I dagarna har Expo fått viss publicitet genom sin ”kartläggning” av ”högerextremister i nedre tonåren”. När jag var yngre lade jag inte sällan tid på att bemöta påståenden från aktörer i stil med Expo som om det var inslag i en debatt. Så är emellertid inte fallet, kommunikation från sådana aktörer är per definition något annat och bör därför snarare bemötas med metaanalyser. Vi kan då identifiera åtminstone tre aspekter av Expo.
För det första är Expo ideologiproducenter. De enskilda medarbetarna kan ha, och har ofta, starka kopplingar till förment vänsterradikala miljöer, men deras ideologiproducerande funktion står primärt i relation till etablissemanget (systemet, regimen, senkapitalismen, managersamhället eller vad man nu föredrar för terminologi). Det är en funktion där Expo idag, där regimen gått in i en mer öppet repressiv fas, ständigt riskerar bli akterseglade och ersatta av statliga myndigheter som MSB, vilket innebär att det är högst nödvändigt att med jämna mellanrum påminna både om sin kompetens och om sin lojalitet.
Expos funktion sätter ramarna för dess praktik, artiklar om den amerikanska djupstatens infiltration och manipulation av ”nazistiska” och populistiska grupper kommer därför lysa med sin frånvaro trots att ämnet är både relevant och spektakulärt. Man biter som bekant inte den hand som föder en, ens indirekt.
Det för oss osökt över till den andra aspekten, vilken följer av den första. Expos funktion i gränslandet mellan ideologisk och repressiv statsapparat har åtminstone två sidor. För det första är man ett exempel på det som kallats ideologins vakthundar, man ägnar sig åt att kartlägga och peka ut regimens och den hegemona ideologins fiender. I de flesta västerländska länder har detta inte ansetts som ett rumsrent göromål för staten själv, det har därför delegerats till förment oberoende aktörer. För det andra bidrar en aktör som Expo till den hegemona världsbilden genom att underbygga den nödvändiga fiendebilden, där Expos intresseområden skiftar i linje med regimens. Det för oss över till den ”andra aspekt” vi blev utlovade för flera meningar sedan, Expo kan inte förklara någonting som är politiskt i schmittiansk mening. Det gäller inte minst det som är själva kärnan i verksamheten, fenomenet ”högerextremism”. Trots den förmenta kopplingen till en förment materialistisk vänster kan inte Expo förklara detta, eftersom en sådan förklaring skulle blottlägga det faktum att den förda politiken skadar delar av den infödda befolkningen och väcker missnöje och motreaktioner hos dessa. Istället för materialistiska förklaringar får vi därför ”kartläggningar”, vilket reducerar strukturella fenomen och intressekonflikter till personliga tillkortakommanden samtidigt som distinktionen mellan ord och våld luckras upp i mer eller mindre medveten avsikt att kriminalisera det förstnämnda. Här är kopplingen mellan Expo och den manageriella regimens syn på yttrandefrihet tydlig.
Den tredje aspekten innebär en utvidgning av den ideologiska funktionen, där aktörer som Expo historiskt bidragit i arbetet med att hålla fiendebilden levande. Här finns både en repressiv aspekt, ”tycker du fel kommer du bli uthängd som nazist och det är inte så roligt”, och en mer ideologisk, ”nazisterna hotar oss, var rädd, var mycket rädd och lyssna på dina ledare”. Utvidgningen av denna funktion innebär att fiendebilden gått från att vara politisk, de synnerligen generöst definierade ”nazisterna”, till att bli alltmer rasifierad. I likhet med etablerad media har aktörer som Expo ett starkt fokus på infödda européer som förövare av både tankebrott och terrordåd. Denna selektiva praktik formar den mentala kartan hos offentligheten och delar av befolkningen i stort, vilket är en form av blood libel. En föreställd verklighet konstrueras där ”vita är rasister” och ”vita mördar”.
Sammantaget finner vi alltså att snarare än inlägg i en demokratisk offentlighet är Expos budskap att betrakta som enkelriktad ideologiproduktion, eller ”påverkanskampanjer” för den som önskar anlägga ett klass- eller maktperspektiv på begreppet. Det myckna talet om påverkanskampanjer är för övrigt ett av de tydligaste exemplen på påverkanskampanjer även det, men det får bli ämnet för en kommande text.
Om skribenten: Joakim Andersen
