I dagarna har en socialdemokratisk internrapport släppts, betitlad Framväxten av parallellsamhällen. Bakom rapporten står en arbetsgrupp bestående av bland annat Lawen Redar och Payam Moula, en av de mer intressanta socialdemokraterna. Talande är för övrigt att tre av fyra i arbetsgruppen har utomeuropeiska namn, något som illustrerar den informella norm som innebär att det är ”problematiskt” när infödda européer författar slika rapporter med slika slutsatser.
Internrapporten utgår från en delvis korrekt beskrivning av vad som pågår i dagens Sverige, den talar om ”en tid där den svenska gemenskapen håller på att
eroderas samtidigt som demokratins verkningskrets är historiskt svag”. För att kunna möta denna samhälleliga erosion är arbetsgruppens uppdrag att ”föreslå en politik som ökar samhällsgemenskapen genom det gemensamma språket”. Vi befinner oss som synes en bit från Khalduns asabiya och Tönnies Gemeinschaft, och än längre från blod och jordresonemang, en samhällsgemenskap är istället en ansamling individer som behärskar samma språk. Något tillspetsat, arbetsgruppen tar också upp gemensamma normer men går inte in på vilka dessa är, hur de uppstår eller vad man ska göra med människor och grupper som på ett fredligt vis inte delar dem. Högst relevanta frågor vad gäller förhållandet mellan demokrati och frihet, noteras kan för övrigt att ordet ”mångkultur” diskret fasats ut från internrapporten. Möjligen för att ersättas av något värre, men mer om det nedan.
Internrapporten går igenom sådant som den snabba demografiska förändringen av Sverige, om än utan att diskutera att detta ägt rum utan majoritetens stöd. Vi får bland annat veta att ”Sverige har gått från att vara ett av västvärldens mest homogena länder till västvärldens mest mångfaldspräglade och heterogena land” och att ”Sverige har idag en större andel utrikesfödda än invandringslandet USA och utvecklingen saknar motsvarighet i jämförbara västerländska länder”. Moulas klassperspektiv anas sannolikt i stycken som ”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella,
kulturella eller språkliga förutsättningarna. Det har saknats en klassanalys över invandringens effekter och en politik som hanterar de fördelningspolitiska följderna”. Vi får också veta att ”det finns förskolor där över hälften av förskolebarnen som börjar skolan har samma nivå på sin svenska som nyanlända barn, trots att de är födda i Sverige”, överhuvudtaget förmedlas bilden av ett land som fört en extrem politik och fått stora problem. Intressant är att rapporten tangerar hur äldreomsorgen använts som integrationspolitiskt verktyg och hur detta drabbat många äldre, även om det inte sägs rakt ut. Arbetsgruppen skriver att ”den akuta personalbristen välfärden står inför gör det svårt att neka arbetskraft enbart på grund av bristande språkkunskaper. SKR och fackförbundet Kommunal framhåller dock att situationen kan medföra brister i dokumentation avseende liv och hälsa. Även Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har rapporterat om kvalitetsbrister som rör personalens språkliga kompetens”.
Läst som en berättelse är rapportens handling att stor invandring på grund av felaktig integrationspolitik lett till svag svenska och segregation, vilket i sin tur lett till framväxten av parallellsamhällen. Delvis är detta som synes en korrekt beskrivning av vad som pågår. Samtidigt är det som alltid lika intressant vad som inte skrivs som vad som skrivs. Bland annat lyser en diskussion om återvandring och fortsatt invandring med sin frånvaro. Mest slående är de infödda svenskarnas frånvaro i rapporten. Vi är uppenbarligen inte en folkgrupp och vi har inga legitima intressen. Språkpolitiskt kommer detta till uttryck genom användningen av ordet ”svensk”, eftersom perspektivet är det till staten knutna socialdemokratiska är ”svensk” den som ingår i den administrativa enheten Sverige. I förbigående sagt betyder det även att gränsen mellan ”samhället” och ”staten” är flytande för arbetsgruppen. Oavsett vilket, vi serveras meningar som ”en betydande del av svenska elever saknar tillräckliga kunskaper i det svenska språket”, snubblande nära ”många svenskar kan inte svenska”.
Intressant är annars att socialdemokratin i denna rapport överger det mångkulturella och -språkliga ideal som i grunden är svårförenligt med ett etatistiskt och centralistiskt parti. Mångkulturen visar sig ha varit en fas, riktad mot det homogena Sverige och dess majoritetsbefolkning. När den fasen är över återgår idealet till ett språk, i detta fallet en försämrad svenska. Samtidigt närmar sig socialdemokratin i rapporten en inte bara social utan också biologisk ingenjörskonst, men mer om det nedan. Språkpolitiskt är även användningen av ”demokrati” och ”samhälle” intressanta. ”Demokratin” framstår som kraftigt överlappande det socialdemokratiska partiet, vilket som synes innebär att vi får paradoxen att ”demokratin” genomdrivit en invandringspolitik som folket aldrig önskat. Användningen av ”samhälle” är också så sprängfull av motsättningar att den nästan inte kan hålla ihop. Tydligast blir detta när ”samhällsgemenskapen” ställs mot ”parallellsamhället”. Samhällsgemenskapen är som synes definierat genom ett bare minimum, en ansamling individer som åtminstone hjälpligt behärskar samma språk och åtminstone har låglönearbeten. Det hotas av segregation och parallellsamhällen. Det som inte sägs högt i rapporten är att ”segregation” och ”parallellsamhällen” är argument mot att deras samhällsgemenskap ens existerar i sinnevärlden, att det istället finns flera olika samhällsgemenskaper som även rent teoretiskt förnekas sin existens av arbetsgruppen och i förlängningen det etablissemang de är en del av. Om infödda svenskar lämnar ”utsatta områden” i den slående utsträckning som internrapporten visar, så är det för att det handlar om flera olika grupper som inte vill leva för nära varandra. Det betyder för övrigt också att ett ”parallellsamhälle” är ett eget samhälle, eller ansatsen till ett. I varje fall om vi utgår från rapportens definitioner, ”den samhälleliga gemenskapen formas när människor delar ett gemensamt språk, kulturella- och historiska referensramar samt grundläggande sociala konventioner”.
Att det bare minimum rapporten framställer som ideal har en hel del gemensamt med den annars så förhatliga nyliberalismens individualism förbigår vi diskret, liksom att ”stark samhällsgemenskap” och massinvandring är oförenliga. Likaså låtsas vi inte om att arbetsgruppen utgår från tabula rasa, alla mänskliga populationers egentliga likhet, trots att forskning om bland annat IQ-skillnader bättre förklarar en del av rapportens innehåll. Vi noterar inte heller avsaknaden av analys av vilka aktörer och intressen som legat bakom den dåliga integrationspolitiken, utöver varianter på ”vi har varit naiva” i stil med ”av rädsla för att stigmatisera har samhället inte velat erkänna att vissa grupper har behov av extra stöd och riktade insatser”. Däremot noterar vi att en ärligt menad klass- och maktanalys knappast landar i en sådan slutsats.
Slutsatsen rapporten når är fullt logisk givet de begrepp och de luckor som berörts ovan. Den innebär varken mer eller mindre än att ”den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” Mer konkret tycks det vara genom skola och boende som dessa insatser ska genomföras, i rapporten kan vi läsa att ”hög- och låginkomsttagare bor alltmer åtskilda. För att bryta denna åtskillnad skulle cirka 42 procent av alla låginkomsttagare behöva flytta till ett annat bostadsområde” och ”en tredjedel av skolsegregationen kan direkt förklaras av det fria skolvalet”. Vad det alltså handlar om är att ”befolkningen blandas”. Det betyder att historiska grupper som infödda svenskar och diverse invandrade folkgrupper, ofta mot sin vilja, tvingas att bo i samma områden och gå i samma skolor. De önskemål som dessa gruppers fria val av bostad och skola låter antyda ska kort sagt köras över. Det hela för tankarna till den politik av ”bussning” som tvingades på många skolor i USA för ett halvsekel sedan. Vad det innebar i form av lidande, främst för många vita amerikaner, är något som förtigs idag men det finns även i dagens Sverige människor som upplevt liknande i mer ”integrerade” skolor. Normalt dock inga individer med tillgång till offentligheten, vilket återigen inte är ägnat att förvåna om man gör en klass- och maktanalys.
Sammantaget kan vi konstatera att en rapport som i sitt första stycke pratar om ”de totalitära ideologierna” som hotade nationalstaterna mynnar ut i totalitära förslag avsedda att tvinga fram en artificiell samhällsgemenskap. Om alternativet är en ”nationalstat” som denna är mångkulturen faktiskt att föredra.
Om skribenten: Joakim Andersen
