Nietzsches credo

Filosofi, Ideologi, Kultur, Litteratur

Ett slags närläsning av stycke 269-275 i Den glada vetenskapen (översättning av Carl-Henning Wijkmark).

 

269

Vad tror du på? – Detta: att alla ting måste få sin vikt fastställd på nytt.

Vad är det? Är det att ingenting har något värde i sig självt eller att alla värden är flytande och tillfälliga? Är det en reaktion på förfallet i ett samhälle präglat av rotlös masskultur, där känslan för vad som verkligen betyder något har gått förlorad, eller är det kanske ett uttryck för att alla värden är individuella och subjektiva? En annan möjlighet är att Nietzsche anser att saker får sin vikt genom aktivitet, genom handling. Att värden blir till genom den process där de spelar en roll, och att denna process måste äga kontinuitet för att värdet inte ska försvagas och försvinna. Men för att en värdeskapande process ska ha de kvaliteter som krävs måste den äga rum i ett socialt sammanhang och vara en del av en kultur. Inte ens en profet, ja, inte ens en filosof kan skapa värden på egen hand. En konsekvens av detta är att värden är något som kan ärvas, att överantvardandet av ett värde från en generation till nästa är en väsentlig del av den värdebibehållande processen, och att saker därigenom får ett värde i sig själva som aktiva delar av ett socialt betydelsefullt sammanhang, oberoende av de individer som ingår i detta sammanhang. ”Vad är mod?” frågar sonen, och fadern förklarar detta för honom. Men sonen lär sig vad mod är genom de vuxnas agerande, först och främst genom faderns. Han lär sig genom att av dessa exempel själv tvingas och tvinga sig till mod. Härigenom fastställs modets vikt på nytt – och vi kan nu se vilket vikt det har fått, och om den är större eller mindre än förut.

 

270

Vad säger ditt samvete? – ”Du ska bli den du är.”

Vad är det? Det är inte en uppmaning till var och en av oss att realisera vår naturliga potential. För många av oss vore det en betydligt bättre idé att försöka bli någon annan än den vi är, att försöka realisera ett externt ideal av något slag. När Pindaros i det andra pythiska odet uppmanar föremålet för sina hyllningar att bli den man han är talar han inte bara till en kung utan till en man som känner sig själv. Bliv den du vet du är. Hos Nietzsche är det samvetet som talar, och det måste ju betyda något. Även om vi förutsätter att alla människor har ett samvete, vilket vi verkligen inte behöver göra, är det inte alla samveten som talar eller gör det på ett tydligt och bestämt sätt. Det är bara om dem som har ett välartikulerat samvete som det kan vara fråga här. Har de brutala härskarnaturer som Nietzsche själv ibland berömmer eller nämner i positiva ordalag ett sådant samvete? Återstår frågan vad detta samvete är och vad det kan tänka säga, för det kan ju inte vara detsamma för varje människa och det kan ju inte heller säga vad som helst. Förutsätter Nietzsche – och Pindaros – att självkännedomen har en moralisk dimension, att självkännedomen verkar förädlande på människan eller att det bara är i den mån man äger vad vi kan kalla ädelhet som man kan lära känna sig själv? Leoparden är vad han är utan hjälp av något samvete. Detsamma gäller gasellen. Människan däremot måste först känna sig som människa för att hon ska kunna bli vad hon är. Denna kännedom kan hon bara uppnå bland andra människor – som redan vet vad de är och som i ord och handling förmår ge uttryck för det. Så kan diktare som Pindaros hjälpa kungar som Hieron att se vem de är. Det är inte bara segrarna utan även segersångerna som gör segrarna till vad de är – eller borde vara.

 

271

Var ligger de största farorna för dig? – I medlidandet.

Att livet skulle vara en sjukdom eller en prövning, något att önska sig frälsning ifrån, är en uppfattning som Nietzsche vid upprepade tillfällen med stor kraft vänder sig emot. En sjuklings ord har därvid en viss tyngd. Men om det vore sant att livet är en väg till frälsning från livet skulle medlidandet förlora sin mening, ty varje svårighet och varje lidande vore då något att bejaka som ett sätt att vinna denna frälsning på. Varför är då medlidandet en fara och vilka faror rymmer det, ty de är ju tydligen flera? En fara ligger i att medlidandet kan ge näring åt livsfientliga synsätt, som t.ex. att livet är en sjukdom. Det är också lätt att se att medlidande kan verka distraherande och handlingsförsvagande på de ambitiösa människor som vill ha makt över sina medmänniskor och gärna också över resten av världen. Fast som vi väl vet kan medlidandet, det äkta såväl som det spelade, även utgöra ett verksamt maktmedel. ”Böj dig i namn av Rättvisan för dem som lider!” Är det rentav medlidandets skadliga och förödmjukande effekter på dem som omfattas av det som Nietzsche har i tankarna; att människor som visas medlidande förvirras och försvagas av det? Vad Nietzsche under alla omständigheter gör är att bekänna svårigheterna hos en genuin och fullständig livsbejakelse, ty att bejaka livet måste ju innebära att älska livet sådant det är och sådant det kommer att bli därför att det är vad det är. Detta innebär bl.a. att bejaka den utsiktslösa kampen och undergången när man ställs inför en övermäktig motståndare. Att gå under på rätt sätt och i rätt anda – utan medlidande med olycksbröder och olyckssystrar, utan ressentiment, utan skräck – är en seger för den som älskar livet. Hur många klarar det?

 

272

Vad tycker du om hos andra? – Mina förhoppningar.

Vad är det? Av annat som Nietzsche säger i Den glada vetenskapen och annorstädes kan vi på ett ungefär räkna ut vilka hans förhoppningar på människor är – när det inte som i Lou Salomés fall rör sig om mer personliga och mindre filosofiska förhoppningar. Våra förhoppningar ger på ett sällsamt sätt nytt och djupare liv åt andra människor. Av alla är du plötsligt den enda! En anonym och indifferent massa är plötsligt en kraft att omdana världen med! Vi skulle ljuga för oss själva om vi inte erkände att det vi hoppas av en annan människa ger henne en väsentlig del av hennes värde för oss. Någon har sig själv ovetandes väckt våra förhoppningar och sedan svikit dem. Utan att ana det minsta har hon färdats mellan motsatser över ett svalg av mörk förtvivlan. Men för att en förhoppning ska ha någon substans och inte vara illusorisk; i den mån den bygger på illusioner och självbedrägerier berövar den den som hyser den något av hans egen substans och realitet, måste den motsvaras av något som är oberoende av den som hoppas. Den som klarsynt kan hoppas ser det som kan bli i det som är. Att kunna se vad någon annan kan bli – och att vara lycklig nog att kunna omfatta detta med förhoppningar! Det vidgar världen. Det är ett slags mirakel.

 

273

Vem kallar du dålig? – Den som alltid vill förödmjuka.

Vad är detta? Att alltid vilja trycka ned, att alltid vilja hålla någon under sig – för att få det att se ut som att han är underlägsen, svag, mindre värd. Vem instämmer inte i att detta representerar en ytterlighet av mänsklig låghet! Detta är förvisso inte herrens kommenderande av sin slav. Och det är motsatsen till aristokratens överhöghet över folket. I båda dessa fall har vi normalt att göra med ärvda relationer som framstår som naturliga för båda parter (vad är det egentligen som skrämmer dem som inte kan eller inte vill förstå detta slags förhållanden?) – så länge en underförstådd ömsesidighet, som bl.a. omöjliggör alla avsiktliga förödmjukelser och allt oförsonligt hat, består mellan dem. Den som alltid vill förödmjuka är en svag människa, rädd kanske inte bara för att den som han vill hålla nere ska växa sig högre än honom själv utan även för de människor och för den mentalitet som representerar detta för honom själv ouppenåeliga högre. Att håna, förminska och förödmjuka är det enda sätt som den oädla människan närma sig den ädla människan och det ädlas bild utan att krossas i sitt inre. Bör vi känna medlidande? Eller vore det att – förödmjuka?

 

274

Vilken egenskap är för dig den mänskligaste? – Den att bespara andra skamkänslor.

Vad är det? Skuld är för vad du gör. Oavsett om du känner skam däröver eller inte. Skam är för vad du är. I andras ögon. Oavsett om du har gjort något eller ej. Överklass eller underklass. Mörk hud – eller ljus. Skamkänslorna upprättar vissa osynliga gränser för beteendet som minskar friktionen mellan människor och gör det möjligt för oss att finna mål och vägar till mål som är förenliga med den sociala organisationen utan att vi först är tvungna att skaffa oss information om denna organisation och dess förutsättningar. Är ett skamlöst samhälle möjligt? Är friheten, d.v.s. den i vissa väsentliga avseenden självstyrande individen, möjlig utan risken skämma ut sig om man missbrukar den eller använder den på fel sätt? Att bespara människor skamkänslor kan man under alla omständigheter ändå vilja göra. I synnerhet dem som vi håller av eller som vi märker har en högt utvecklad sensibilitetet för egna brister och misstag. Detta kan vi göra på två sätt: genom att inte utsätta dem för förödmjukelser och genom att upplysa dem om riskerna för att skämma ut sig i olika situationer. Samtidigt är ju skamkänslorna, ju intensivare och subtilare de är, det bästa skyddet mot skammen. Hur värjer vi oss utan att behöva ta till våld mot makthavare och förtryckare som saknar skamkänslor? Maktmänniskor utmärks ju sällan av något mer utvecklat sinne för skam. Människor som vi knyter förhoppningar till vill vi befria från de svagheter och sentiment som hämmar eller hindrar dessa förhoppningar från att realiseras. Men vi får akta oss så att vi inte får anledning att skämmas för våra förhoppningar…

 

275

Vad är inseglet på den uppnådda friheten? – Att inte längre skämmas inför sig själv.

Vem har makt över den som inte längre skäms inför sig själv? De skamlösa härskarna, de som tror att de står över skammen i kraft av sin stora makt, har för länge sedan insett värdet av skamkänslor. Genom att inympa och förstärka sådana känslor kan de styra och kontrollera sina undersåtar utan att behöva tillgripa våld eller andra riskabla och kostsamma metoder. Ord och handlingar som på något sätt utmanar och hotar deras ställning förbinder de med skam och förser dem med lämpliga skametiketter. Vi är väl bekanta med åtskilliga av dessa. Men att inte skämmas inför sig själv är en sak av långt större och djupare betydelse än politiken. Det återför till dig din natur och gör dig på nytt till ett med den. Det är ett vittnesbörd om att du åter är hel. Men både vargen och lammet är hela! Både helgonet och den helige krigaren! Må så vara. Men de har aldrig känt skammen och de har inte varit tvungna att övervinna sig själva för att befria sig från den. Friheten har varit deras från början. Friheten från dem själva. De har inte som du uppnått den. Befriats. Att inte längre skämmas inför sig själv är skam som vänts i sin motsats genom att dess många orsaker en efter en har bränts bort som slagg. Du är nu som en klinga som genom att tusenfaldiga gånger ha hettats upp, vällts samman och hamras ut på nytt uppnått en så hög hårdhet och smidighet att eggen kan slipas till oöverträffad skärpa. När den förs med fullkomlig självbehärskning och perfekt teknik kan den skära igenom allt. Men minsta misstag och eggen fördärvas – och är misstaget stort kan klingan brista. Friheten är denna kunskap och denna disciplin.

Pin It
  • Voortrekker

    Den glada vetenskapen är en fascinerande bok som jag har läst flera gånger. Nietzsche är i sitt esse: nyanserad, originell, dansant, lekfull, kvick, skarp, farlig. Dock märker man mot slutet att han går upp väl mycket i varv; han blir manisk, närmar sig psykosen. Mycket riktigt skrev han därpå Sålunda talade Zarathustra, en bok som på samma gång är genial och bombastiskt pubertal. Men den sortens dubbelhet får man helt enkelt lära sig att stå ut med när man som läsare umgås med ett geni.