Ett av den nya högerns mer fruktbara perspektiv, vidareutvecklat inte minst av de franska identitärerna, rör synen på identitet. Tre nivåer av identitet, regional, nationell och europeisk, förstås som komplementära. Någon konflikt dem emellan finns inte nödvändigtvis, tvärtom förstärker och bekräftar de i ett sunt samhälle varandra. Synsättet har tydliga beröringspunkter med såväl den federativa som den imperiella idétraditionen, vilka båda har rötter i det don Colacho beskrev som Alteuropa, det gamla Europa. Det positiva intresset för lokala och regionala identiteter är av uppenbara skäl naturligt i just Frankrike med regioner som Bretagne och Korsika, men även i Sverige finns det regionala särdrag. De flesta är exempelvis medvetna om att något slags skillnader ofta finns mellan en skåning och en norrlänning. Hur nyfiken man är på dessa skillnader och hur väl man kan sätta ord på dem varierar. Ett tämligen ambitiöst, och spännande, försök att utforska dessa regionala särarter, eller landskapskynnen, var Adrian Molins Landskapskynnen från 1930. Molin var en av den svenska unghögerns centrala företrädare och en givande tänkare i flera frågor. Genom Landskapskynnen löper som en röd tråd spänningen mellan kärleken till det lokala och det anrika å ena sidan och behovet av ekonomisk effektivisering och modernisering å den andra, inte alldeles förvånande givet unghögerns karaktär av konservativa revolutionärer.
Vi har tidigare tagit upp Molins beskrivningar av Mälarlandskapen och Stockholm, Skåne, Västkusten och Göteborg, Öland och Gotland, samt Värmland och Dal. Idag är turen kommen till Blekinge.
Molin beskrev Blekinge som Sveriges fagraste landskap, ”Blekinge går i det måleriska, landskapet i sin blomning är som en i form och färg läcker miniatyr.” Detta gäller i synnerhet kustlandet och skärgården, Molin liknade landskapet vid en trappa till Småland (med kustland, mellanbygd och skogsland som trappsteg). Han såg egentligen Kristianstadsslätten och Göinge som delar av ”Stor-Blekinge” vad gällde kynnet, landskapsgränsen var tämligen godtyckligt dragen.
Socialt har Blekinge varit en bonde- och småbruksbygd, med endast några få storgods. Detta var en social struktur Molin sympatiserade med, hans arbete för egnahemsrörelsen följde naturligt av det. I Landskapskynnen skrev han att ”i dessa bygder under seklens lopp fostrats en befolkning med en utpräglad begåvning, som lämnat livliga och i förhållande till befolkningens fåtalighet rika insatser i vårt kulturarbete.” Det gällde inte minst det konstnärliga området, där såväl naturen som fattigdomen bidragit till en hemslöjd av hög konstnärlig halt. Molin menade även att en historisk blodblandning bidragit till det blekingska konstnärskynnet, där bland annat hemförda fångar och köpmän spelat en roll. Det för oss osökt över till ett annat försök att kartlägga Sveriges geografiska och historiska särdrag, den fysiska antropologen Bertil Lundmans Baltoskandias antropologi. Han bekräftade där delvis Molins hypotes och skrev att i delar av Blekinge fanns ”en mängd ortsnamn på – måla, vilket anses tyda på anläggningar under medeltiden av frigivna trälar.” Dock noterade han även att ”Blekinge har.. mycket nordiskt blod utom på ett par kuststråk.. håret f.ö. påfallande blont.” Avseende kuststråken skrev Lundman att ”på öarna utanför Karlskrona finnas en del småvuxna, svartmuskiga typer.. likaså på Listerlandet.”
Blekingen beskrev Molin med orden ”om slättbon har gemyt, så har den riktige blekingen temperament såsom ingen annan landskapsson i Sverige, utom möjligen nordhallänningen, vilken också är hans kusin.” Det har kopplats till obändighet och råhet, Molin nämnde vikingafärder, snapphanar, Dackefejd, rallare och stenhuggare som uttryck för kynnet. Idag skulle det lokalt ofta starka stödet för SD kunna ses som ännu ett uttryck för blekingekynnet. Molin beskrev även blekingen som andligt rörlig, vilket kommit till positivt uttryck i både religiositet och arbetarrörelse. Överhuvudtaget hörde hans skildring av blekingen till de mer odelat positiva i boken. Nämnas kan här likheterna mellan Molin och kommunisten Meurlings beskrivning av kynnet på skärgårdsöarna. Meurling skrev bland annat att ”Hasslö var ett gammaldags, förkapitalistiskt samhälle utan nämnvärd kontakt med den borgerliga överheten, styrt av oskrivna lagar. Folket var fattigt, men ägde en inre förnämitet, som tyvärr saknas i den nutida gottköpskulturen.. när man trädde ut ur en sådan miljö av ärlighet och kraft, blev man snart inte lite desillusionerad.”
Om skribenten: Joakim Andersen
