents’ subjective well-being”). Det finns tungt vägande argument för det, närmare bestämt den starka ökningen av psykisk ohälsa efter 2011. Perioden sammanfaller med det som kallas ”the Great Awokening”, då vissa ”liberala” ideologier flyttade fram sina positioner i såväl samhälle som politik. Parallellt med detta försämrades vita liberalers mående. al-Gharbi ger flera exempel på varför ideologin får dem att må sämre, bland annat att de oftare bryter relationer av politiska skäl, att de har stort fokus på nyheterna, att världsbilden de anammat är en sorts ”anti-KBT”, och att deras självbild skadas av den. Om det sistnämnda skriver han att ”highly-educated and relatively affluent white liberals are the Americans most likely to identify as “feminists,” “antiracists,” or “allies” or to hold far left views on “cultural” issues. However, according to many of the belief systems in question, affluent whites are the source of virtually all the world’s problems. That is, these ideologies villainize the very people who are most likely to embrace them.” Noteras kan att även icke-vita påverkas negativt när de har för mycket med vita liberaler och ideologin att göra, bland annat i den akademiska världen.
Sammantaget är det en mycket intressant text. Den bör tjäna som varning för ideologin ifråga, av att bli ”woke” mår både individer och samhällen sämre. En fråga man kan ställa sig är vad det säger om en klass att den anammar en sådan ideologi och självbild. Är det följden av att ingå i en elit som inte kan erkänna att den är en elit, där de enskilda individerna normalt är intet men klassen som helhet allt. Eller ska det hela tolkas utifrån den marxska idétraditionens indelning av klassers historia i en heroisk och en dekadent fas? Wokeideologins starka inslag av självförakt torde antyda det senare. Eller har vi att göra med en ond cirkel där både biotyper och ideologier ingår? Är det skav mellan inre och yttre som välmåendegapet antyder i själva verket det bränsle som drivit vänsterns ofta imponerande produktivitet och teoretiserande? Har vi att göra med parasitära skikt som projicerar sin egen ställning på alla ”vita”? Frågorna är många, en elit som vill behålla sin position mer långsiktigt bör oavsett vilket undvika slika ideologier.
Om skribenten: Joakim Andersen
