Ideologins vakthundar kompenserar normalt det de saknar i kognitiv förmåga med ett tämligen välutvecklat väderkorn, på så vis har de en del gemensamt med de blinda men allt annat än döva monster som ibland dyker upp i populärkulturen. Det är inte alltid de kan sätta ord på varför, men de kan ofta misstänka att vissa personer och miljöer är suspekta och ska motarbetas. Ett aktuellt exempel på detta är det kulturella och mediala etablissemangets förhållande till bandet Hooja.
Hooja har nått betydande popularitet bland allt från epa-raggare till mellanstadiebarn genom låtar som Banan, Melon, Kiwi & Citron och Kommer du ihåg. Bakom detta finns musikalisk och språklig begåvning, låtarna är ofta lättillgängliga utan att vara ytliga eller simpla. Det finns också ett inslag av humor, uttryckt med gråtmild och chockerad röst i rader som ”dom blanda frukt och sprit, med flit”. Men populariteten har även andra aspekter, Hooja slår an flera strängar genom att i texter och estetik vara tydligt förankrade på den norrländska landsbygden. Här finns återigen ett inslag av humoristisk överdrift (”käka på Ikea, fine dining på en fredag”), men samtidigt äkthet. Livet på den norrländska landsbygden har en självklar plats i musiken, bland annat med referenser till en kanske inte av läkarvetenskapen rekommenderad alkoholkonsumtion men också med inslag av naturlyrik och värdering av landet framför storstaden (”för vem vill leva i en myrstack, där folket är drygt och elakt”). Detta kombinerat med ett nostalgiskt sentiment, bitvis vagt teknikskeptiskt, resulterar inte sällan i fina låtar som Grusväg och Kommer du ihåg. Nostalgin uttrycks bland annat genom äldre TV-spelsgrafik.
Politiskt är det inte, men texterna om en verklighet många känner igen, lever eller saknar har en given målgrupp inte bara i Norrland och inte bara på landet. För den som läst Jim Goads klassiska Redneck Manifesto kan Hooja betraktas som mer eller mindre svenska svar på den amerikanska redneckarketypen. Man ”bränner sitt eget”, man klarar sig själv, man ställer upp för sina ”polers”, och ett eller annat motorfordon är både reellt och symboliskt knutet till en högt skattad självständighet. Skälen till Hoojas folkliga framgångar är samtidigt skälen till att de skaver mot det mediala och kulturella etablissemangets sensibiliteter i allmänhet och ideologins vakthundars i synnerhet. Vakthundarna har en världsbild med en uppsättning regler, vissa av dessa är uttryckta i ord men det mesta är vagare och tar form av känslor och associationer. För detta komplex av känslor och associationer är ett band som Hooja lika suspekta som deras fans. Raggare är exempelvis ingen symboliskt uppburen grupp i etablissemanget, gruppen överlappar i högst begränsad omfattning gruppen musikjournalister. Uppburna grupper, som enligt den hegemona logiken borde bli populära, återfinner vi istället bland annat i ”orten”. Det gör att det kulturella etablissemangets förhållande till ett band som Hooja blir ambivalent. Å ena sidan är de populära och begåvade, vilket gör öppna angrepp riskabla och även innebär att en hel del musikjournalister genuint kan uppskatta dem. Å andra sidan är de svårförenliga med den hegemona ideologin.
Att Aftonbladet publicerar Hoojas och DJ Mårdhunds verkliga identiteter och ger sken av att detta inte är ett riktat angrepp bör därför inte överraska någon. Så heller inte att kraven på politiska ställningstaganden/symbolisk underkastelse kommer, i form av uppmaningar att ”nyansera bilden av den norrländska mannen”. Vad det i grunden handlar om är att Hooja representerar en grupp som har en problematisk position i den hegemona ideologin, närmare bestämt svenska män från landsbygden. Denna grupp har en underordnad, i bästa fall marginell, plats i det hegemona idé- och känslokomplexet, och när de utan ett flertal politiskt korrekta brasklappar gör musik om sin kultur och identitet och det dessutom blir populärt så skaver det mot ideologins vakthundar och deras sensibiliteter. Att Aftonbladet rättfärdigar sin publicering med att Hooja är ”makthavare” som måste ”granskas” blir i sammanhanget närmast komiskt och bekräftar tesen i texten ovan, för när granskade Aftonbladet senast makthavare de sympatiserade med?
Om skribenten: Joakim Andersen
