Det amerikanska har under åren utforskats från flera olika perspektiv, såväl den amerikanska ideologin som det amerikanska psyket har analyserats av bland många andra Evola, Jung och Lawrence. Inte sällan har studierna landat i för det amerikanska mindre smickrande slutsatser, Västerlandets västligaste utlöpare har i jämförelse med Europa framträtt som både infantilt och puritanskt. Julius Evola noterade bland annat likheterna mellan USA och Sovjet, och skrev att det amerikanska människoidealet präglades av en ”interior formlessness” som gjorde landet till ”a society of pariahs”. Han skrev också angående materialismen att ”in the United States man is also seen as just a factor of labour and consumption”. Samtidigt bör skillnaderna mellan USA och Europa inte överdrivas. Även Nordamerika är hem för ett antal europeiska folkkulturer, bland dem inte minst söderns relativt aristokratiska kultur och ättlingarna till de välbekanta och stridbara Scotch-Irish. Den mer genuina högern har historiskt kunnat både identifiera de negativa aspekterna av det amerikanska och respektera de positiva aspekterna av det, dialektiska betraktelser har dock sällan kommit fram till att det är de sistnämnda som växer i inflytande över tid.
En intressant studie av den amerikanska mytologin är Constantin von Hoffmeisters Esoteric Trumpism. von Hoffmeisters originella text påminner delvis om Geydar Dzhemals analys av det amerikanska omedvetna. Dzhemal (1947-2016) var en intressant tänkare, inte bara på grund av sin relation till Aleksandr Dugin och Yuri Mamleyev. De ingick under Sovjettiden i en avantgardistisk krets som fått betydande inflytande på allt från rysk nationalism till det ryska kommunistpartiet och post-sovjetisk islamism. Där Dugin blivit rysk-ortodox blev Dzhemal muslim, i hög grad delade de förståelsen av USA som den huvudsakliga fienden och en allians av ortodoxa och muslimer som önskvärd.
Dzhemal skrev ett flertal läsvärda artiklar, bland annat inflytelserika Orientation North där vi bland annat får veta att ”the one who is going north is not afraid of the night. Because there is no light in the sky of the north”. Det kärnfulla språket erbjuder en filosofisk och poetisk aspekt, om än bitvis svårtillgänglig, av den hyperboreiska myten. Dzhemals text om ”arisk islam” tycks inte finnas tillgänglig på internet, däremot finns på hans hemsida Kontrudar ett rikt artikelarkiv. För vissa kan artiklarna erbjuda ett perspektiv på det amerikanska imperiet, överlägset Negris, där religion och passionaritet finns med som avgörande faktorer. Det innebar att det var naturligt för Dzhemal att vara både rysk patriot och muslim, samtidigt som han såg betydande potential i islam som helig opposition till världsimperiet och betydande korruption i Mellanösterns stater.
Dzhemal beskrevs som allt från fascist till islamo-marxist, oavsett om man håller med honom i hans slutsatser fanns det en hel del originella perspektiv i hans analyser. Det gäller bland annat ansatsen att tolka europeisk politik som en konflikt mellan amerikanska femtekolonnare av politiker och en mer anti-amerikansk byråkratelit. Analysen haltar delvis, men Dzhemal bjöd samtidigt på kärnfulla och träffsäkra observationer i stil med ”faktum är att andra världskriget visade sig vara ett krig från USA mot Europa. Europa som princip, som världsmaktcentrum, som civilisation.” Dzhemals ord om vikten av traditionella teckensystem och språk var också insiktsfulla, ”vi måste förstå detta: alfabetet är valuta. Det är stor skillnad: antingen trycker du dina pengar, eller så lägger du allt du har i din själ i pengar tryckta någon annanstans. En som har investerat sin semantiska resurs i någon annans teckensystem kommer aldrig att resa sig.”
Ett återkommande tema var maskulinitetens kris, han talade här om nya etnosociologiska begrepp och politisk andrologi. Dzhemal konstaterade angående fallande testosteronnivåer att ”kopplingen mellan fysiologi och historia är alltför slående: Europas nederlag som maktcentrum till följd av andra världskriget ledde till en biologisk katastrof för den europeiska maskuliniteten i sig. Den moderna världen har gått in i en period av systemisk kris, en av de mest slående manifestationerna har varit mäns försvinnande som en psykofysiologisk komponent i den fullfjädrade mänskligheten. I verkligheten leder detta till att civilisationskrisen får en katastrofal biologisk dimension, vilket i sin tur leder till degenerationen av massmedvetandet och systemet med moraliska värden.” Mot detta identifierade han tre maskulina centra, närmare bestämt Afghanistan, Balkan och Kaukasus. Där den moderna staten är ”unisex” beskrev Dzhemal manligheten med orden ”det är med passion och beredskap för döden, som specifikt är manliga dygder, som sådana grundläggande saker som viljan till makt, viljan till frihet, viljan till självförsörjande rationell existens associeras.” Man behöver varken vara muslim eller taliban för att finna insikter av värde i det. Till de kaukasiska bergen menade han att en specifik människotyp under historien trängts undan av handelsmän och imperier, närmare bestämt kshatriya, krigare. Med politisk andrologi som verktyg kunde Dzhemal även genomföra en fascinerande analys av postmodernismen som en av ”den stora moderns berättelser”. Kopplingarna till såväl traditionalism som etnosociologi torde vara uppenbara. Dzhemal skrev bland annat om två motsatta människotyper med utgångspunkt i inställningen till den egna döden, liksom ”krigarens degenerering till en brutal tyrann och soldatdespot”.
Men åter till frågan om det amerikanska omedvetna. I artikeln om Det amerikanska omedvetna i litteratur och liv citerade Dzhemal i förbigående etnosociologen Gumilev, som karaktäriserade den amerikanska nationen som en kimera, ett misslyckat försök till organisk helhet. Han noterade även att ”som regel föds en ”nationell idé” ur konfrontationen och kompromissen mellan den officiella myten och det folkliga omedvetna.” I likhet med von Hoffmeister intresserade sig den ryske muslimen för vad Poe och andra amerikanska skräckförfattare avslöjar om det kollektiva omedvetna. Dzhemal skrev att ”Amerikas stora litteratur handlar om detta. Om viskningar i natten, om nattröster i din egen hjärna, om skelett som murats in i källaren… Kort sagt om din ”mörka halva”!” Det handlar i grunden om ett skuldkomplex. Intressant är att Dzhemal lägger fokus på Stephen King som uttolkaren av det amerikanska omedvetna i ett ”superepos”, där bland annat Scarlet King kan förstås som den amerikanska staten själv. Det innebär också att när Roland Deschain i böckerna om Revolvermannen jagar Mannen i svart är det sig själv han förföljer. Det är en inte oäven analys av Kings superepos och av förhållandet mellan amerikanskt omedvetet och amerikansk stat. Lika givande är beskrivningen av två mytiska arketyper i den amerikanska drömmen, huset och vägen, och konflikten dem emellan. Sammantaget är det en läsvärd komplettering till von Hoffmeisters studie av det amerikanska omedvetna, även om Dzhemal snarare såg Trump som en representant för Lumpen-mentaliteten, bekant från det marxska Lumpenproletariatet, än något ädelt. Att identifiera den svenska nationens omedvetna och myter är avslutningsvis ett värdefullt projekt även det, där både von Hoffmeister och Dzhemal kan ge inspiration.
Relaterat
Lev Gumilev och etnogenesis
Yuri Mamleyev – De sublima
Noukhaev och eurasianismen
Om skribenten: Joakim Andersen
