Otto Höfler (1901-1987) var en av 1900-talets mest givande germanister och akademiker. Med verk som Kultische Geheimbünde der Germanen skrev han banbrytande studier av våra förfäders världsbild samtidigt som den levandegjordes på ett fängslande sätt. Han var vän med andra utforskare av det indo-europeiska, som Wikander och Dumezil, som mentor stöttade han generationer av akademiker. Ett läsvärt exempel på Höflers syntes av akademiskt gedigen forskning och spännande inlevelse i förfädernas värld är Zur Herkunft der Heraldik.
Höflers tes var att den europeiska heraldik som närmast explosionsartat utvecklades efter det första korståget i många avseenden förde vidare en betydligt äldre symbolvärld (”als Fortführungen von Bildern zu begreifen sind, die selber schon Sinn-Bilder waren”). Det handlade inte enbart om det praktiska behovet av att känna igen deltagarna på tornerspel, inte heller enbart om ett mode. Höfler noterade att ett stort antal ätter och länder valde samma symboler, exempelvis lejonet, trots att de zoologiska möjligheterna är betydligt större än så. Han skrev här att ”so viele Sippen und Länder die gleichen Symbole wählten — daß etwa der Löwe von den Königen von England, Schottland, Leon, Norwegen, Dänemark, Schweden und außerdem von so vielen Adelsgeschlechtern ins Wappen genommen wurde, während doch die Zoologie weit reichere Möglichkeiten der Abwechslung geboten hätte.”
Den mer allmänna kontinuitet Höfler identifierade följde han också vad gällde ett antal heraldiska symboler. Det första var vildsvinet, ett populärt vapendjur för många adelsfamiljer (Schweinbock, Schweinichen, Vercken, Porcellini, Hure, Schweinshaupt, Swynskop, Swinhufwud med flera). Redan 1192 avbildades en kejserlig härförare, Diepold von Schweinspoint, med vildsvin på skölden och hjälmen. Även på lansen och stridshästen bar han vildsvinssymbolen. Han beskrevs som ”vildsvinet från Nocera”, även hans krigare betecknades som vildsvin. Höfler följde vildsvinet tillbaka till förheraldisk tid, där det dyker upp både på hjälmar och litterärt. Det handlar bland annat om fynd från svenska Vendel och om Beowulf som bar magiskt skyddande hjälmbilder. Vildsvinshjälmen återkommer också i namnen, som Eburhelm, Ebarhelm, Eberhelm, Everhelm, Eoforhelm med flera. Överhuvudtaget fanns det flera namn på temat djurhjälmar, som Bernhelm och Wolfhelm. Höfler menade att dessa hjälmar var sakrala, beskyddade av Oden och/eller Frej. De kunde också vara furstetecken, Höfler gick här även in på kopplingen mellan ringen Sveagris, Ynglingaättens härkomst från Yngvi-Frey och dennes heliga djur.
Höflers andra konkreta fallstudie behandlade den behornade hjälmen, der Hörnerhelm, här mer specifikt en form där hornen saknar spets. Denna form, ”Elefantenrüssel”, var mycket populär inom heraldiken. Om vildsvinshjälmen tog oss tillbaka till 600-talet så för dessa hjälmar oss än längre in i forntiden. Höfler gav här exempel från romerska triumfbågar, från Gundestrupkitteln och från bronsålderns Viksøhjälmar. Han tog också upp en specifik motivkombination med lång historisk kontinuitet.
Intressant är inte minst Höflers resonemang om förhållandet mellan symbol, kult och väsen. Han skrev att ett begränsat antal djur användes i heraldiken. Det rörde sig ofta om farliga djur, som örn, lejon, panter, vildsvin, tjur och drake, men också mindre fruktansvärda som hjort, hund och svan. Gemensamt var att det rörde sig om ädla djur. Höfler skrev här att ”das Gemeinsame vermag ich nur darin zu finden, daß sie alle als edle Wesen galten, und deshalb seit dem Altertum und schon seit Urzeiten so oft als geheiligt galten: wie Mythen und Kulte, Sagen und Bräuche hundertfältig beweisen”, att de sedan forntid och rentav urtid sågs som heliga, vilket myter och kulter, sagor och seder bevisat hundrafalt. Han tog också upp färgernas symbolik, där redan Tacitus beskrev germansk användning av färgen svart för att injaga fruktan och guldet som symbol för stolthet och makt.
I Zur Herkunft utvecklade Höfler också en intressant kulturkritik. Han konstaterade att för medeltidens människor fanns det ingen nödvändig motsättning mellan det fruktansvärda och det ädla, ”der Löwe, der Adler, der Eber, der Drache wurden als furchtbare Wesen nicht allein gedacht, sondern mit ganzer Seele erlebt”, lejonet, örnen, draken sågs inte bara som fruktansvärda väsen i tanken utan upplevdes som sådana med hela själen. Denna syntes var svårare för borgaren att hantera. Samtidigt beskrev Höfler en aspekt av den moderna världens kris som en kris avseende de uråldriga symbolerna. Denna kris sammanföll med en kris för den adliga traditionen och livsformen (han skilde här mellan förheraldisk adel och senare aristokrati). Höfler skrev att ”wir glauben, daß nicht zufällig jene Krisis des abendländischen Geistes zeitlich zusammenfällt mit der Krise adeliger Überlieferung und Lebensform — und zugleich einer Krise der Naivität der ur¬alten Symbole. Es ist kein Zufall, daß jene Symbole ihren Ursprung im Kultischen hatten. Der Sinn, den diese Sinn-Bilder bergen, lag nicht im Tierischen, sondern im Metaphysischen. Darum konnte das Symbol des Löwen, des Adlers, des Stiers, des Hirsches auch eingehen in die Symbolwelt des Christentums.” ”Vi tror inte att det är ett sammanträffande att Aftonlandets andliga kris sammanfaller med den adliga traderingens och livsformens kris, och tillika en kris för de urgamla symbolernas naivitet. Det är inget sammanträffande att varje symbol har sitt ursprung i det kultiska. Det sinne som bar dessa sinnebilder låg inte i det djuriska utan i det metafysiska. Det är därför lejonets, örnens, tjurens, hjortens symboler också kunde ingå i kristendomens symbolvärld.” En oförmåga att uppleva symbolerna, ”Wesensausdruck der Seele”, och en förlust av kulten och riten kopplades av Höfler till den moderna världens kris, men också till adelns kris.
Sammantaget är det alltså en värdefull och intressant text, bitvis med genuina aha-upplevelser.
Om skribenten: Joakim Andersen
