De senaste dagarna har Nederländerna skakats av omfattande protester mot lantbrukspolitiken. Landets regering planerar att minska utsläppen av kväve med 50% till 2030, vilket i praktiken innebär att många bönder kommer tvingas lämna sina gårdar. Tiotusentals lantbrukare har samlats i massiva protester, med inslag som traktorkolonner, blockerad matdistribution, hembesök hos ministrar och sönderslagna polisbilar. Polisen har på flera håll svarat med våld, inklusive skottlossning. Det hela är intressant av flera skäl, inte minst som ett led i den konflikt mellan folk och eliter som Samuel Francis beskrev i Leviathan & Its Enemies, en konflikt som kommer accelerera under det turbulenta 2020-talet.

Francis intresserade sig i Leviathan inte minst för den process där folket, ”det postborgerliga proletariatet”, uppnår självmedvetande. Det är en utdragen process med drag av ”trial and error”, liksom en tendens av att tidiga organisatoriska formers företrädare korrumperas och måste uppdateras med nya. Processen kan jämföras med Marx studier av arbetarklassens motsvarande utveckling under 1800-talet, från ”klass i sig” till ”klass för sig”. Den har inte minst två aspekter, en organisatorisk och en ideologisk. Folket måste både finna organisatoriska former för sin kamp och en korrekt men inspirerande samtidsanalys/ideologi. Inte minst måste det vara medvetet om den grundläggande konfliktlinjen.

Här kan man jämföra både med historiska bondeuppror och med Pariskommunen 1870, vilket påminner oss om tidsfaktorn. Upproriska bönder och arbetare har inte alltid tiden på sin sida när det gäller att utveckla organisationer och ideologier, under en mer repressiv historisk fas i Västerlandet tillåts de heller inte göra detta. Det innebär att bondeupproret, såväl förmodernt som postmodernt, tillfälligt kan lamslå systemet men ofta kan neutraliseras av ”förhandlingar” avsedda att vinna tid, tid som sedan används för att slå ner och statuera exempel med deltagarna (jämför behandlingen av deltagarna i ”stormningen av Kapitolium” eller kanadensiska Tamara Lich). Delvis har vi sett detta med gula västarna i Frankrike, de kanadensiska lastbilschaufförerna och vaccinprotesterna i bland annat Tyskland.

Bönderna i Nederländerna har däremot haft tre år på sig att utvecklas organisatoriskt och ideologiskt. Redan 2019 grundades exempelvis Farmers Defence Force för att skydda bönder från djurrättsaktivister, planerna på drastiska minskningar av kväveutsläpp och boskap har också flera år på nacken. Bönderna har hunnit förbereda och öva sig under tidigare protester, opinionsarbete och aktioner. Det finns ett omfattande folkligt stöd för bönderna, i en opinionsundersökning i juni i år stödde 45% dem fullt ut medan 26% var mot dem. Inte bara bönder har för övrigt protesterat mot regeringens planer, även byggsektorn kommer drabbas hårt av dem. Stödet är alltså omfattande trots att detta inte är första gången bönderna, diplomatiskt uttryckt, tänjer på landets lagstiftning i sina protester och trots att många holländare drabbas direkt av dem i sin vardag.

En intressant fråga här är om bönder och lastbilschaufförer kan vara moderna motsvarigheter till det Marx på sin tid såg som proletariatets avantgarde. Det var inte de okvalificerade arbetarna han var mest intresserad av, utan de kvalificerade industriarbetare som kunde varit fullt förmögna att driva industrierna själva (Bakunin såg å andra sidan mer positivt på bönder och ”trasproletärer” men det är en annan historia, liksom von Salomons tro på de nordtyska bönderna). Det finns vissa förutsättningar för bönder och lastbilschaufförer att spela en liknande roll, bland annat då det handlar om mindre egenföretagare på kollisionskurs med den manageriella totalitarismens agenda. De har också en central roll i samtidens distributionskedjor, inte minst av mat, liksom en vana av självständighet och arbetsredskap som lätt används för såväl gatustrider som blockader. Den ena sidan i Francis konfliktmodell, folket, är fortfarande begränsad på grund av att den saknar en egen elit, men lovande avantgarden har den. I förbigående kan noteras att Houellebecq här var profetisk med framställningen av bönder och social oro i Serotonin.

En svaghet folket har i jämförelse med eliten i den pågående konflikten är bristen på internationella nätverk, jämför den marxistiska Internationalen, detta tycks dock vara på väg att åtgärdas. Såväl lastbilschaufförer som bönder har ett stort stöd från människor i många länder, om än inte nödvändigtvis omsatt i materiellt stöd. Än. Detta stöds tidiga former tyder också på att det inte enbart handlar om enfrågerörelser riktade mot enstaka aspekter av den förda politiken (invandring, TV, vaccin, kvävepolitik et cetera) utan att det ofta finns en bredare förståelse av konflikten. Politiskt påminner situationen om den 1870, då ett flertal mer eller mindre utdaterade ideologier företräddes på Pariskommunens sida. Men detta är oundvikligt och under trycket från motståndarsidan dessutom övergående. I förbigående kan noteras att den etablerade ”vänsterns” reaktioner på bondeprotesterna påminner oss om vilken sida den står på i den konflikt Francis beskrev.

Samtidigt påminns vi inte minst genom medias selektiva rapportering om såväl gula västarna som de holländska protesterna om att motståndarsidan är väl organiserad och resursstark. Bristen på rapportering i media torde bero på att elitaktörer inte vill att gula västar och arga bönder ska påminna andra västerländska folk om att passivitet inte är det enda alternativet. Det är även under dessa protester, för-revolutionära situationer om man vill använda marxistiskt språkbruk, som makten tvingas frångå och bryta mot sina egna regler. När vi ser hur deltagarna i ”stormningen av Kapitolium” behandlas och utnyttjas i etablissemangets narrativ påminns vi både om Carl Schmitts beskrivning av ”undantagstillståndet” och Zizeks tal om ”maktens obscena undersida”. Det är dock tveksamt om dessa repressiva metoder i längden kan kontrollera omfattande folkligt missnöje, vi har redan sett tecken på bristande lojalitet med etablissemanget hos polisen under inledande skeden av liknande konflikter i bland annat Kanada. I Nederländerna torde etablissemanget inte minst ha en pedagogisk utmaning framför sig när de ska förklara varför de väljer att driva igenom sin nya miljöpolitik under en akut, och global, kris vad gäller både mat och ekonomi. Liksom varför omtanken om miljön så ofta får drag av elitens klasskamp mot de egna folken.

Relaterade länkar:

Bauernkrieg in den Nederlanden – Protestvorbild für Deutschland?
Dutch Farmers Continue Violent Protests against Limiting Nitrogen Oxide Emissions
Explained: Why are Dutch farmers protesting over emissions?

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.