2023 går mot sitt slut och det har blivit dags att traditionsenligt försöka summera det gångna året. ”Vi lever i spännande tider” har under åren blivit något av en personlig plattityd, men 2023 har på många sätt bekräftat den. I grunden har vi att göra med en dialektisk process, där vissa eliters försök att omvandla Västerlandet till ett totalitärt klassamhälle och folkens växande insikt och motstånd föder varandra. Det är dessutom en process som accelererat, den som minns det tidiga 2000-talet kommer sannolikt ihåg både att eliternas kampanjer var betydligt mer gradvisa och att våra framgångar var betydligt färre. President Trump var då lika otänkbar som hanteringen av pandemin. Sedan dess har vi rört oss in i något som snarare för tankarna till Naomi Kleins ”chockdoktrin”, ihop med ett tilltagande folkligt motstånd.
2023 gav prov på flera uttryck för dessa två motsatta tendenser. Elitskiktens nedmontering av den historiska västerländska samhällsformen, med sådant som liberala friheter, relativt stora och självständiga mellanskikt, och homogena befolkningar, fortskred. Repressionen mot Trumpanhängare, holländska bönder och irländska invandringskritiker var bara några av exemplen, mycket ägde rum utan att omnämnas nämnvärt. Bankerna stängde ner ytterligare dissidentkonton, Danmark förbjöd vissa former av hädelse, invandringen till flera länder ökade fortsatt et cetera. Men samtidigt formerades och organiserades det folkliga motståndet ytterligare, och vann ett flertal segrar. Tidöavtalet var ett exempel, Argentinas Javier Milei ett annat, Trumps opinionssiffror bör nämnas även de. Inte sällan var dessa segrar tvetydiga, de företrädare folken röstar fram under denna relativt tidiga fas av konflikten lämnar en del övrigt att önska. Men processens riktning var lovande. Inte heller bör man här stirra sig blind på den rent partipolitiska arenan. Minst lika avgörande som en Milei var Elon Musks köp av Twitter, vilket innebar att en central social arena varit relativt öppen för yttrandefrihetens mekanismer. Mekanismer som över tid tenderar att gynna såväl populister som den mer genuina högern, i kraft av objektivt korrekta argument och attraktiv estetik och antropologi (jämför hur ett begrepp som ”the Great Replacement” gradvis anammats även av relativt borgerlig höger i den anglofona sfären). Överhuvudtaget äger en förskjutning av Zeitgeisten rum, där exempelvis en Ricky Gervais, en Dileva och en Hulkoff representerar olika aspekter av det som pågår.
Några intressanta tendenser går att utveckla ytterligare. Vi kan inledningsvis resonera kring förhållandet mellan populism och genuin höger, populism här definierad som folkliga försök att försvara sig mot ovan nämnda elitprojekt. Det är projekt som högst kännbart försämrar vanliga människors livsvärld, oavsett om vi fokuserar på den demografiska förskjutningens konsekvenser i form av otrygghet, främlingskap i det egna landet och kostnader, eller om vi tar upp sådant som nedmonterad demokrati och massiv resursöverföring från vanliga människor till elitskikten och deras klientgrupper. Att identifiera, förklara och effektivt bemöta detta projekt är inget som sker över en natt, i synnerhet då det är en kollektiv process som motarbetas av de etablerade institutionerna. Men likafullt ser vi gång på gång att viljan finns, och att analys och organisationsformer gradvis finslipas över tid.
Parallellt med detta bevittnar vi i realtid framväxten av en mycket livaktig genuin höger, bland annat på ovan nämnda Twitter/X men också i en fysisk och social verklighet. Den består av flera delvis autonoma sfärer, med delvis överlappande estetik, begreppsapparat, fokus och människoideal. Gemensamt är ofta att det hela är roligt, spännande och intelligent, något som står i tydlig kontrast till vad det till namnet liberala etablissemanget kan erbjuda. Oavsett vad man i övrigt tycker om dem, och om pseudonymer, är det intressant att följa herrar som Mencius Moldbug, Bronze Age Pervert, The Golden One och Varg Vikernes, det finns också intressanta damer som Philosophicat och hbdchick. Metapolitiskt är det högst sannolikt att vi här bevittnar morgondagens motsvarighet till liberalismens politiska klubbar och encyklopedister, formandet av en världsbild som i sinom tid kommer omsättas i realpolitik. Herrar som Musk och Thiel illustrerar att detta är en process som redan inletts. Samtidigt är den världsbild som tar form betydligt mer anti-liberal än Musk och Thiel, den hänvisar i hög grad till äldre anti-liberala tänkare (bland annat Evola, Faye, Jünger och Spengler). I förbigående kan noteras att det innebär att den alternativa högerns idéer blivit självklara i en bredare miljö, oavsett om den som etikett och faktiskt existerande gruppering kvästes av repression. Att den genuina högern dras med flera barnsjukdomar är lika oundvikligt som tråkigt, från undertoner av grälsjuk bitterhet till misantropi och misogyni, en del torde gallras ut i mötet med verkligheten men konstruktiv kritik och positiva exempel har också en roll att spela.
Relationen mellan populism och genuin höger kommer på sikt att bli intressant, bland annat då populismen av naturliga skäl är mer demokratisk än motståndarsidan medan det i den genuina högern ofta funnits en kritik av demokrati i allmänhet och parlamentarism i synnerhet. Den historiskt mest sannolika utvecklingen är att populismen bidrar till en caesarisk fas genom att bära fram individer och skikt från eliten som byter sida, en caesarism där den genuina högerns idéer och estetik får en mer framträdande roll samtidigt som de båda tendenserna bildar en syntes. Populismen kommer exempelvis att återupptäcka det nationella arvet och dess symbolik, sannolikt inklusive dess religiösa aspekter, samtidigt som den genuina högerns respekt för den kämpande allmogen växer under de decennier av konflikt mot gemensamma fiender båda miljöer står inför. I nuläget bör oavsett vilket irrelevanta pseudokonflikter undvikas, även om sociala medier har en inbyggd logik som tenderar att underblåsa dem.
Värt att notera här är även det Guillaume Faye för många år sedan förutspådde under namnet den nya judefrågan. Med kriget i Gaza har inte bara de latenta motsättningarna mellan judisk stat och judisk diaspora manifesterats, utan även motsättningarna mellan judar som en av grupperna i ”regnbågskoalitionen” och judar som vita. Historiskt har diasporan varit vänstersinnad, ofta i egenskap av teoretiker och organisatörer. Samtidigt har det varit svårt att förhålla sig teoretiskt till judisk överrepresentation i bland annat akademi och ekonomi, om man utgår från egalitarismens axiom att skillnader i utfall enbart kan förklaras med privilegier och diskriminering. För den som läst vithetskritiker som D’Angelo är det ingen hemlighet att ashkenazijudar räknats som vita, deras framgångar alltså en följd av ”vita privilegier”. Kriget i Gaza innebar att det blev smärtsamt tydligt för många judar att de av woke-miljön sågs inte bara som vita utan även som folkmördande förtryckare och upprätthållare av en av de sista kolonialstaterna. Vad detta innebär på sikt är svårt att sia om. Det finns i USA ansatser till att tydligt kategorisera judar som en av de förtryckta, och därmed skyddade, grupperna, ihop med bland annat svarta och HBTq-personer. Men det finns också ansatser att överge woke-projektet och istället bilda ett historiskt block ihop med ”högern” i bred mening. Richard Hanania är ett exempel på den senare strategin, liksom dess begränsningar. Bilden kompliceras ytterligare av att alternativhögerns arv inkluderar en kritik just av judisk makt, samtidigt som den interagerat med flera judiska antiliberaler.
Frågan om Gaza för oss över till den geopolitiska och -ekonomiska aspekten av 2023, där den atlanticistiska eliten hamnat i ett växande antal konflikter både internt och externt. Inte sällan har det USA-lierade Väst varit relativt globalt isolerat, något vi återigen ser vad gäller Gaza. I vad mån denna isolering varit reell eller symbolisk har varit svårare att avgöra. Oavsett vilket är de samtidiga interna och externa konflikterna av historiskt intresse. Vi ser bland annat vad gäller rekryteringen till militären att den politik som förs internt, riktad mot den europeiskättade allmogen, är svår att förena med de externa intressena. Undantag kommer därför fortsatt göras, oavsett om det gäller att alliera ukrainska nationalister eller att producera rekryteringsmaterial riktat till vita män. Intresset från de nyare befolkningsgrupperna att strida för elitskikten kommer fortsatt vara begränsat, inte sällan gäller detta även deras militära potential.
Sammantaget kan vi konstatera att konflikten mellan folk och vissa elitskikt även under 2024 kommer vara den axel kring vilken skeendet rör sig, samtidigt som dessa elitskikt sitter allt mindre säkert i sadeln. Vi lever som sagt i spännande tider, med- och motpolare önskas ett gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
