Runorna är intressanta av flera skäl. Bland dessa finner vi kopplingen till våra förfäder och de rent estetiska kvaliteterna men även den koppling till världsalltet och dess struktur som heruler och mer moderna runmagiker utgått från. Runorna representerar olika aspekter av världsalltets uppbyggnad, och är på så vis mer än enbart ett skriftspråk, de är dessutom en gåva från Allfadern själv. Intressant i sammanhanget är även sambandet mellan runor och abstrakt intelligens, där man bland annat kan kombinera och kryptera runor på ett sätt som sällan är möjligt med det latinska alfabetet. Det är fullt möjligt att göra en pseudo-whorfiansk tolkning av relationen mellan germansk fenomenologi och runorna, där de senare i så fall uttrycker en karta över hur de förra upplever världen. Släktskapet med Hegel är här uppenbart, det blir tydligare när vi dessutom finner dialektiska processer i runorna. Det är dessutom möjligt att tolka runskriftens ersättande utifrån ett traditionellt perspektiv, där materialism och utilitarism ersätter mer holistiska och sakrala alternativ.
En värdefull introduktion till runorna är Edred Thorssons Futhark – A Handbook of Rune Magic. Thorsson är ett av de många namn den nordamerikanske runologen Stephen Flowers publicerat sina verk under, han är intressant inte minst då han både är praktiserande runmagiker och akademiker med runologi och språk som inriktning. Flowers har även spelat en betydelsefull roll i den samtida hedendomens utveckling.
I Futhark uttrycker han det metagenetiska perspektiv han ofta återkommer till, runmästarna försvann aldrig helt utan har återfötts gång på gång tillsammans med sina hemligheter (”they are us”). Det kan vara ett främmande perspektiv för mer sekulära läsare, en mer lättsmält tolkning skulle i så fall fokusera på vissa talanger och preferenser som går i arv, men för andra läsare kan det slå an en sträng. Flowers uttrycker också den identitet mellan runor och världsallt som skisserats ovan, ”the runes and the runic system, as an eternal expression of world laws”. Han betonar därför också att en runa primärt är ett mysterium, en hemlighet och ett koncept, snarare än enbart en ”bokstav”, och återknyter här till betydelsen av rún och rúna på de olika germanska språken. Flowers tar upp de så kallade glyfrunorna, vilka inte nödvändigtvis motsvarade några ljud överhuvudtaget (bland dem Torshammaren, fylfot och solkorset). Han menar även att runornas skapare var väl medvetna om den magiska djupstruktur de förmedlade genom runornas ”internal structure, ordering, naming and symbolic content”. Runornas utseende kunde påminna om tecken från medelhavsvärldens alfabeten, men djupstrukturen var unik. Efter kortare, men intressanta, avsnitt om runornas historia och renässans övergår boken därefter till den äldre futharkens runor.
Genomgången av dessa är omfattande och ingående, inte minst gör Flowers analyser av de olika runornas djupare betydelser. F-runans, fehus, exoteriska betydelse är exempelvis ”rörlig egendom, boskap”, naturligt givet att runan grafiskt för tankarna till horn på tamboskap. Den esoteriska betydelsen utgår från detta men kopplat till en kosmogonisk och -logisk princip, ”the all encompassing and omnipresent power symbolized by the charging bovine herd and by wildfire”. Den första runan motsvarar kort sagt den råa energi av vilken kosmos ordnats. Den andra runan, u-runan eller uruz, motsvarar förutom uroxen på ett mer esoteriskt plan ”the patterning and formulating power in the multiverse”. Den tredje runan, th-runan eller thurisaz, motsvarar förutom jätten ”the archetypal instinctual will, without self-consciousness”. Här kan man om man så önskar följa en dialektisk process med ständigt mer komplexa synteser eller former. Den fjärde runan, a-runan eller ansuz, motsvarar i sin tur guden (Oden) och på ett mer esoteriskt eller kosmologiskt plan ”the medium through which numinous knowledge is received, the container of that power, and the force itself”. Inte alldeles förvånande motsvarar då den femte runan, r-runan eller raidho, ”the cosmic law of right and archetypal order in the universe”. Givet att denna ordning är äldre och mer genuin än de lagar som enbart är socio-politiska konstruktioner så är det naturligt att raidho också var en symbol för den vehmiska rätten. Oavsett om den ovan skisserade tolkningen motsvarar aspekter av den magiska djupstruktur som futharkens skapare gav den eller inte är det en illustration av hur fruktbar futharken är för det abstrakta intellektet. Förutom ett skriftsystem och ett magisystem är det också en fullständig filosofisk begreppsapparat.
Futhark innehåller längre avsnitt om praktisk runmagi, bland annat vitkins eller runmagikerns redskap, skapandet av talismaner, runisk meditation, bindrunor, stadhagaldr (Kummers, Marbys och Spiesbergers Runenyoga) och färgsymbolik. Dessa avsnitt vittnar om Flowers kombination av akademiska studier och egen praktik och torde vara högintressanta för runmagiker. Intressanta är också de avsnitt där han utvecklar den världsbild futharken uttrycker, där bland annat e-runan eller ehwaz illustrerar hästens centrala roll för våra förfäder, medan dialektiken mellan eld och is, fehu och isa, är det som ”startar” världen. Flera runor påminner också om förfädernas klancentrerade samhällsideal och sociologi, liksom förhållandet mellan motsättningar och föreningar. Sammantaget är det, för rätt läsare, en fascinerande liten bok och en bra introduktion till Flowers övriga författarskap.
Runrelaterat
Edred Thorsson – Northern Magic
Otto Höfler och herulerna
Hans Carling om stjärnhimlen och runorna
Alain de Benoist och runorna
Magnar Enoksen – Runor
Guido von List och runorna
The Secret King
Om skribenten: Joakim Andersen
