Till och från stöter man på teorin att det finns ett samband mellan invandringen och försämringen av den psykiska ohälsan, kort sagt att många mår sämre i ett samhälle där de ofta är i minoritet. Resonemanget ligger i linje med Robert Putnams slutsats i E Pluribus Unum, att i områden präglade av mångfald litar folk mindre på varandra. Förtroendet och solidariteten minskar vad gäller både in- och utgruppen, Putnam uttryckte det med orden ”people living in ethnically diverse settings appear to ”hunker down” – that is, to pull in like a turtle”. Studier som Hank Eckardts The Influence of Ethnic and Cultural Diversity On Overall Life Satisfaction och Life Satisfaction, Ethnicity and Neighbourhoods: Is There an Effect of Neighbourhood Ethnic Composition on Life Satisfaction? av Gundi Knies, Alita Nandi och Lucinda Platt tyder också på att människor som lever i mångfald är mindre lyckliga än de som inte gör det.
En närliggande frågeställning berör sambandet mellan psykisk ohälsa och mångfald. Skyddar homogenitet mot vissa former av psykisk ohälsa? En intressant studie i det sammanhanget är Understanding the effect of ethnic density on mental health: multi-level investigation of survey data from England av Jayati Das-Munshi, Laia Becares, Michael E Dewey, Stephen A Stansfeld och Martin J Prince.
Studien undersökte sambandet mellan ”etnisk densitet”, alltså hur många av den egna etniska gruppen som levde i respondenternas bostadsområde, psykisk ohälsa, upplevd diskriminering, och sociala nätverk och stöd. De grupper som studerades var irländare, svarta från Karibien, indier, pakistanier, bangladeshier och vita britter (i vad mån ”indier” är en etnisk grupp lämnar vi osagt). Slutsatsen var att för alla grupper, men i synnerhet för irländare och bangladeshier, var psykisk ohälsa mindre i områden med högre etnisk densitet. Etnisk densitet, det vill säga många från den egna gruppen i närområdet, tycks skydda något mot psykisk ohälsa. För flera grupper fanns det också ett samband mellan etnisk densitet och upplevd rasism och diskriminering. De som levde i områden med hög etnisk densitet uppgav att de hade upplevt mindre rasism och diskriminering. Detta gällde däremot inte svarta från Karibien, vilka också rapporterade högst utsatthet för sådant. Det fanns vidare ett samband mellan psykisk ohälsa och upplevd rasism och diskriminering, forskarna noterade här att det var svårt att veta om det berodde på att psykisk ohälsa ledde till mer upplevd rasism eller om sambandet var ett annat.
Oavsett vilket är det en enkel men intressant studie, vilken bland annat underminerar föreställningen att ”integration” är något självklart positivt. Tvärtom tycks segregering gynna både psykisk hälsa, relationen mellan etniska grupper och socialt kapital. Samtidigt som segregering i sig olyckligtvis är oförenlig med den svenska migrationsideologin, om invandrargrupperna ska leva för sig kan det för många framstå som oklart varför de alls ska flytta hit. Den mer eller mindre outtalade tanken bakom ideologin, om än inte nödvändigtvis realpolitiken, är att grupperna ska uppgå i varandra och då kan segregering i längden accepteras lika lite som de fria val som leder till detta. Oavsett om det gäller bostadsområden, anställningar, skolor eller annat.
Om skribenten: Joakim Andersen
