Den svenska debatten har degenererat. Hanif Bali kallar Poirier Martinsson för ”idiot”, Expressen publicerar uppgifter som bygger på datorintrång men som kan skada Sverigedemokraterna, Mustafa Can skriver porrnoveller om politiska motståndare, vänsterpartister manar till våld mot oliktänkande, Robert Aschberg ingår samarbeten med dömda våldsbrottslingar utan att det leder till reaktioner, et cetera. Våra ”företrädare” i media och politik är oss ofta underlägsna som människor, de regler som styr det offentliga samtalet skiljer sig på ett negativt vis från de regler som styr det privata samtalet. Man kan här tala om degeneration, i detta fall det fenomen där debatten antar former som annars förknippas med de psykiskt sjuka och instabila.

Hur kan man då förklara denna degeneration? I hög grad handlar det om attityder med sitt ursprung i den såkallade vänstern, attityder som spridits till borgerliga kretsar tillsammans med ett antal åsikter (vilka inte nödvändigtvis är särskilt vänster). Om dessa attityder kan man göra ett antal påståenden.

Asymmetri

Det primära i sammanhanget rör asymmetrin mellan vissa gruppers upplevda makt och deras verkliga makt. Den genomsnittliga vänsterdebattören upplever sig ofta isolerad och maktlös, omgiven av ett hav av okunniga och reaktionära människor och makthavare. Detta leder dels till en sektliknande världsbild, dels till en bristande insikt i hur man som genusteoretiker, ”antirasist” och liknande idag faktiskt dominerar det offentliga samtalet.

Med makt kommer ansvar, men dessa individer inser sällan att de har betydande makt. Tvärtom har deras världsbild ofta drag av paranoia, vilket något kan förklara hur hätskt de agerar mot sina kritiker. Denna asymmetri kan också förklara den hydraliknande karaktären hos ett klassiskt politiskt korrekt ”drev”. Avsaknaden av egentliga individer hänger samman med självbilden som små, maktlösa och svaga. Att den som är liten och utsatt inte behöver ta ansvar för abstrakta storheter som ett anständigt debattklimat är naturligt.

Moralisk dualism

Med den politiska korrektheten har den politiska debattens sfär koloniserats av pseudo-moraliska begrepp och tankesätt. Debatten handlar allt mindre om fakta och alltmer om pseudo-moraliska begrepp som ytterst kan härledas till den post-kristna distinktionen mellan ”gott” och ”ont”. Exempel på det som är gott är antirasism, medan rasism är ont. Samma logik som ledde från dessa begrepp till inkvisitionen leder i vårt samhälle fram till en besatthet av att identifiera debattörers egentliga motiv. Varför någon säger något är viktigare än vad han eller hon säger. De ockulta motiven kan nästan alltid identifieras som rasism, homofobi och liknande.

Detta leder till att debatten blir i grunden omöjlig. Flera viktiga samhällsområden kan överhuvudtaget inte diskuteras, eller ens skildras då ett återgivande av fakta tyder på att man har suspekta motiv.

Instrumentalism

Vänsterns säregna blandning av nihilism och utopism spelar också en betydande roll i debattens degeneration. Å ena sidan förnekar man alla moraliska och andliga värden, vilka kan återföras till materiella faktorer. Å andra sidan strävar man efter att förverkliga utopier, utopier som är obegripliga utan just vissa moraliska värden. Följden av denna kombination av oförenligheter blir en instrumentell syn på politik där ”ändamålen helgar medlen”. Om människolivet inte är heligt blir ett antal miljoner döda ukrainare exempelvis först ett problem om det kan skada vägen till det klasslösa samhället.

På ett liknande vis betraktas sådant som politiskt våld och en degenererad debatt. De blir bara problem om de kan skada vägen till målet. Detta innebär att förtigande är den minst effektiva metoden för ett samhälle att hantera vänsterns övertramp, det är enbart sanktioner i form av offentligt uppmärksammande och folkligt ogillande som kan få vänstern att bete sig ”som folk” (oavsett om vi här menar att man inte kastar sten på oliktänkande eller att man inte kallar dem fula saker).

Intellektualistisk elitism

En intressant utveckling som här enbart kan noteras i förbigående är annars den tendens till intellektualistisk elitism som kan identifieras i delar av vänstern. Människor med bristande utbildning, ”white trash”, föraktas tämligen öppet, och intelligens betraktas istället för klass som det betydelsefulla. Detta kan förklaras med att vi här har att göra med klassegment som delvis är makthavande och systembärande. Ett socialistiskt klassperspektiv blir för sådana segment ett handikapp, viktigare är vad ”alla tänkande människor” tycker. ”Alla tänkande människor” skulle av Marx förmodligen betraktas som en omskrivning för vissa sociala skikt och deras intressen, men det inser inte dessa grupper.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.