I en situation där den svenska regeringens fortbestånd bygger på kohandel och hemliga överenskommelser med parlamentariker som de facto agerar som utländska aktörers förlängda arm är det sannolikt många som tänker tanken att ”det kanske inte riktigt var det här den svenska parlamentarismens arkitekter var ute efter”. Nästan lika många brottas med den gnagande misstanken att det här är ”precis hur politik fungerar i klientelistiska mångkulturella samhällen”. Spelet kring NATO, Kakabaveh och Erdogan bekräftar samtidigt min beskrivning i Ur ruinerna av den turkiske ledaren som ”en skicklig metapolitiker” som ”kombinerat en islamistisk konservatism med en nationalism som kan sägas uppfylla delar av både kemalismens och ottomanismens arv”, en ledare som ”både uppfyller och upphäver arvet från Kemal Atatürk”. Givet att han valt att blockera det svenska etablissemangets planer på NATO-medlemskap och samtidigt skadat ”den humanitära stormaktens” självbild har hans narrativ om ”kurdiska terrorister” anammats av svenska liberalkonservativa på ett sätt som däremot inte gick att förutse 2016.
Det pågående realpolitiska spelet är kort sagt lika genant som fascinerande, det förvärrar den redan allvarliga legitimitetskrisen. Men en lika intressant aspekt är den psykologiska, där socialdemokratins bryderier illustrerar skiftena i det vi kan kalla det socialdemokratiska eros. När vi försöker identifiera dessa skiften påminns vi dels om att politiska rörelser och miljöer endast i begränsad mån är rationella, verbala och medvetna, de drivs i minst lika hög grad av omedvetna känslor och icke-verbala associationer. Detta gäller även en till synes grå rörelse som socialdemokratin. Vi påminns också om att dessa känslor, rörelsernas eros, inte enbart är sexuellt (även om det sexuella inslaget varken ska underskattas eller ses som konstant över tid).
Det socialdemokratiska eros har haft flera inslag. Det har handlat om längtan efter folkhemmets gemenskap, om arbetets värdighet, relativt tidigt också om social och teknisk ingenjörskonst. En ny aspekt tillkom i samband med 1968 och de antikoloniala rörelserna, inte minst i kombination med ny media. För att citera en gammal recension av Johan Sundéens bok 68-kyrkan, ”under 1960-talet konfronterades många människor genom bilder av krigets och misärens fasor i Tredje världen för första gången.. Återknyter vi till betydelsen av bilder, både på TV och i tidningar, för människors världsbild kan vi notera att färgade där ofta framstod som offer eller som rättfärdiga rebeller, vita oftare som förövare. Dessa bilder tolkades lätt i rasliga banor.” Lika givande som Sundéens studie är Bryan Burroughs Days of Rage: America’s Radical Underground, the FBI, and the Forgotten Age of Revolutionary Violence från 2015, där han beskriver relationen mellan vita medelklassradikaler och svarta revolutionärer under 1960- och 1970-talet, inte minst de enkelriktade men starka erotiska undertonerna. New Yorkradikalen Gregory Armstrong beskrev bland annat fången och författaren George Jackson med stycken som ”hans kropp tycks krusa sig som en katts” och ”han ger mig ett strålande leende av rent sensuell glädje”. Något liknande drabbade delar av svensk vänster, inklusive socialdemokratin, även om eros här återigen inte ska tolkas lika genant som hos Armstrong. Det fanns inslag av allt från drömmar om global solidaritet (”we shall overcome”) till beundran för rörelser som PLO, PKK, ANC, FNL et cetera (”to shoot down a European is to kill two birds with one stone, to destroy an oppressor and the man he oppresses at the same time: there remain a dead man, and a free man” för att citera Sartre).
Detta socialdemokratiska eros påverkade utrikespolitiken under decennier, Tobias Hübinette har rentav funnit att det påverkade den svenska adoptionspolitiken genom att svenskarna upplevdes pinsamt vita och i behov av att ”(ras)blandas upp”. Det ”antirasistiska” eros som funnits som en faktor bakom både utrikespolitik, adoptionspolitik och invandringspolitik blir här tydligt. Den främsta teoretiska analysen av detta medelklasseros finner vi för övrigt hos D.H. Lawrence.
Men eros skiftar över tid och tvingas anpassa sig till en politisk verklighet. Den svenska socialdemokratins ledarskap har blivit en allt tydligare del av atlanticistiska och globalistiska nätverk, vilket innebär att NATO-medlemskap nu står på tapeten. En sedan länge latent motsättning mellan gammalt eros och nytt blir då manifest, när de gamla relationerna till kurdiska rörelser blockerar planerna. I förbigående kan här nämnas hur även det ”antirasistiska” eros undergått vissa skiftningar. En islamism som var sekundär 1968 har nu flyttat fram sina positioner, i såväl svensk minoritetsdemografi som i turkisk politik. Utöver att representera en kurdisk separatism står Kakabaveh här närmare en äldre sekulär vänster och en mindre invandrad medelklass för vilken frågor om heder, slöja et cetera är viktiga. Samexistensen mellan denna invandrarvänster och de etablerade vänsterpartierna är inte alldeles oproblematisk, givet att gruppen ”vanliga muslimska väljare” är större. Samtidigt tycks aspekter av islam och islamism attrahera de vita medelklassradikaler som utgör bärande delar av vänsteretablissemanget, i förbigående sagt handlar det som Lawrenceläsarna kanske anat inte om de mest sympatiska inslagen i islam. Även det socialdemokratiska eros rör sig i riktning bort från sekulär invandrarmedelklass, processen är dock inte entydig.
Sammantaget innebär detta att det socialdemokratiska eros är splittrat och motsägelsefullt. Gårdagens ”tredjevärldism” och vurm för PLO, PKK et cetera ersätts delvis av känslorna för transnationella nätverk och islamister. Bestående är att makt och våldspotential är starka afrodisiaka.
Om skribenten: Joakim Andersen
