Svenska politiker får sina idéer från dåliga källor. Det leder i sin tur till dålig argumentation och, förstås, dålig politik.
Daniel Poohl skriver i en kommentar till Sverigedemokraternas utredning av invandringens kostnader att man ska ”se människorna bakom siffrorna”, och att 106 miljarder är ett rimligt pris att betala för att några tiotusental människor ska få gratis pengar och möjligen arbete i Sverige.
Åderförkalkning
Resonemanget är bara ännu ett exempel på den intellektuella ådeförkalkning som råder i den svenska ”antirasismen”, och därmed bland svenska journalister och i förlängningen politiker. För det första försöker Poohl hävda att en starkt åtstramad flyktingpolitik skulle leda till fler ”avvisningar”. Det är givetvis trams. Folk kommer till Sverige för att det är välkänt att det är lätt att ta sig in i landet och åtnjuta förmåner som är otänkbara på många andra platser. Det är inte så att världens hav är fulla med ”flyktingar” som desperat försöker ta sig in i alla tänkbara länder, och att Sverige för att möta detta behov plötsligt öppnat gränser andra har stängt. En strängare asylpolitik innebär – snabbt – färre sökande och därmed färre avvisningar, det fattar Poohl också.
Expopersonalens fullständiga tystnad inför åratal av sexuellt våld mot svenska kvinnor, personrån, den svenska under- och arbetarklassens allt mer alienerade tillvaro i otrevliga, människofientliga förorter och dussintals andra problem i invandringens spår är det förstås ingen idé att ta upp. Poohl tycker att svenskar som kollektiv, oavsett klass, kön eller livssituation tillhör en priviligerad, överordnad grupp som ska veta hut och acceptera en politik en försvinnande minoritet i Sverige verkligen vill ha. Oavsett vad som händer eller vem som drabbas.
Cynism och hitte-på
Expo vet helt enkelt vad invandringen för med sig för svenskar, och tycker att det är värt det. De fattar naturligtvis också att pengarna som läggs på invandring skulle rädda hundratals gånger fler liv om de användes i faktiska krisområden, så bortsett från att de skiter i sitt eget folk (och redan närvarande invandrare i Sverige), är de inte ”solidariska” med andra grupper av människor heller. Hur mycket HIV-bromsmedicin kan man tillhandahålla i Afrika för 106 miljarder? Hur många brunnar kan man borra, hur många lärare kan man anställa och avlöna? Snacket om mänsklig solidaritet är lika mycket bludder som de ekonomiska argument som hävdade att 40-talisternas pensionsavgångar skulle leda till arbetskraftsbrist (ett par årskullar kvar; någon som märker av någon skriande arbetskraftsbrist?). När Poohl kallar andra ”cyniska” är det inte utan att man får lust att kräkas.
Nå, Expo är ju som de är, och det stora problemet är förstås inte att de finns och svamlar i utkanten av verkligheten, utan att svensk elit inspireras av nonsens som produceras av den sortens folk. Antirasistiska hitte-påares exceptionella monopolposition i svensk invandringsdiskussion, med tillhörande rätt att slunga bannbullor mot människor man inte tycker om, har tyvärr betydelse för både debatt och praktisk politik i Sverige. Direkt efter Breiviks vansinnesdåd hittade Expo på att det inte var ”SD:s fel, men att de har ett ansvar”. Nära på samtliga ledarsidor, och ett antal politiker, har sedan dess omformulerat denna mongoloida tankekonstruktion i olika variationer som om den faktiskt betydde något. Annat än att de allesammans är översvallande lyckliga över massakern och dess politiska utilitet, det vill säga.
Den logiska produkten
Med den situationen i media är det inte så konstigt att två svenska riksdagspartier tror att de är duktiga för att de igår skämde ut sig mer än någon trodde var möjligt genom att skippa SVT:s partiledardebatt. Det är också därför en krympande men påfallande korkad liten grupp individer fortsätter påstå att Anders Behring Breivik är en logisk produkt av invandringskritik. Det är faktiskt inte ens konstigt, fast det borde vara det, att politiker som rimligen har erfarenhet av vad en budget är, hävdar att det inte är ett ”nollsummespel” (det är det, såvida man inte tänker skuldsätta sig eller spara), och att man inte kan ”ställa invandrare mot pensionärer” (man väger förstås alla utgiftsposter emot varandra – frågan är hur man prioriterar, och i dagsläget väljer man invandring före bland annat pensionärerna). Allt detta nonsens har källor, och Expo är en oproportionerligt viktig sådan i sammanhanget.
Det är mot denna bakgrund helt enkelt inte konstigt att människor som borde ta ansvar för landet istället väljer att argumentera för invandring för sakens egen skull, och fullständigt strunta i ekonomiska, sociala och mänskliga konsekvenser av politiken som förs. Det är inte konstigt, men det är riktigt, riktigt dåligt.
Om skribenten: Solguru
