Strejken som vapen

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Det finns en motvilja inom högern att tillämpa vänsterns metoder, och i regel är ju det sunt då vänsterns metoder ofta saknar all form av heder och empati. Men det finns en metod som en gång i tiden var den ursprungliga socialismens allra kraftfullaste vapen, som också i våra led, om rätt strategier tillämpas, skulle kunna lägga makten i våra händer (ge oss makten tillbaka) och åsamka fienden stor skada, det jag talar om är strejken, och då med fördel den vilda strejken.

Strejkens historia är i mångt och mycket en studie i förluster, det ska man vara medveten om, för hade den varit lyckad hade ju nu arbetarrörelsens, en gång uppsatta mål om ett klasslöst samhälle , varit realiserade vid det här laget, men i stället är det tvärtom, arbetarklassen är mer nedtryckt, omedveten och fördummad än på länge, kanske någonsin. Globalismens framfart verkar nästan ostoppbar, den gemene kapitalisten är inte bara den klassiska girigbuken i dessa dagar utan han är också korkad, tom på bildning, han lever endast för nästa avdragsgilla gasolgrill och arbetaren är inte mycket bättre, han ser upp till dessa spöklika parvenyer vars enda egentliga förtjänst är att all historiens klassiska krösusar i jämförelse verkar hyvens. Skillnaden mellan det stora flertalet arbetare och deras ägare är i dag endast en fråga om konsumtionsvolymer, dom har samma ”drömmar” men den ene har lättare att nå dit än den andre. Men detta är inte ett slag för klasskrig i någon traditionell bemärkelse och som tur är finns det både medvetna arbetare såväl som kapitalister. Vi skulle i dessa tider inte använda oss av strejken som ett medel för att ta pengar från privata aktörer, om dom är med oss, att fördela. Vi är inte angelägna om att upprätta en kommun, vi är angelägna om att bevara en nation. Nationen består av alla klasser och skrån. Det rör sig alltså om stridsåtgärder för hela folkets väl, eller rättare sagt överlevnad. Den politiska strejken, motsats till den lönecentrerade, är ett alternativ som det talas sällan om,gissningsvis för att man vill ha det så, företräde ges istället till dom av LO sanktionerade och godkända kamperna. Faktum är dock att den politiska strejken är på väg tillbaka, jag tänker närmast på en metod som IRA använde sig av, och i viss mån vann framgång med (propagandamässigt), hungerstrejken,, nyligen hotade invånare i Paris med denna taktik om ingenting görs åt dom migranter som ockuperar stadens gator. Det skulle kunna leda till att pressen tvingas belysa problemet, även om boulevarderna säkerligen kommer vara öppna för papperslösa att urinera på ännu ett tag framöver.

Och det är ju mest det hungerstrejken är till för, uppmärksamhet. Ett förtvivlat rop. Men det slår inte emot makten, det är inte en krigshandling.

Vi alla känner väl oss små gentemot den nya klassens härjningar, ockupationen vi lever i, men märk väl att allt dom gör emot oss, alla gemenheter är utav rädsla, det är utav rädsla dom vill att vi ska känna oss maktlösa. Hur många är dom, hur många är inte vi? Gentemot dom såväl som ”dom andra”, det vill säga flyktingarna, har vi den oerhörda fördelen att det är vi som producerar värde, vi står för alla intäkter, det vi som bär byxorna i den här, något dysfunktionella, familjen. Betänk det.

Alltså har vi en oerhörd makt, det gäller bara att nyttja den. Svensson är redan trött, i lunchrummen talas det nu öppet om förtrycket, om idiotin, om våldtäkterna. Dock är det långt kvar tills han tar till vapen emot överheten (vilket tids nog kan ske det också) men vilda, utomfackliga, strejker, det är ett verktyg som finns inom räckhåll. Utomfacklig! Det är värt att understryka, att organisera sig genom LO och dylikt är utsiktslöst (om man inte har som mål att sabotera dessa rörelser inifrån) då dom, uppenbarligen, står på fiendens sida, eller utsugarnas som dom själva en gång uttryckte det.

Det som redan nu ventileras kollegor emellan måste nu alltså uppnå medvetenhet, få en riktning. Vår oro är en god grund för gemenskap. Minns att arbetarrörelsen en gång började på just det sättet, viskningar mellan maskinerna. Allt skedde i lönndom, med hjärtat i halsgropen. Från en man till en annan till en folkrörelse. Dessa stridbara gemenskaper kan uppstå överallt, i skolan (studentuppror), i fotbollslaget (gör som danskarna gjorde häromsistens men med ädlare mål i sikte), i kyrkan (Sundsvallsstrejken, Sveriges första, 1879 leddes av frikyrkliga och nykterister).

Möjligheterna är många och endast viriliteten sätter gränserna. Lite kortfattat skulle det kunna handla om konventionella arbetsplatsstrejker, blockader (emot anställning av flyktingar), punktaktioner, bojkotter, skattesmitning, inbördes hjälp. Jag ska längre fram utveckla mina tankar kring detta och presentera några historiska exempel samt en ytlig genomgång av metoder, lagar, risker och möjligheter. Vi har (snart) ingenting att förlora, en nation att vinna (tillbaka).

Nicholas Lindén

Pin It
  • Sarpedon

    Du talar om den vilda strejken.
    Jag förstår att Du har läst Frank Baudes pamflett ”Leve de vilda strejkerna.”
    Om kampen skall ha någon framgång så måste vänster och höger samarbeta mot ett gemensamma mål. Varken den traditionella vänstern eller den traditionella högern sitter var för sig inne med hela lösningen.
    Endast genom att sammansmälta höger och vänster till syfte att skydda vårat land och tillvarata lönearbetarnas intressen kan kampen mot globalismen och massinvandringen föras med framgång.

    • Nicholas Lindén

      Nej, den har jag faktiskt inte läst, men ska göra det nu!

      Jag håller med.

      • Ian Hölling

        Nu när vi är inne på den ”vänstra planhalvans” tassemarker, så vill jag rekommendera ett Youtube klipp med Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson; ”Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på SD?”
        Han gör kopplingar mellan storfinansen och dagens postmoderna vänster, de delar parollen; ”Arbetare i alla länder migrera”.
        Mathiasson gör i mitt tycke en korrekt bedömning vad gäller vänsterns fullständiga förankrings tapp inom arbetarrörelsen.
        ”Migrationspolitiken har blivit den symboliskt viktigaste frågan för vänstern, man har rent av gjort migrationen till sin huvudfråga, och det är den som är skiljefrågan i samhället, är man för eller emot migration.”
        Mathiasson förklarar vidare att migration aldrig kan lösa de problem som världen står inför, migration kan bara befästa de problem som världen står inför.

        Uppfattar det som att Mathiasson’s kritik gällande ”neokonservativ” imperialism delar vissa likheter med den som exempelvis ”nya högerns” Guillaume Faye för fram.
        Nu är ”(r)arnas” bevekelsegrund förvisso klassintresset och klasskampen och inte ”ethnos”.
        Likadant förhöll det sig med kalla krigets ”folkdemokratier” i Östeuropa, med kvintessensen av den socialistiska realpolitiken att det blev inte sällan gynnsamt för demos/etnos och till viss del tradition.

    • Ian Hölling

      Läste Frank Baudes ”Leve de vilda strejkerna” för X antal år sedan. Kan tyvärr inte hitta den just nu.
      Minns att han propagerade för att ställa facket åt sidan. ”Stormötet” skulle vara de strejkandes högsta ”organ”.
      Han förkastade parollen om att göra facket till en ”kamporganisation”, en paroll som dåtidens Maoister (KFML/SKP) förfäktade.

      • Nicholas Lindén

        Det sägs att han ansökte om medlemskap i SAC men blev nekad det av Göteborgs LS.

        • Ian Hölling

          Trodde inte vad jag läste; ”Om att Baude skulle ansökt om medlemskap i SAC”! Googlade ämnet och till min förvåning stämmer det. Vad är det man säger, verkligheten överträffar dikten.
          Undrar varför en ”Stalinist” vill ansöka om medlemskap i en syndikalistisk organisation?

          • Nicholas Lindén

            Jag skulle gissa på någon form av entrism eller då att SAC inte är anslutna till LOs kollektivavtal och kan strejka vilt (jag har för mig att der är så med SAC iaf).

  • Timmie Jonsson

    Problemet med att få med sig vanliga svensson i utomfackliga strejker är just att dom är utomfackliga, vilket betyder att det ekonomiska skyddet ej finns där.
    Och därför så tror jag att det är långt till att få till det, även om det är en utmärkt idé i mina ögon. Tyvärr måste landet falla ännu lägre innan svensson skulle ta det steget.
    Folk tänker alltid på sig själva först och därmed sin familj, att sätta mat på bordet och det tänker dom inte ta några risker med förrän det går ännu längre, vilket det tragiskt nog kommer göra, globalisterna har så mycket makt att det är löjligt.

    • Nicholas Lindén

      Ja det är ett bekymmer. Men med dom insamlingsmöjligheter som internet idag erbjuder är det kanske möjligt att starta solidaritetsinsamlingar. Jag ska utveckla mina tankar kring detta längre fram. Intressant är dock att om dom VERKLIGEN tänkte på sig själva och sin familj så skulle vi inte vara i den här sitsen.

  • Parsifal

    Man hade kunnat strejka hur mycket som helst utan att därmed kunna uppnå det klasslösa samhället då det är marxistisk utopism. Det klasslösa samhället är Marx svar på det himmelska Jerusalem och klasskampen är motsvarigheten till kampen mellan ont och gott.
    Jag tror mer på punktinsatser och bojkotter än strejker. Internet skapar i dag nya möjligheter på det området. Innan Svensson går ut i politisk strejk krävs det er armod och lidande av en omfattning som vi har svårt att föreställa oss i dagsläget. Tyvärr är det nog så att svensken måste lida ordentligt innan det blir tal om direkt aktion.

    • Nicholas Lindén

      Fast dom vilda strejkerna på 70-talet var ju under folkhemmets glansdagar. LKAB osv.

      • Parsifal

        Vilket bevisar att utopier inte kan strejkas fram!

        • Nicholas Lindén

          Vem vill ha en utopi? Det handlar om strejker för tydliga mål.

          • Ian Hölling

            I USA finns det exempel på etnokamp inom ”arbetarrörelsen”. Tänker på United Farm Workers of America som leddes av den (ö)kände aktivisten Cesar Chaves. UFW organiserade latinamerikanska jordbruksarbetare.
            UFW flagga är onekligen lik tredje rikets dito. Istället för swastikan så är det en ”la raza” örn i cirkelns mitt.

            Ett annat exempel är då Ku Klux Klan organiserade vita arbetare inom fiskerinäringen i Texas. Vietnameser som flytt kommunismens Vietnam i slutet på 1970-talet och början på 80-talet slog sig ned i Galveston Bay området. Flera av dessa började fiska för att försörja sig. Detta ledde till förtret hos lokalbefolkningen.
            En vit fiskare uttryckte sig såhär: ”“Someone will have to get out of this business, because you will not be able to make a living. There are only so many shrimp out in that bay and the more shrimpers you have out there the less each boat is able to net.”

            Detta om något är ett exempel på ”Blod och Jord”, eller ”Blod och Vatten” för att vara petnoga.
            Ett slags etniciteternas realpolitiska kamp för livsrum om man så vill.

          • Parsifal

            Vad jag syftade på var din skrivning om att strejkens historia är en studie i förluster och ”för hade den varit lyckad hade ju nu arbetarrörelsens, en gång uppsatta mål om ett klasslöst samhälle, varit realiserad vid det här laget”.

    • Ian Hölling

      Hur olika ideologiska riktningar definierar ”det klasslösa samhället” har väckt min nyfikenhet. Det Marxistiska uttrycket; ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, som deklaration av ”det klasslösa samhället”, tror jag skiljer sig ifrån den ”nysvenska åskådningens” där man pratar om att bygga upp ett klasslöst samhälle som uttryck för nationens samlade intresse.
      Ett alltför hårdfört klassamhälle utnyttjar helt enkelt inte folkstammens fulla potential.
      Det står att läsa om ”Folkets demokratisering genom massornas aristokratisering” i rörelsens Lilla manifest.

      Både Mao Tse-Tung och Leon Trotsky har behandlat frågan om; ”vägen till det utopiska klasslösa samhället”. Trotsky med sin permanenta revolution och Mao med sina proletära kulturrevolutioner.
      Intressant är den koppling som finns mellan den Trotskistiska rörselsen i USA och dagens Neokonservativa ideologer. (Det permanenta globala kriget)

      Inom den svenska media eliten påträffas namn som Henning Mankell, Robert Aschberg, Stina Dabrowski och Göran Rosenberg för att nämna ett fåtal, de har samtliga haft sin bakgrund i den Maoistiska rörelsen.
      Det är är inget mindre än kulturrevolution som dagens Sverige går igenom.
      Stephen R C Hicks skriver i sin bok; ”Post-modernismens förklaring” om hur Maoismen befruktat den postmoderna vänstern.
      Om ”68:ornas” heliga treenighet ”Marx, Marcuse och Mao”.

      • Parsifal

        Denna kulturrevolution genomfördes på anmärkningsvärd kort tid och den långa marschen genom institutionerna, i Gramscis anda, är klar sedan länge. I dagens läge har många av marschdeltagarna gått i pension eller kommer att göra det inom en snar framtid. Men deras arv lever kvar då de lämnar över till yngre förmågor, minst lika fanatiska i sin kamp för att behålla det kulturmarxistiska åsiktsmonopolet. Se bara på cirkusen kring Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Göteborg.
        Det som gjort vänstern så extremt framgångsrik är att deras åsiktshegemoni kunnat förenas med den svenska samförståndsandan och konformismen. Det är också förklaringen till att det kunde gå så snabbt. Redan i början av 70-talet skrev Roland Huntford boken The New Totalitarians på svenska fick den titeln Det blinda Sverige och kom ut 1971. Gunilla Kindstrand har i tidskriften Axess nr 4/17 återgett några citat från boken som särskilt upprörde den svenska ”kultureliten”. De är skrämmande på grund av sin aktualitet och sin träffsäkerhet. Här följer några exempel:
        ”Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.”
        ”Av massmedia att döma förefaller Sverige styras av en totalitär diktatur. Press, radio och TV uppvisar en förvånansvärd likhet, som om de vore styrda av ett Propagandaministerium.”
        ”Hela den svenska maffian av massinformatörer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.”

        • Ian Hölling

          Fick tag på ett gammalt exemplar utav Milovan Djilas bok; ”Den Nya Klassen”.
          Den är författad 1957 utav en Jugoslavisk ”dissident”.
          Likheterna med det ”liberaldemokratiska” svenska samhället är skrämmande.
          Lismande karriärstinna politruker där och då, ”pk-akademiker” här och nu.

          Den av Frankfurtskolan influerade marxisten Herbert Marcuse utarbetade teorin om substitutism.
          Teorin går ut på att en annan samhällsgrupp kan ersätta arbetarklassen som samhällsomvandlare.
          Han propagerade för dåtidens studenter a’ 1960 / 70-tal.
          Nog har hans teorier allt slagit in i Sverige.

          • Djilas ”nya klass” är intressant, men han har främst påverkat den amerikanska högern.

          • Parsifal

            Apropå PK-akademiker och likriktningen i Sverige så hittade jag ett talande exempel på vilket dårhusland detta är i tidskriften DSM nr 2/17 (sid. 31) där K-A Abrahamsons sista bok ”Stor var Lenin … En massmördare och hans statskupp” recenserades.
            ”Kjell Albin påminner i förordet om när den svenska universitetsvärlden reste sig i en kollektiv protest mot Levande historias upplysningskampanj om kommunismen. Protesten undertecknades av 457 professorer, docenter och doktorander samt av ett antal av landets ledande opinionsbildare inom journalistkåren. Fyrahundrafemtiosju! Se vidare DSM 2/2008. Där återges hela listan.
            I vilket annat land skulle det vara möjligt att samla snart sagt hela universitetsvärlden till en liknande protest?”.