Ett intressant stycke historisk kuriosa är ”Sarawaks vita rajor”, manliga medlemmar av familjen Brooke som 1841-1946 styrde en del av Borneo. Äventyraren James Brooke hade fått Sarawak som furstendöme av Bruneis sultan efter att ha hjälpt honom bekämpa rebeller och pirater, under ett drygt sekel styrde familjen Brooke det växande riket som rajor. Den siste rajans hustru, ranee Sylvia Brooke (1885-1971), skildrade sina upplevelser bland annat från Sarawak i boken Queen of the Head Hunters.
Sylvia framstår som en ovanlig person. Hon växte upp i en aristokratisk familj, men var så nonchalerad av föräldrarna att hon redan som liten försökte avsluta sitt liv. ”Children should never be left alone to steep their small souls in doubts and fears and torn emotions” skrev hon. Ett övergrepp från faderns sekreterare satte djupa spår hos en tolvårig Sylvia. Föräldrarnas ointresse i kombination med hennes begåvning gjorde att hon tidigt vann framgång som författarinna, bland annat brevväxlade hon med G.B. Shaw. Hon var inspirerad bland annat av Zola, Poe och Maupassant. Intressant kuriosa är att hennes syster en tid flyttade till D.H. Lawrences konstnärskoloni i Taos.
Titeln till trots handlar boken mer om personer än om Sarawaks huvudjägare. Vi får veta något om sedvänjor och traditioner, om djungel och krokodiljakt, men fokus ligger på Sylvias uppväxt och på familjen Brooke. Detta innebär samtidigt att vi får en inblick i de vita rajornas politik, liksom i några av kolonialismens motsättningar. James Brooke uttryckte att ”God has made me to be the suppressor of head-hunting and slavery in Sarawak”, flera av stammarna ägnade sig åt huvudjakt och slaveri. Att en stormans husbygge ansågs få tur genom att en påle drevs genom en jungfru var en sådan lokal sedvänja som väckte rajornas vrede, de lyckades också avskaffa både slaveri och huvudjakt. Här ser vi en aspekt av kolonialismen som är svår att förena med dagens ”vithetskritik”, även om det finns ett visst idéhistoriskt och psykologiskt släktskap mellan den liberala kolonialismens ”white mans burden” och dagens ”kritiska vithetsstudier”. Oavsett dagens fokus på det nordamerikanska slaveriet ägnade sig kolonialmakterna ofta, men inte alltid, åt att utradera slaveri och liknande.
Hos familjen Brooke kan också identifieras en motsägelsefull inställning till modernitet och framsteg. James Brooke drömde om att ”advance the Malay race”, med utgångspunkt i en på samma gång rasbaserad och egalitär antropologi. Malajrasen sågs som mindre utvecklad än vita britter, men samtidigt som kapabel att på sikt nå samma nivå. Ranee Sylvia utgick i boken från liknande rasliga stereotyper, dajakerna beskrivs som ”gay and light-hearted and mischievous as children”, malajerna som ”an unambitious race”. De gamla huvudjägar- och krigarfolken väcker hennes intresse på ett sätt som malajer och kineser inte gör. Hon skrev också om de ”eurasians” som var resultatet av de brittiska männens amorösa eskapader.
Samtidigt beskrev Sylvia en ambivalens i rajornas politik, där det även fanns ett konservativt, närmast fysiokratiskt inslag. Den andre rajan, den spartanske Charles Brooke, fokuserade på stammarnas ägande av jorden som förutsättning för deras frihet. Sylvia skrev att ”he would not allow commercial or industrial developments, but encouraged and extended agriculture and education. These alone, he thought, would give these gentle people, so unready for progress and civilization, a firm foundation for the future without destroying their sense of values”. Han varnade dem också för vad som kunde hända om de miste sin födslorätt, ”after my time out here others may appear with soft and smiling countenances to deprive you of what is solemnly your right.. if this is once lost to you, no amount of money could recover it.” Deras mark ”will be taken from you by strangers and speculators, who will in their turn become masters and owners, whilst you yourselves will be thrown aside and become nothing but coolies and outcasts”. Men här märker vi återigen en ambivalens, de vita rajorna bjöd in ett stort antal kinesiska immigranter till Sarawak och dessa var inte sällan mer ekonomiskt framgångsrika än dajaker och malajer. Sylvia var själv vän med en av de rikaste kineserna, känd som ”Sarawaks okrönta kung”.
Sammantaget är det en intressant liten självbiografi. Kända personer som Algernon Blackwood, den tyske kejsaren och Errol Flynn dyker upp, liksom mindre kända som Gerard Macbryan. Den senare, känd som ”baronen”, hade enligt Sylvia planer på att själv bli raja och skapa ett islamiskt välde från Marocko till Filippinerna. Sylvias man, den sista rajan, framstår också som en ovanlig person. Bland annat var han en kvinnokarl som vid 87 års ålder hade en nittonårig älskarinna, något Sylvia å makens vägnar var stolt över. Bokens höjdpunkter är annars Sylvias sorgliga men autentiskt skildrade barndom och inblickarna i rajornas politiska projekt.
Om skribenten: Joakim Andersen
