Det finns en betydande genre filmer med mer eller mindre populistiska undertoner, från Rambo och Taxi Driver till Falling Down och Gran Torino. Återkommande i dessa är att en vanlig man hamnar i en situation där det visar sig att han besitter både våldspotential och viljan att använda det, ”I Won’t Back Down” som Tom Petty uttryckt det. Inslaget av hämndfantasier är uppenbart, samtidigt som det inte är onaturligt att människor i ett system som vänt sig mot dem fantiserar om rättvisa. Detta även om det blir en rättvisa på individ- snarare än systemnivå, dessutom normalt med ett tragiskt slut. Ensamma kan vi sällan skipa rättvisa i det senmoderna systemet, det är för övrigt därför elitskikten aktivt understödjer sådant som atomiserar och isolerar oss.
Det är frestande att inordna actionfilmen Nobody från 2021 i den ovan nämnda genren, vi följer där en hunsad familjefar spelad av Bob Odenkirk. När hans familj utsätts för en heminvasion är hans taktik mycket lågaffektiv, och omgivningens respekt för honom minskar ytterligare. Till publikens förvåning visar det sig emellertid att han egentligen är en dödsföraktande stridsmaskin med bakgrund i amerikansk underrättelsetjänst, ett brutalt skeende tar därefter sin början.
Ytligt betraktat finns det mycket som förenar Nobody med exempelvis Falling Down. Vi har i filmen mannen med våldskapital som använder det mot numerärt överlägsna fiender. Samtidigt finns det inslag som skaver. Det mer eller mindre systemkritiska inslaget från Rambo et cetera lyser med sin frånvaro, vänds rentav i sin motsats genom huvudpersonens förhållande till underrättelsetjänsten. Det är fullt möjligt att filmer med etablissemangskritiska undertoner är svårare att göra idag än under tidigt 2000-tal. Här kan man också nämna den etniska aspekten, där ryssar idag är en av få grupper det är acceptabelt att utsätta för våldsorgier i kulturindustrins kreationer utan reaktioner från postkoloniala recensenter och dylikt.
Detta för oss osökt över till filmens brott med tragedins grundläggande regler, vilket vi kan spåra orsakerna till både i konsumtionssamhället och i mer specifikt amerikanska tendenser. Inledningsvis är Nobody en tragedi, där huvudpersonen har en karaktärsbrist som får honom att gå över en gräns. Till exempel att hantera sin frustration och manlighet genom att slakta en grupp ryska kriminella. Tragedins naturliga fortsättning på detta hade varit att han därefter betalar ett högt pris, om inte genom sin egen död så åtminstone genom att någon av hans vapenbröder stupar. Så sker inte i filmen, istället serveras vi actionscener där underhållningsvåldet når absurda nivåer. Det hela för tankarna till ett fenomen i samtida kulturindustri som bäst beskrivs med Freuds begrepp Wunscherfüllung, önskan att ha kakan och äta den samtidigt. Psykiskt och kulturellt är det ett uttryck för infantilisering.
Detta innebär inte nödvändigtvis att det är en dålig film, Odenkirk är en gedigen skådespelare som tidigare gjort en god insats i Breaking Bad (även om jämförelsen närmast övertydligt bekräftar degenerationen från tragedi till Wunscherfüllung). Inledningen, där vi följer den senmoderna mannens vedermödor, är också lovande. Detsamma gäller vålds- och actionscenerna, inledningsvis har de betydande nerv (därefter inträder hyperinflationens banalisering). Sammantaget kan man konstatera att det gjorts betydligt bättre filmer i genren, och om man inte har samma relation till film som till snabbmat finns det ingen anledning att se den. Såvida man inte vill följa Aftonlandets infantilisering i realtid.
Om skribenten: Joakim Andersen
