Det som just nu pågår i Mellanöstern är en tragedi. Tusentals har redan dött, många av dem barn, det finns en reell risk att konflikten eskalerar. Det hela är en smärtsam påminnelse om hur svagt Europa är både i sitt närområde och i själva Europa, detta inte minst då konflikten spillt över på våra länder som följd bland annat av de senaste decenniernas folkvandringar och de europeiska folkens tilltagande frikoppling från makten över sina hem.
Geopolitiskt ligger Europas intresse i stabilitet och vänskapliga eller i varje fall fungerande relationer med staterna i Mellanöstern. Återkommande krig är varken mänskligt eller geopolitiskt något att sträva efter. Jean Thiriart menade på sin tid exempelvis att ett suveränt Europa skulle försvara Israels rätt till existens men inte att européer skulle dö för expansionistiska fantasier. Det finns andra möjliga tolkningar av vad som är mänskligt och geopolitiskt önskvärt, Thiriarts ansats framstår oavsett vilket som tämligen rimlig. I vad mån hans lösning är realistisk är en annan fråga. Geopolitiskt är varken Gaza eller Israel alldeles givna entiteter. Gaza var med sin begränsade yta, anti-israeliska ledarskap och växande demografi ett geopolitiskt problem för Israel även innan det senaste angreppet, geopolitiskt har Israel mycket gemensamt med de historiska korsfararstaternas utsatta läge och beroende av att inga alltför starka grannstater uppstår. Oavsett vilket är det svårt att fullt ut anamma den ena eller den andra sidans perspektiv, det är heller inte säkert att man gör de inblandade en tjänst genom ett sådant stöd givet det storkrig som mycket väl kan bryta ut.
Metapolitiskt har konflikten sänt svallvågor genom både samhällen och etablissemang i det så kallade Väst, och ställt inbyggda motsättningar i den dominerande ideologin på sin spets. Det är en ideologi med udden riktad mot infödda européer, dessa européer konstrueras av ideologin som förtryckare för vilka Hitler och Förintelsen är ständigt närvarande möjligheter om de tillåts handla och yttra sig fritt. En ”regnbågsallians” med bland annat judar, muslimer, kvinnor, HBTq-personer, ”rasifierade” och samer har konstruerats av och kring ideologin, avsedd bland annat att neutralisera de europeiska folkens politiska agens. Grupperna i alliansen har inte nödvändigtvis särskilt mycket gemensamt, men under lugna historiska faser har det varit hanterbart. Judar och muslimer är oavsett vilket de två mest svårhanterliga grupperna i alliansen, detsamma gäller relationen dem emellan. Judar är ofta för framgångsrika och för vita för att alldeles friktionsfritt kunna konstrueras som ”förtryckta av den vite mannen”, muslimer har ofta en religion och en kultur som är svår att förena med den dominerande ideologin och deras antal har vuxit snabbt i Väst.
I kölvattnet av konflikten i Mellanöstern har ovan skisserade motsättningar gått från latenta till högst manifesta. Det blev synligt inte minst genom massdemonstrationer till stöd för Gazas folk och/eller ledarskap samt en splittring i etablissemanget. Massdemonstrationerna har i hög grad bestått av muslimer, för många infödda européer har de utgjort ännu en bekräftelse av att de förlorat sina hemländer. Skillnaden denna gång är att även etablissemanget reagerat på dem, med förslag som att göra det straffbart att förolämpa Israel och att utvisa Hamassympatisörer. Det påminner oss om att demonstranterna på pappret är medborgare men egentligen är något annat. De fyller samma funktion som Karl Marx ”fuidhirer”, främlingar som importerats för att gynna eliten kontra det infödda folket. Utmanar de eliten kan deras ”medborgarskap” snabbt avslöjas som det simulacrum det egentligen är.
Samtidigt har reaktionerna bekräftat att ”vänstern” i många avseenden är en underordnad eller subaltern del av etablissemanget. Vi såg det redan under kriget i Ukraina där ”vänstern” i hög grad fick se mellan fingrarna med det nationalsocialistiska inslaget bland de ukrainska förbanden, mindre tydligt såg vi det i samband med socialdemokratins eftergifter till Turkiet i samband med NATO-ansökan. I samband med Gaza har en vänsterveteran som Mathias Wåg konstaterat att det är ett hegemoniskifte vi bevittnar, där massdemonstrationerna äger rum utan något partipolitiskt stöd. När det är skarpt läge har ”vänstern” inget att säga till om, demonstranterna är i hög grad ”fuidhirer” och akademin är på kort sikt en tämligen svag aktör. Att ”vithetskritikerna” med udden riktad även mot Israel på längre sikt har flera kort på hand är däremot inte alldeles otroligt givet just den pågående demografiska förskjutningen. För den som följt ”vithetskritiska studier” och liknande de senaste åren är utvecklingen inte så förvånande, de har länge betraktat judar som vita och Israel som en kolonialstat. Under decennier har vi kunnat följa försök att omdefiniera själva grunden för den hegemona ideologin, från Förintelsen till slaveriet och kolonialismen. Ideologin har samtidigt antagit inverterade aspekter, och kommit att påminna en hel del om just den antisemitism som den ursprungligen föreställdes vara ett försvar mot. Inledningsvis med ”vithetskritiska” förtecken men gradvis med judar inlemmade bland de privilegierade ”vita”. Realpolitiskt är detta inte alldeles förvånande, psykologiskt inte heller givet att många av vithetskritikens teoretiker själva varit av en judisk härkomst de inte haft ett oproblematiskt förhållande till.
Det har inneburit att bland etablissemangs- och systemkritiker går det att urskilja tre svar på konflikten. Många aktörer, inte bara inom den borgerliga sfären, tar Israels sida utifrån att det är ”samma strid mot islamister här som där” och att ”vänstern” var ointresserad av de judiska offren för Hamas angrepp. Samtidigt finns det en real- och metapolitisk möjlighet att skaka om 1900-talets historiska allianssystem en hel del, givet att många judiska aktörer nu är chockerade och besvikna på grupper man sett som allierade och vänner. Bland annat Richard Hanania har här uttryckt att en realistisk kamp mot den anti-vita ideologin och praktiken är tvungen att kombineras med kamp mot den anti-judiska aspekten av samma ideologi. Samtidigt talar en del av dessa pro-israeliska aktörer klarspråk på ett sätt som inte varit möjligt tidigare vad gäller förutsättningarna för allianser. Denna utveckling tycks bekräfta Guillaume Fayes resonemang i La Nouvelle Question juive. Andra aktörer tar istället palestiniernas sida, utifrån att palestinier och européer utkämpar samma kamp, bestulna på sina hemländer som följd av judisk makt över både europeisk och amerikansk politik. Konflikten blir då ett tillfälle att lyfta frågan om judisk makt. Detta samtidigt som de rent realpolitiska drivkrafterna inte bör överdrivas för vare sig Israel- eller Palestinavänner, oftast drivs människor av genuina om än ibland selektiva sympatier för andra.
Det tredje svaret på konflikten är att inte ta någon sida alls, utan att istället fokusera på svenskarna. Som antytts ovan är detta inte alldeles enkelt att skilja från de två första svaren, det är troligt att många aktörer anser sig gynna även svenskarna genom att välja den ena eller den andra sidan i konflikten. Vilken strategi som är att föredra är inte alldeles given, åtminstone så länge man inte förfaller till att förtränga att det finns en hel del oskyldiga människor, många av dem barn, på båda sidor. Så länge Europa inte är suveränt och kan påverka konflikten är detta dock lätt att göra, man förfaller då till att behandla ett krig som en fotbollsmatch.
Om skribenten: Joakim Andersen
