Något förenklat kan marxismen sägas ha tre rötter, närmare bestämt den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin och den franska kommunismen. Till detta kommer bland annat den äldre Marx etnografiska studier, vilka för in det behändiga och för vår egen tid högst relevanta fuidhirbegreppet i ekvationen. Intressanta är även influenserna från ett antal franska liberala historiker. Marx hade 1854 i ett brev till Weydemeyer skrivit att ”if I were you, I should tell the democratic gents en general that they would do better to acquaint themselves with bourgeois literature before they venture to yap at its opponents. For instance they should study the historical works of Thierry, Guizot, John Wade and so forth, in order to enlighten themselves as to the past ”history of the classes”. Han noterade vidare att ”as for myself, I do not claim to have discovered either the existence of classes in modern society or the struggle between them. Long before me, bourgeois historians had described the historical development of this struggle between the classes, as had bourgeois economists their economic anatomy.” Denna respekt för utvalda icke-socialistiska tänkare var för övrigt symptomatisk för Marx och antyder vad han skulle ha ansett om vår tids ”cancel culture”.
En av dessa liberala historiker, Augustin Thierry, fick rentav hederstiteln ”le père of the ”class struggle” in French historiography”, klasskampens fader i fransk historieskrivning. Marx hade läst hans Histoire de la formation et du progrès du Tiers Etat och i ett brev till Engels 1854 skrev han att den intresserat honom mycket. I samband med första maj kan en närmare läsning av Marx excerpter från Thierrys text därför vara på sin plats, en läsning med fokus även på vår egen tid kan här underlätta den de- och rekonstruktion av marxismen som är nödvändig för att delar av den ska kunna ingå i det europeiska motståndets intellektuella vapenarsenal. Vid sidan av en fängslande historieskrivning med fokus på just klasskamp innehåller Thierryexcerpterna tre aspekter av intresse, närmare bestämt en tredelad ”klassanalys”, en skildring av municipalrevolutionen, och en delvis ny förståelse av bourgeoisien och dess metamorfoser.
Klassanalysen
Thierry skildrade hur den franska nationen mödosamt vuxit fram efter att det romerska Gallien erövrats av germanska stammar. Det var en spännande process, där Thierry bland annat beskrev ”fusion des races”, de båda europeiska rasernas sammansmältning och den franska nationens födelse. Att Marx var rasrealist torde redan vara känt, intressant hos Thierry är hur han skildrade spelet mellan socio-politiska och rasliga processer. De socio-politiska processerna skildrades för övrigt även av Engels i Frankertiden. För Thierry handlade det inte minst om hur en form av ofrihet ersattes av en annan, den germanska erövringen ledde fram till ”extinction de l’esclavage antique”, det antika slaveriets utplåning. Den socio-politiska hierarkin beskrevs av Thierry som franker, fria barbarer, romerska egendomsägare (ihop med Liti, germanska nybyggare), romerska skattskyldiga (koloner), och slavar oavsett härkomst. Det var ett komplext system, Marx skrev i sina excerpter på sin bitvis smärtsamt osköna anglo-fransk-tyska att ”diese Klassen verschieden durch Rang , différence des lois, mœurs u. languages”, klasserna åtskildes genom rang, lagar, seder och språk. Något liknande kan sägas om vårt samhälle, där det ofta är en förenkling att tala om löntagare oavsett härkomst, religion et cetera som ”arbetarklassen”. Likheterna med den situation Thierry och Marx beskrev är idag tydligare (jämför teorier om det importerade ”transferiatet” och LaFonds skildring av hur den amerikanska eliten historiskt växlat mellan att privilegiera olika etniska grupper).
En intressant bieffekt av erövringen var att landsbygdens status ökade på städernas bekostnad. Gallo-romerska stormän imiterade de germanska erövrarna, anammade deras seder och flyttade ut på landet, ”die haute classe indigène, mit ausnähme der Pfaffen, macht nach, zieht aufs Land, nimmt die barbarischen Sitten an. Städte verfallen.” Under inflytande både från kristendomen och från germanerna blev det rena slaveriet samtidigt alltmer marginellt, rika germaner betjänades hellre av fria män. Men Thierry, och Marx, noterade samtidigt en tendens i riktning mot en tudelad hierarki. Marx skrev här att ”die Klasse der serfs wächst auf Kosten der coloni u. liti”, klassen av livegna växte på koloners och litis bekostnad. ”Der Kern der société barbare, die classe des petits propriétaires”, barbarsamhällets kärna, de små egendomsägarna, gick under. Samtidigt blev många slavar ”fria”. Marx talade här om ”systemat. Versuch alle Klassen auf 2 zu reduciren. Adel u. serfs”, systematiska försök att reducera alla klasserna till två, adel och livegna. Kombinerar vi detta perspektiv med fuidhirperspektivet kan vi identifiera ett liknande systematiskt försök idag att frånta inhemska européer, Liti om man så önskar och tills nyligen folkfränder med elitskikten, deras ”privilegier” och inordna dem i samma kategori som invandrargrupperna.
Försöket att reducera klasserna till två rönte begränsad framgång. Thierry beskrev hur adel och präster existerade vid sidan av ”tredje ståndet”, ett stånd som dessutom inbegrep både borgerskapet och ”folket”. Spelet mellan elitskikt, borgare och bönder är intressant inte minst som kontrast till en dualistisk tendens i marxistiskt tänkande att reducera modern klasskamp till ”borgare mot arbetare”. Thierry, och i förlängningen Marx, var medvetna om att situationen var mer komplicerad än så. Marx skrev 1854 i ett brev till Engels att ”had Mr Thierry read our stuff, he would know that the decisive opposition between bourgeoisie and peuple does not, of course, crystallise until the former ceases, as tiers-état, to oppose the clergé and the noblesse.. he has, by the by, unwittingly demonstrated that the victory of the French bourgeoisie was delayed by nothing so much as the fact that it did not decide until 1789 to make COMMON CAUSE with the peasants.” Även Lenin summerade Marx position i frågan med orden ”the French bourgeoisie won when it decided to go with the peasants”. I praktiken oftare tre än två aktörer, den hugade kan jämföra med samtida klassanalyser som Kotkins (oligarker, klerker, allmoge, livegna), Francis (manageriell elit + underskikt mot post-borgerligt proletariat) och neoreaktionärernas (brahminer+heloter+dalits mot vaisyas+optimater). Överhuvudtaget finns det i europeisk tradition en stark tendens att gärna tänka i tre, jämför Simmels tertius gaudens. Liksom Dumezis trifunktionella modell, även om skillnaderna gentemot Thierry, Marx och Simmel här är större.
Municipalrevolutionen
Av stort intresse för Marx var Thierrys skildring av den medeltida municipalrevolutionen, stads- och bybornas kamp för att vinna oberoende och frihet (”seit Anfang des XI Jhh. streben der villains (der inhabitants of the villages u. boroughs) sich zu emancipiren u. ihre lands”). Den bör vara av lika stort intresse för oss, inte minst genom det tidsperspektiv det erbjuder. Kampen böljade fram och tillbaka under århundraden (jämför Jack Londons Iron Heel). Under tiden växte den moderna staten fram, liksom nya former av ofrihet i de befriade zonerna. Oavsett vilket, Thierry och Marx följde noga kampen. Den var internationell, franska stadsbor inspirerades av och stod i kontakt med italienska motsvarigheter. De italienska städerna hade här bättre förutsättningar, Marx noterade på oskön paneuropeisk prosa att ”dieselbe Crisis in the urban society in Italian, m. bessren chancen f. die city.. in Folge des Skandal zwischen Pabst u. Kaiser, burst the revolutionary movement, wiederbelebend unter neuen Formen u. neuer Energie den municipal spirit Unabhängigkeit. Die cities v. Toscana u. Lombardi.. ihre elective chiefs nennen sich Consuls. Sovereign Staedte. Ueber die Alpen u. über das Meer dringt diese Bewegung nach Gallien. Consulate in den Städten, die durch Handel m. Italian am meisten verbunden etc.”. De italienska städernas förutsättningar var goda bland annat som följd av kampen mellan påve och kejsare, suveräna städer med valda konsuler som ledare representerade det municipala idealet. Ett ideal som spreds över både Alperna och havet, inte minst till handelspartners. Marx betonade här betydelsen av imitation, den hugade kan också jämföra med Beys gamla PAZ-begrepp (Permanenta Autonoma Zoner).
Municipalrörelsen var revolutionär, ”das mouvement der révolution communale”, och den behandlades som en sådan av tidens makthavare. Marx skrev i brevet till Engels att ”its funny how the word ’communio’ is often reviled in just the same way as communism nowadays”, han noterade att bland Thierrys förtjänster fanns det faktum att ”what he successfully elaborates and underlines is the conspiratorial and revolutionary nature of the municipal movement in the twelfth century.” Samtidigt fanns det skillnader mellan olika länder vad gällde hur hårt de frihetstörstande borgarna behandlades, i Frankrike fanns en tendens till samarbete med kungen. Men det fanns också radikala tendenser där en union av fria städer sågs som målet för Frankrike. Det hela för tankarna till inslag från flera moderna ideologier, både syndikalister, klassiska liberaler och konservativa kan bitvis känna igen sig i de oberoende städerna med deras miliser, gillen, valda ledare et cetera. Inflytande från romerska såväl som germanska källor kan spåras. Samtidigt kan man notera att municipalrörelsen på sikt skulle bidra till det traditionella Europas nedgång och fall, oaktat många inblandades heroism.
Staden Amiens tjänade som fördjupad fallstudie för Thierry och Marx, från kampen mot lokala herremän till konstitutionen. Intressant är likheterna mellan ”kommunen” Amiens och Pariskommunen långt senare, liksom släktskapet med det federativa idealet. Samtidigt noterade Marx att kampen tog tid. Å ena sidan, ”das 12′ Jhh. restored municipalities, towns of consulates, towns of communes, towns of simple bourgeoisie, freed towns and villages, a crowd small more or less complete states, asylums open to working life under political liberty or civil liberty alone”, å andra sidan ”diese elements of social renovation hatten nicht selbst die Kraft sich untereinander zu verbinden, nor to submit around them what was contrary to them.” 1100-talet såg en mängd fria städer och byar, men de saknade ännu kraften att förbindas med varandra och att underordna det som var motsatt dem under sig. En följd av municipalrevolutionen var hur som helst att borgerskapet trängde sig in mellan ”adel och livegna”, ”die Bourgeoisie erhebt sich zwischen Adel u. serfs”.
Bourgeoisiens metamorfoser
Det leder oss osökt över till frågan om hur Thierry förstod bourgeoisien och relationen mellan tredje ståndet och bourgeoisien. Thierry var här lika dialektisk som Marx, i anteckningarna möter vi bland annat formuleringen ”bourgeoisie, middle class of the nation, high class of the third estate”. Marx tendens att se klasser i uppgång som heroiska och i nedgång som dekadenta är också möjlig att identifiera. Borgarna hade varit heroiska företrädare för den municipala andan under medeltiden, men kom att givet den franska historiens egenheter hamna nära staten och påverkas av det. Thierry och Marx noterade här att bourgeoisien var tredje ståndets kärna, och kom att göra stora framsteg inom administration, kommers, industri, vetenskap et cetera. Men parallellt med detta befann sig de municipala friheterna i stark nedgång, friheter som ursprungligen varit borgarnas ”styrka och lyster”.
Den franska bourgeoisiens koppling till staten beskrev Marx i brevet till Engels med orden ”from the beginning, or at least since the rise of the towns, the French bourgeoisie has gained undue influence by constituting itself a parliament, bureaucracy, etc., and not, as in England, by commerce and industrie alone”. Vi rör oss här, i förbigående sagt, snubblande nära post-vänsterns kritik av ”vänstern” som systemets och borgarklassens vänsterfalang snarare än representanter för ”arbetarklassens kampenhet” eller liknande. Detta givet Thierrys, och i förlängningen Marx, bredare förståelse av bourgeoisien. Vad gällde Frankrike skrev Marx att ”unter diesem Einfluß gebildet toute une classe de jurisconsultes et d’hommes politiques, la tête et l’âme de la bourgeoisie”, under inflytande av det romerska arvet bildade en hel klass av jurister och politiker bourgeoisiens hjärna och själ. Kopplingen mellan borgarklass och kapitalism är här inte lika tydlig som på en del andra ställen, borgarklassen genomgår flera metamorfoser under sin långa historia och det är fullt möjligt att betrakta de universitetsutbildade och statsnära PMC-skikten som den senaste av bourgeoisiens inkarnationer.
Den franska kungen rekryterade gärna ämbetsmän bland de ofrälse (jämför den liknande roll före detta trälar spelade i Svitjod). Här påminns vi om Jouvenels politiska teori där centrum lierar periferin för att utmanövrera subsidiära maktcentra (exempelvis kung och borgerliga ämbetsmän mot aristokrater). Samtidigt en socialt nivellerande tendens, om Louis XI heter det i anteckningarna att ”kampf pour la cause de l’unité de pouvoir et du nivellement social”, kamp för maktens enhet och social nivellering. Centralisering och nivellering som två aspekter av samma politik.
Intressant är också den tråd hos Thierry som i Marx brev till Engels identifieras med orden ”from his account it may be readily shown how the class rises as the various forms in which its centre of gravity has lain at different times are ruined and with them the different sections whose influence derives from these forms”. Den franska bourgeoisien hade olika tyngdpunkt historiskt, inte minst handlar det i anteckningarna om ett fokus på administration och ett på kommers. Även om de bitvis överlappade, bland annat genom finanspolitiska poster och skatteindrivning. Komplexet bourgeoisie/administration/stat ger betydande tyngd åt post-vänsterns analys av ”vänstern” som representant för en falang av borgarklassen snarare än något annat. Inte minst givet att flera revolutioner lett till ökad makt för dessa skikt, bland annat genom att avlägsna den kungamakt som under en period istället varit deras allierade och välgörare i konkurrensen med adeln (jämför Hoppe).
Oavsett vilket, anteckningarna innehåller flera omisskännliga marxska formuleringar. Vi får bland annat veta att Fronden bestod av en ”Masse aufrührerischer Elemente, débris du passé ou germes d’avenir”, det förflutnas debris och framtidens frön. Sin karaktär fick Fronden av dessa delvis oförenliga inslag, bland dem det av skatt tyngda folket, adeln som såg sina privilegier inskränkas, och försvarare av de municipala friheterna. Omisskännligt marxsk är också formuleringen i brevet till Engels där han beskriver en gäst med orden ”who looks like a HALF-STARVED sucking pig seethed in milk, after having lived for a fortnight with a whore he describes as un bijou”.
Det är oavsett vilket spännande att följa borgarklassens historia från anspråkslösa rötter till kungamaktens konkurrenter. Thierry berörde allt från jacquerins bondeuppror till religionskrigen och Fronden. Samtidigt finns det embryon till en elitteori i Marx tolkning av Thierry, liksom en högst aktuell historisk modell. En situation av relativ frihet övergick enligt den modellen efter den germanska erövringen av Gallien i en situation av betydande ofrihet, hävdvunna friheter monterades ner. Fria män reducerades till livegna (en process som inte ägde rum utan motstånd, vilket Engels visade i Frankertiden). Municipalrörelsen kan bland annat förstås som motstånd mot den situationen, med en borgerlig elit företrädande det tredje ståndet eller ”peuple” gentemot adeln. Parallellt med statens tillväxt knöts denna elit dock till andra intressen än ”peuple”, Marx menade bland annat att ungefär samtidigt som bourgeoisien upphörde att vara heroisk uppstod också en konfliktlinje mellan borgare och proletärer. Klassen företrädde då varken tredje ståndet eller folket längre.
Vi kan identifiera liknande aspekter i vår egen tid, sannolikt en av de historiska faser då äldre former ersätts av nya (jämför Schumpeters ”those turning points, or better epochs, during which existing forms begin to die off and to change into something new” och Wittfogels skildring av hur Rom ”orientaliserades”). Vi lever i en historisk fas då fri- och rättigheter som var utbredda i Västerlandet under den moderna eran utmanas på bred front av elitskikt. Vänstern fokuserar här på välfärdens nedmontering, högern på inskränkt frihet och folkutbyte, det rör sig om tre sidor av samma tendens. Tendensen under medeltiden summerades av Marx i orden ”der Kern der société barbare , die classe des petits propriétaires, geht unter in vassalage od. plus ou moins de la servitude réelle”, på svenska ”kärnan i det barbariska samhället, klassen av småägare, går under i vasallskap eller mer eller mindre verklig träldom”. Vi lever inte i ett barbariskt samhälle och kärnan är inte längre småägare, men logiken är densamma. Den fria allmogen fråntas makt, resurser, friheter och rättigheter, oavsett om det handlar om yttrandefrihet, Great Reset, sjukvård, rätt till det offentliga rummet, bränslepriser, massinvandring eller något annat. Än så länge är motståndet mot denna försämring relativt förvirrat, men det behöver det inte förbli. Ett av de första stegen är att förstå vilken historisk fas vi befinner oss i.
Vad Thierry och Marx påminner oss om är att det kommer röra sig om en långvarig kamp, om än givet teknologins utveckling sannolikt inte lika lång som under medeltiden. Värt att notera är oavsett vilket att municpialrörelsen under medeltiden var en viktig metod, man kan fråga sig om separatism kan spela en liknande roll idag. Värt att notera är även borgerliga eliters och statens motsägelsefulla agerande under den era Thierry beskrev. Att en sympatiskt inställd elit behövs idag är uppenbart, frågan är däremot var en sådan kan hittas (tech-sfärens ”frontiner” a la Elon Musk eller splittring i managerskikten?). Om staten ska erövras eller avskaffas är en lika svår fråga idag som för Marx samtida. Oavsett vilket erbjuder Marx Thierryanteckningar flera intressanta perspektiv även på vår egen tid, det långa historiska perspektivet är lika välgörande idag som 1854 och fröna till en fruktbar kritik av ”vänstern” är användbara.
Om skribenten: Joakim Andersen
