I dagarna har ”Swedengate” spridits som en löpeld på sociala medier. Ursprungligen handlade det om att svenskar historiskt inte alltid bjöd sina barns vänner på mat när dessa var på besök, utgångspunkten var istället att de fick mat när de kom hem. För människor från icke-germanska kulturer framstod detta som besynnerligt, det hela bjöd dessutom in till skapandet av mängder av mem och lustigheter. Som distraktion i en historisk fas betungad av betydligt mer allvarliga problem var Swedengate därför tilltalande för många.
Det hela kan betraktas som en övergående bagatell, det kan också illustrera ett antal fenomen i vår samtid. För det första sätter det fingret på distinktionen mellan det svenska som kultur och det svenska som system, en distinktion som normalt är outtalad till den grad att den svenska kulturen och än mer så det svenska folket betraktas som inordnade i systemet eller rentav icke-existerande. Med den utgångspunkten blir det snabbt tydligt å ena sidan vilka som använt Swedengate för att driva med systemet, den i många ögon irriterande ”humanitära stormakten”, å andra sidan vilka som använt den för att underminera den svenska kulturen och det svenska folket. Att båda dessa grupper kunnat tilltalas av ”Swedengate” har bidragit till dess virala spridning, liksom dess förmåga att störa den nationella självbilden. Detta inte minst då många av systemets sympatisörer är omedvetna om distinktionen mellan svenskt system/etablissemang och svensk kultur/folk. En omedvetenhet och oförmåga att särskilja som för många är en förutsättning för systemsympatierna.
För det andra belyser ”Swedengate” att vi idag enbart får jämföra kulturer och grupper när utfallet blir till nackdel för svenskar (och andra européer). Det fanns historiskt en livaktig litteratur som försökte identifiera sådant som ”det nordiska”, ”det svenska”, ”det klassiska” et cetera, bland många andra skrev Ekelund om spelet mellan ”nordiskt och klassiskt”. Idag tillåts sådana jämförelser enbart när de utmålar svenskheten i dålig dager, vilket är uppenbart om man leker med tanken att någon etablerad aktör skulle skoja till det med ett ”kurdgate” eller ”somaliergate”. Vi har här att göra med ett strukturellt och institutionaliserat fenomen, besläktat med Kaufmanns ”assymetrisk mångkulturalism”. Bristen på ömsesidighet är stark, och döljer delvis att det egentligen har föga med kurder eller somalier att göra. Individer från dessa grupper kan ibland spela med och utsätta svenskarna för passivt-aggressiva mikroaggressioner, men de strukturella förutsättningarna för detta har skapats av etablissemang och elitskikt. Ytterst handlar det om att avlegitimera majoritetsgruppen, så att denna får svårare att invända mot en pågående överföring av makt och resurser från folk till elitskikt. Möjliga invändningar mot dålig vård, otrygghet eller sjunkande realinkomster i stil med ”detta är mitt land, mina föräldrar byggde denna välfärden” kan då på förhand misstänkliggöras som ”rasism”, de kollektiva anspråken på landet överförs diskret från folket till elitskikt med transnationella lojaliteter. I förbigående sagt en process som äger rum i flertalet västerländska samhällen.
Att det som började med bitvis underhållande diskussioner om svenskarnas matvanor snabbt invaderades av ”rasifierade” som ville beskylla svenskarna för rasism, delaktighet i slavhandeln et cetera blir då mindre förvånande. Samtidigt som de har egna drivkrafter, både uppenbara realpolitiska och mer komplexa psykologiska, underlättar deras agerande ovan nämnda elitskikts projekt. Både genom att utsätta svenskarna för ständiga passivt-aggressiva anklagelser vilka påminner de senare om att de inte kan försvara sig utan konsekvenser, och genom att stjäla uppmärksamheten från viktigare frågor. Samtidigt tycks en hel del svenskar ha tröttnat på anklagelserna och bristen på ömsesidighet, vilket får ses som positivt. Det är fullt möjligt att de senaste årens kriser, inte minst kriget i Ukraina, leder till att delar av folket ställer om mentalt och ”går in i krigsväxel”. Acceptansen för uppenbart illvillig kritik kan då minska, liksom rädslan för de än så länge mjuktotalitära repressalierna.
Någon djupare diskussion om vad ”swedengate” säger om den svenska kulturen, inte minst som del av större nordiska och germanska gemenskaper, är det däremot osannolikt att det hela leder till. Det hade kunnat leda till insikten att det nordiska inte är sämre än det sydländska, det är däremot annorlunda och unikt. När man sätter ord på det hela och beskriver på vilket sätt det är annorlunda kan många svenskar också sätta ord på att vi trivs bäst i just det svenska. Det är inte fel med sydländsk matkultur, men den starka svenska strävan efter oberoende och respekt för andras oberoende hamnar efter en viss punkt i konflikt med den. Den viljan till oberoende är en del av de vi är.
Om skribenten: Joakim Andersen
