För ganska exakt ett decennium sedan skrev vi på Motpol en positiv recension av TV-serien True Detective, serien beskrevs som stämningsfull och filosofiskt givande. Den använde sig skickligt av den amerikanska södern som miljö, skaparen Nic Pizzolatto vävde dessutom in både skräckförfattare som Chambers och antinatalistiska filosofer som Cioran. Sedan dess har åren gått och flera nya säsonger med namnet True Detective har sett dagens ljus. För att kunna göra en rättvis bedömning av dessa bör man betrakta dem som helt fristående skapelser, huvudpersoner och miljöer har bytts ut, samma nivå som Pizzolattos ursprungliga lilla pärla har de oavsett vilket inte fullt ut uppnått.
Detta gäller även den fjärde och senaste säsongen, med namnet Night Country. Det är trots det en i många avseenden fascinerande skapelse, inte minst då den istället för söderns träskmarker utspelar sig i det arktiska Alaska och det lika symboliskt som övernaturligt laddade midvintermörkret. I det isolerade samhället Ennis dras en liten handfull poliser in i det mystiska fallet med en forskningsstation där forskarna försvunnit spårlöst. Vi följer två poliser, Evangeline Navarro spelad av Kali Reis och Liz Danvers spelad av Jodie Foster, i deras utredning av det som skett. Båda bär på själsliga ärr, båda är på samma gång hårdföra och trasiga. Att serien utspelar sig i det mest isolerade Alaska bidrar till en underliggande känsla av utsatthet, naturens krafter är starka och människan i många avseenden en obetydlig gäst. Det ger också tillgång till fascinerande miljöer, som dödliga system av isgrottor. Inuiternas myter, liksom en mystisk enögd isbjörn, kan också föras in i handlingen. Inte minst introt, med musik av Billie Eilish, är suggestivt. Temat familj och försoning är genomgående i huvudpersonernas utveckling.
Samtidigt påminner serien om hur den hegemona ideologin invaderat den kulturella sfären det senaste decenniet. Ett stort antal filmer med bara några år på nacken skulle inte kunna göras idag. Boris Benulic har i sammanhanget talat om rasprogrammering, handlingen och karaktärerna i Night Country är i hög grad raskodade. Infödda inuiter framställs positivt och som offer för bland annat storföretags utsläpp och myndigheters ointresse, i förbigående sagt inte en orimlig framställning. I kontrast till detta står dock framställningen av vita, i synnerhet vita män. Den manliga huvudpersonen, unge Peter Prior, slits mellan lojaliteten till sin far och lojaliteten till sin kvinnliga chef. Fadern upprepar flera gånger att ”blood is blood”, en inställning som är acceptabel för inuiter men inte för vita. Inte heller har de vita karaktärerna möjlighet, eller i serien ens viljan, att knyta an till sina rötter och traditioner som de infödda inuiterna. Spoilervarning utfärdas här å det bestämdaste vad gäller det kursiverade stycket som följer nu, men möjligheten till försoning för de vita karaktärerna är för kvinnornas del relationer som knyter dem till de infödda, men för Peter innebär det dessutom att han måste döda sin far. I kulturindustrins alster kan vi ibland identifiera den omedvetna, mytiska logiken i den hegemona ideologin, det är fullt möjligt att Peters dilemma är ett exempel på det. Oavsett vilket, detta betyder även att redan när vi möter brottsoffren kan vi genom deras härkomst, alla är nordliga eurasier, ana att de kanske inte alls är några offer. Rasprogrammeringens logik blir här så stark att handlingen måste underordna sig den. Detsamma gäller det snopna slutet, vilket freudianskt kan beskrivas som ”woke wish fulfilment”, i stark kontrast till Pizzolattos ursprungliga serie. Det innebär även att den mytiska logiken som stämningsfullt byggts upp faller tämligen platt.
Överhuvudtaget märks det att Pizzolatto inte skrivit Night Country. Där den ursprungliga säsongen använde sig av det övernaturliga lika diskret och tvetydigt som Mishima i Fruktbarhetens hav så är den senaste säsongen betydligt mer grafisk med inslag av ”jump scare”. Inte minst dyker det upp ett flertal spöken. De bidrar till både handlingen och stämningen, men hälften hade diplomatiskt uttryckt varit nog. En svaghet är även att vi i några scener får ledtrådar som huvudpersonerna inte får. Noteras kan att serien, liksom ett flertal amerikanska produktioner, tycks avse att få publiken att sympatisera med polisvåld, om än numera med politiskt korrekta förtecken.
Sammantaget har Night Country både starka och svaga sidor. Den arktiska miljön och de mytiska inslagen är effektiva, det är bitvis spännande och skådespelarinsatserna är överlag goda. I synnerhet Reis lyckas göra sin karaktär trovärdig, Fosters blir mer stereotyp. Det inuitiska inslaget är lovande, inte minst kopplingen till rötter och traditioner, men går inte på djupet. Seriens svagheter är i hög grad en följd av att ideologin invaderat, vilket gör vissa karaktärer endimensionella och mindre trovärdiga. Det påverkar också handlingen negativt. Till detta kommer inslaget av poser och stereotyper, liksom oförmågan att hålla det övernaturliga inslaget i schack. I jämförelse med mycket annat kulturindustrin idag producerar är Night Country alltså relativt bra, men kvaliteten på kulturindustrins alster har sjunkit märkbart de senaste åren.
Om skribenten: Joakim Andersen
