Jodorowsky och psykomagin

Bildkonst, Film, Kultur, Rekommenderat, Religion, Underhållning

Alejandro Jodorowsky torde främst vara känd som kultregissör och produktiv serieskapare, med verk som El Topo och Inkalen på sitt samvete. Han var även påtänkt som regissör till filmatiseringen av Dune, ett projekt med den behändiga speltiden 14 timmar där han planerade att låta Salvador Dali spela kejsar Shaddam IV och Pink Floyd bidra med musik. Jodorowsky är ett intressant exempel på att politiken inte bara är nedströms från kulturen, kulturen är ibland nedströms från magin. I detta fall närmare bestämt psykomagin, frukten av Jodorowskys händelserika liv där han studerat bland annat tarot, poesi, surrealism och sydamerikanska helbrägdagörare på djupet.

Jodorowsky utvecklar sin biografi och sin metod i verk som Psychomagic – The Transformative Power of Shamanic Psychotherapy. Oavsett om man är intresserad av psykologi, ockultism, idéhistoria eller ”jodoversum” är det en givande bekantskap. För psykomagins fader är psykogenealogi av central betydelse, i likhet med Szondi och Jung menar han att vi ofta för vidare komplex från tidigare generationer. Den genealogiska metoden strukturerar också ett verk som Psychomagic, där Jodorowsky beskriver de faser av hans liv som lett fram till psykomagin.

Den första fasen var den poetiska, en ung Alejandro växte upp som barn till rysk-judiska immigranter i Chile. Han beskriver 1950-talets Chile som världens då mest poetiska land, ett land där poesin togs på stort allvar och poeter intog en central plats. Detta är ingalunda något givet, ”the poetic life is a more rare property” skriver Jodorowsky. Intressant här är att poesin inte begränsas till rim om hjärta och smärta utan uttrycker ett liv präglat av äkthet. En ung Jodorowsky påverkades i grunden av Marinettis insikt att ””poetry is an act”. Han definierar den poetiska inställningen till livet med orden ”not to fear, to dare to give, to have the audacity to live with true excess”. Släktskapet med dada och surrealism är här tydligt, Jodorowsky skiljer sig dock från dessa rörelser genom konstaterandet att ”I always hated politics”. Poesin som vilja att leva i äkthet och även väcka andra innebar bland annat att en ung Jodorowsky lade maskar i föräldrarnas säng för att skaka om dem, en annan gång gick han med en vän till en fin restaurang i fina kläder och smörjde in sig med det finaste köttet. Handlingen var redan här, oavsett ungdomliga överdrifter, central, ”the poetic act is a call to reality”.

Den andra fasen, teatern, följer tämligen naturligt ur den första. Jodorowsky fascinerades av dockor och av teater, av skådespelaren som marionett och av marionettens eget liv. Han var bland annat clown, men kom snart att regissera. Realistisk teater tilltalade honom inte, ”to retain from reality no more than the immediate appearance is a betrayal”. Hans världsbild lade fokus på djupare och mer omedvetna processer, ”human behaviour is in general motivated by unconscious forces, those to which we can attribute rational explanations later”. Det innebar även att den klassiska distinktionen mellan regissör, skådespelare och publik framstod som ett hinder för Jodorowsky. Han utvecklade en egen ansats, ”panikmetoden”, där målet var att deltagarna skulle finna sin verkliga roll. Jodorowsky skriver om detta att ”panicman does not hide behind ”characters” but tries to find his mode of real expression” och ”for my part, I believe we are the double and not the original”. Under denna fas iscensatte han spektakulära engångsföreställningar, ofta med rituella och sexuella inslag. Även här spelade handlingen en central roll.

Den tredje fasen var den oneiriska, Jodorowskys bild av verkligheten influerades av hans experiment med klardrömmar. Dessa beskrivs ingående och kategoriseras också. Han drog här flera slutsatser, bland annat att ”one must turn this unconscious dream that is more often our life into a lucid dream” och ”one never needs to kill the adversary: it works beter to transform it, to make it an ally”. Det omvända perspektivet är här intressant, Jodorowsky utförde meningsfulla handlingar i klardrömmar och kom samtidigt att behandla den vakna tillvaron som, många gånger, ett drömliknande tillstånd (distinktionen medvetet-omedvetet är som synes avgörande i ”jodoversum”). Samtidigt bidrog det till hans känsla för verklighetens magi, ”I truly believe in the magic of reality. But for this magic to operate, it is befitting to cultivate in oneself a certain number of qualities that are at times contradictory, at least in appearance: innocence, self-control, faith, bravery.

Den fjärde fasen var den magiska, där Jodorowsky både studerade magi själv och kunde följa en framstående mexikansk helbrägdagörerska vid namn Pachita. Det framstår som en omskakande erfarenhet, han skriver i efterhand att han inte kan säga att det var magi men att han heller inte kan säga att det inte var det. Oavsett vilket var hon synnerligen framgångsrik med sina behandlingar, så länge patienterna följde hennes råd. Samtidigt var de inte sällan blodiga, hon använde en kniv och kunde skära ut det skadliga. Jodorowsky noterade även de psykologiska inslagen i hennes helande, bland annat att hon behandlade alla som barn. Men hennes väg var inte en möjlig väg för honom, han skriver att ”in my opinion, with few exceptions.. one cannot become a shaman or sorcerer if one is not born into a primitive context… like it or not, I am the product of a materialistic society”. Istället utvecklade han en metod som kombinerar lärdomar från de fyra faserna, inklusive den magiska.

Jodorowskys psykomagiska metod är intressant att följa. Hans patienter beskriver sina problem och han ger dem en meningsfull handling att utföra. För den som exempelvis förlorat sin far eftersom modern bränt foton och brev kan det handla om att följa i hans fotspår i Sydamerika och sedan ge sin mor en örfil. Världsbilden bakom metoden utgår från att det omedvetna är avgörande, Jodorowsky menar bland annat att de självuppfyllande profetiornas makt är så stor att många människor dör vid en viss ålder för att de varit övertygade om att så skulle ske. Av samma skäl vill han inte förutspå framtiden, han är mer intresserad av att med utgångspunkt i det förflutna förstå nuet. Vad som därefter ska ske väljer hans patienter.

Att det omedvetna är det som egentligen driver de flesta skeenden är den psykomagiska grundtanken, ”magic works on the unconscious… I speak of the unconscious of reality, not of our little unconscious”. Målet med den psykomagiska handlingen är därför att kommunicera ett budskap till det omedvetna, ”in psychomagic, it is the unconscious that deciphers the information transported by the conscious”. Men det omedvetna talar inte samma språk som det medvetna, dess språk är istället drömmens, mytens och magins. Det gör psykomagikerns verk svårt att imitera, Jodorowsky skriver att han utgår från ett helt livs erfarenheter och dessutom tycks han ha en välutvecklad intuition. Han betraktar psykomagin som det viktigaste i sitt liv, oaktat sin framgång med film och serier, att hjälpa människor må bättre. Någon ersättning för sina råd tar han inte, han är tvärtom väl medveten om rådgivarens potentiella fallgropar. Jodorowsky skriver att ”what is important is to position oneself in an inner state that excludes all temptation to profit from the other or to abuse the power that one has over the other”.

Idéhistoriskt är Jodorowsky fascinerande. Han utesluter inte att Pachita verkligen utförde magi, han talar dessutom om ”the unconscious of reality” och tror på telepati. Men i jämförelse med en Evola är han mindre tydlig i sin världsbild, bland annat skriver han att det finns något före födelsen och något efter döden men att han inte vet exakt vad. Det viktiga för Jodorowsky är patienternas hälsa och välmående. Tydliga likheter finns med surrealister och para-surrealister som Breton och Daumal, vilka han också refererar till, vid sidan av Gurdjieff och Castaneda. I jämförelse med Evola framstår också Jodos ”unconscious” som odifferentierat, Evola indelade det i flera kategorier, vissa högre och andra lägre.

Jodorowsky är oavsett vilket givande också som kultur- och samhällskritiker. Han menar bland annat att viss kultur är skadlig, ”I, for example confess that I cannot read Marcel Proust. He’s too sick for me, and his neurosis can contaminate me”. Språket är av verklig betydelse för Jodorowsky, vilket bland annat innebär att slang kan sänka medvetandets nivå. ”Persistent use of jargon swiftly lowers the level of consciousness. The only language that lifts the level of consciousness is the sublime language: that of art and poetry.” Han är inte övermåttan positiv till pornografi och droger, bland annat noterar han att ”pornography is not constructive but destructive, under the appearance of liberty, what is really presented to us is another form of slavery” och ”neither do I recommend marijuana, because it is a strong prozac, a tranquilizer; it is not good to be sedated all day”. Han skiljer också mellan massan och medvetna minoriteter, dock utan den mot massan fientliga retorik som detta ofta hänger samman med. Jodorowsky formulerar många kärnfulla citat, som ”the negation of death is the negation of the individual” och ”the majority of people want to be like others, and this drives them to a death in life”.

Det som kanske tydligast skiljer Jodorowsky från Evolas traditionalism är synen på historien och på organiserad religion. Jodorowsky är inte främmande för utopiskt tänkande, där framtiden kommer föra med sig inte bara genteknik och återupplivande av utdöda djurarter utan även statens och de organiserade religionernas borttynande. Han är här kritisk till flertalet religiösa former, avseende föräldrarnas tradition skriver han att ”it is a crazy system, the kabbalah makes you crazy”. I likhet med Stirner ser han däremot de religiösa språken som något som kan anammas och förvandlas till konst.

Sammantaget är Jodorowsky en givande bekantskap, en kulturskapare som influerat allt från Winding Refn till Kanye West samtidigt som hans verk bär på betydligt fler esoteriska budskap än de flesta av hans samtidas. Detta oavsett om han beskrivit sig själv som en ateistisk mystiker. Han står närmare surrealismen än traditionalismen men han står samtidigt närmare traditionalismen än vad Breton gjorde. Alla hans verk är inte lika intressanta, Borgia är exempelvis skrikig men intetsägande, men bland annat El Topo och Metabaronerna är givande på flera sätt.

Relaterat
Inkalen