Stranger Things som samtidsfenomen

Film, Historia, Kultur, Metapolitik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

De senaste åren har de stora filmbolagen i Hollywood drabbats av uppenbara kreativitetsproblem. De kan inte längre skapa nytt, många gånger är de tvungna att återanvända idéer från 1970- och 80-talet. Ghost Busters gjordes i ny, sämre, version med kvinnliga huvudpersoner. En ny version av Conan gjordes, som skiljer sig väsentligt både från den episka Schwarzeneggerfilmen och från Robert E Howards böcker. Star Wars skändas fortlöpande i ett försök att göra om en tidlös myt till något politiskt korrekt och aningen mer infantilt. Listan kan göras lång. Hollywood inte bara återanvänder äldre idéer, Hollywood förstör samtidigt dessa äldre filmers budskap, djup och värde. Om detta beror på att monopol korrumperar, på för många sexualförbrytare och för få konstnärer i ledande positioner, på att vi lever i en postmodern och alltmer infantil och självrefererande era, eller på att politisk korrekthet är själsdödande är svårt för en utomstående att veta. Kanske är det en kombination av faktorer.

En del nya aktörer har därför kunnat utmana Hollywood. Bland dessa finns Netflix, som från att främst ha erbjudit streaming även börjat producera egna filmer och serier. En del av dem är ganska dåliga, andra har hållit högre klass. Bland de bättre har inte minst Stranger Things blivit mycket populär, nyligen släppte Netflix en andra säsong. Serien är väl värd att se, inte minst för sitt sätt att hantera barndomen och det övernaturliga. Men den är också ett intressant, och lovande, samtidsfenomen.

Tillbaka till 80-talet

Många av de som följer serien upplevde själva 1980-talet, de som inte gjort det önskar ofta att så varit fallet. För detta är en väl genomförd studie i nostalgi, en studie som inte minst bekräftar att gårdagens nördkultur blivit mainstream. Vi följer i den första säsongen en grupp unga killar kring 12-årige Will. De ägnar sig åt tidstypiska sysslor som att cykla omkring i sitt lilla samhälle, det fiktiva Hawkins i Indiana. De spelar även rollspel, Dungeons & Dragons, där de bland annat stöter på den kraftfulla och skrämmande Demogorgon. Skildringen av dessa unga vänner är ömsint och inkännande gjord, liksom skildringen av banden mellan dem. Den tillhör seriens behållningar, och gör den till mer än enbart nostalgi för ting. Barndomen är en magisk och betydelsefull tid för den som är mitt i den, och det fångar Dufferbröderna väl.

Men saker händer i Hawkins som brutalt kommer förändra deras tillvaro. För mycket kan inte sägas om detta utan att sabotera upplevelsen, men forskare och hemliga regeringsprojekt har i sin hybris brutit gränsen mellan världarna, och något från en värld nära vår kan börja jaga bland de levande. Will försvinner, och serien handlar sedan om sökandet efter honom. Skildringen av den andra världen, The Upside-Down, är välgjord och innovativ men samtidigt i linje med äldre europeisk världsbild och beskrivning av vissa andra världar. Beowulfs besök hos Grendels moder eller Hermods ritt till Hel är bra exempel. Samtidigt kommer man inte ifrån en mer klageansk tolkning. Om den andra världen har en koppling till liv och drömmar är det inte förvånande om den som följd av moderniteten blivit en livlös, mörk och fasansfull plats. Båda tolkningarna är möjliga, antingen öppnar mänsklig hybris dörren till världar som med goda skäl stängts för människan eller så har människans fall förött även feernas rike.

Stranger Things är en uppenbar hyllning till tidstypiska fenomen, som Goonies, D&D, arkadspel, Alien, hemtelefoner, NWOBHM, med mera. Det är kort sagt en hel del nostalgi som erbjuds, men som ovan nämnts även en bra hantering av barndomen och det övernaturliga. Det är inte minst spännande och snyggt gjort, det är även psykologiskt intressant. Karaktärer utvecklas under skeendet, den som först verkar vara ytlig och självisk kan skakas av mötet med det fruktansvärda och mogna, en tillsynes skör person kan uppvisa beslutsamhet och dödsföraktande mod. Relationer och mognad hanteras väl, i synnerhet karaktären Eleven (återigen tvingas vi här motvilligt behärska oss från att skriva för mycket, en behållning med serien är hon oavsett). Samtidigt är inslaget av politisk korrekthet, eller poz som det också kallas, begränsat. Detta börjar förändras i den andra säsongen, där har vi bland annat med den oföränderligt onde blonde hårdrockaren, en omotiverat äcklig scen och lite post-segregerad romantik. Som helhet är poznivån fortfarande begränsad, men det lovar inte alldeles gott för kommande säsonger. Även vad gäller handlingen är första säsongen bättre, det är svårt att göra en ny säsong lika mystisk och något av magin försvinner när vi redan vet för mycket och karaktärerna blivit äldre. Tidstypisk är tyvärr tendensen att göra uppföljningar till det som var ett avslutat helt.

Som samtidsfenomen är Stranger Things ett intressant tecken på att många längtar tillbaka till 1980-talet. Det var en på många sätt bättre era. Musiken var bättre, populärkulturen hade en äkthet och kvalitet som vår tid saknar. Politisk korrekthet började hotfullt torna upp sig redan då, men vår tids hårda styrning av både kultur och annat var ännu avlägset. Samhället idag är mer atomiserat och artificiellt, som följd både av teknologiska innovationer som kommit senare och av en veritabel folkvandringspolitik. Den som längtar tillbaka bör alltså fråga sig vad det egentligen var som var bättre, och inte minst varför det var så. Saknar man exempelvis att barn kunde leka utomhus kan man fråga sig vad som gör att så inte är fallet nu. Saknar man en mer levande och äkta kultur kan man fråga sig vad som idag omöjliggör en sådan. Et cetera. Man finner då att det är flera faktorer inblandade, men att politisk korrekthet och massinvandring är tungt vägande. Utan dem hade våra samhällen bevarat mer av det som gjorde 1980-talet bättre, och vi hade lättare kunnat hantera sådant som atomisering och problematiska innovationer. Man kan här också nämna att en aspekt av nostalgiserier som Stranger Things är möjligheten att göra filmer präglade av såkallad implicit whiteness. Med ett undantag är alla karaktärer i den första säsongen vita amerikaner, och det kan mycket väl vara en nostalgifaktor. Många längtar kort sagt tillbaka till tiden innan den massiva omvandlingen eller förstörelsen av våra samhällen, även om det ännu enbart är vissa avantgarden som sätter ord på känslan. Det ger skäl till hopp, eller rentav nostalgi, för framtiden. Att kunna sätta ord på människors längtan och drömmar är värdefullt för den som vill en bättre värld.

Pin It
  • stevenstills

    Hmmm….intressant. Samhällets kris just nu märks mycket på barnen. Överdriven barnsäkerhet, politisk korrekthet och en hela tiden ökande brottslighet gör att föräldrar inte vågar släppa ut sina barn så att de kan leka fritt med andra barn. På gamla svartvita foton från 50-70-talen tycker jag mig se att barnen verkar gladare och tryggare än dagens barn. Lite blyga och avvaktande i stället för gränslösa och utagerande som idag.

  • Viktor Johansson

    Bortsett från några enstaka nya, inklusive reproduktioner av gamla verk, filmer som är bra, nostalgiska och djupsinniga så är Hollywood idag en motbjudande samling där alla möjliga, rent vidriga, saker görs och säljs där Eli Roth torde utgöra ett typexempel. Medan synnerligen begåvade regissörer som Mel Gibson har motarbetats (vet ej om så fortfarande är fallet) av Hollywoodeliten så har rent sjuka perversioner som Roth i allra högsta grad gestaltar uppmuntrats och kommit fram.

    Dagens skruvade filmvärld verkar se mer mening i att producera oanständigt trams som Eli Roths våldsperversa fantasier än Mel Gibsons intressanta och djupsinnade verk, vilket väl säger någonting om Hollywood.

    Bra skrivet förövrigt. Jag har faktiskt aldrig sett Stranger Things, men efter denna text vore det absolut något.

  • Jag har inte sett just denna serie men följer en hel del andra och kan bekräfta att dom samtliga till brädden är fyllda av rasblandning och bögeri så att man nästan mår riktigt illa. Med ett undantag, Outlander. Men vem vet. Romanserien består av sju böcker och vi börjar närma os slutet av säsong 3. Som nu utspelar sig på Jamaica, så visst finns det chans för Hollywood-judarna att klämma in modern rasblandning även på 1700-talet.

  • TookTheRedPill

    Fruktansvärt bra och uttömmande recension. Särskilt träffande är analysen mot slutet, varför längtar man så djupt och innerligt tillbaka till 80 talet? Tack Joakim.