Joseph Schumpeter (1883-1950) är idag sannolikt mest känd för teorin om kreativ förstörelse som ett inslag i kapitalismen, han var en framstående samhällsteoretiker av betydande värde för vår tid. Bland annat påminner han om vad som gått förlorat när termen ”politisk ekonomi” ersatts av ”nationalekonomi”, Schumpeter rörde sig naturligt mellan de akademiska disciplinerna och använde både socialpsykologi, ekonomi och statsvetenskap för att förstå samhället. Om Schumpeter som potentiellt högintressant högertänkare, delvis i den machiavellianska traditionen, har vi skrivit tidigare.
Ett intressant perspektiv introducerade Schumpeter 1918 i The Crisis of the Tax State (på tyska Die Krise der Steuerstaates). Han utgick där från diskussioner och påståenden som gjorde gällande att skattestatens saga var all och att den inte kunde hämta sig efter världskriget. Hans närmast föraktfulla men inte desto mindre tilltalande distans till samtiden framgick tydligt i formuleringar som ”this discussion, unpleasant like almost every expression of today’s culture or lack thereof, goes to prove that there remains free competition at least in slogans: the cheapest wins.”
Schumpeter lyfte fram Goldscheids perspektiv, betitlat fiskal sociologi, och den centrala betydelse skatterna haft historiskt. Förändras skattesystemet förändras även samhället, och vice versa. Schumpeter citerade här Goldscheid, ”the budget is the skeleton of the state stripped of all misleading ideologies.”
Hans ansats var historisk, i essän beskrev han hur skattestaten har en början (och ett slut). Den föregicks av den feodala världen, organiserat på annat vis. Schumpeter konstaterade här att före den moderna staten fanns inte kategorierna offentlig och privat. Under 1300- och 1400-talen hamnade furstarna ofta i finansiella svårigheter, dessa var av strukturell art. Det rörde sig om krigföringens ökade kostnader, närmare bestämt legosoldaternas löner. Dessa var i sin tur nödvändiga för att kunna matcha turkarnas numerärt massiva styrkor (jämför Wittfogel). En process vidtog där furstarna vädjade till ständerna om stöd, trots allt var det för det gemensamma bästa olika fiender bekämpades. Ofta biföll ständerna dessa vädjanden, processen ledde dock historiskt fram till att undantaget blev regel och att skattestaten växte fram. Schumpeter nämnde här en parallell process som kunde ha ”hoppat över” den moderna staten, nämligen ständernas skapande av egna institutioner. Han skrev här att ”the estates of Styria and Carinthia, for instance, did much for public schools and in general a free, attractive, autonomous cultural life developed”. Schumpeter som illiberal framträder tydligt i fortsättningen, ”true, all this served the freedom, the culture, and the policy of a class. The peasant was suppressed with an iron fist. Yet it was the freedom, culture, and policy appropriate to the spirit of the age. It takes all the narrowness of the liberalizing type of historian biased in favour of the princely bureaucracy to take the side of the prince in this fight between prince and estates.” Ständerna överflyglades av furstarna och den moderna staten tog över. Först kontrollerad av furstar med hjälp av byråkrater, senare demokratiskt styrd (Schumpeter noterade dock att ”one could say more frequently of the bureaucracy that it was the state”).
Skattestatens inverkan på samhället och historien framstår som betydande. Schumpeter tog bland annat upp skatternas relation till den moderna statens uppkomst, liksom hur staten använde skatter för att omforma samhället. ”Taxes not only helped to create the state. They helped to form it. The tax system was the organ the development of which entailed the other organs. Tax bill in hand, the state penetrated the private economies and won increasing dominion over them. The tax brings money and calculating spirit into corners in which they do not dwell as yet, and thus becomes a formative factor in the very organism which has developed it.” Den fiskala aspekten av historia och kultur, både som symptom och kausalt, har varit stort, ”the spirit of a people, its cultural level, its social structure, the deeds its policy may prepare- all this and more is written in its fiscal history, stripped of all phrases. He who knows how to listen to its message here discerns the thunder of world history more clearly than anywhere else.” Intressant är förhållandet mellan skatter och migration, Schumpeter skrev att ”our people have become what they are under the fiscal pressure of the state. It is not merely that economic policy has, up to the turn of the century, been motivated primarily by fiscal considerations: exclusively fiscal motives determined, for example, the economic policy of Charles V; led in England up to the sixteenth century to the domination by foreign merchants under the protection of the state; led in Colbert’s France to the attempt at subjecting the whole country to the guild and led in the Great Elector’s Prussia to the settlement of French artisans. All of this created economic forms, human types, and industrial situations which would not have grown in this manner without it.” Den svenska skatte- och invandringsstatens politik kan också nämnas även om logiken är mer komplex. Höga skatter för att kunna ha en hög invandring, och bakom detta andra intressen.
Schumpeter är bitvis intressant för klassiska liberaler, bitvis påminner hans perspektiv om det marxska. Han skrev bland annat att skattestaten för sitt eget bästa är tvingad att hålla sig inom vissa gränser, ”in this world the state lives as an economic parasite. It can withdraw from the private economy only as much as is consistent with the continued existence of this individual interest in every particular socio-psychological situation.” Han beskrev också hur skatter kan användas av mäktiga aktörer för att förändra samhället, ”once taxes exist they become a handle, as it were, which social powers can grip in order to change this structure”, jämför exempelvis bränsleskatterna som klasskamp och nedmontering av det fria samhället. Släktskapet med det marxska perspektivet framträder tydligt i formuleringar som ”the full fruitfulness of this approach is seen particularly at those turning points, or better epochs, during which existing forms begin to die off and to change into something new, and which always involve a crisis of the old fiscal methods.” Vi befinner oss mitt i en sådan ”turning point”, där det relativt fria och relativt jämlika Västerlandet aktivt angrips av elitskikt för att omvandlas till något helt annat (jämför Lasch och Kotkin).
I essän möter vi också Schumpeter som skarp kritiker av de skikt som förespråkar ”socialism” i form av en administrativ stat bemannad av dem själva. Schumpeters förakt för dessa fick honom rentav att använda sig av citationstecken, ”yet others expect an ”administered economy” fashioned by our ”intellectuals.” De intellektuellas tilltro till höga skatter förklarade han med att de var mentala småborgare, ”the layman, of course, thinks of the big incomes as almost inexhaustible sources of taxes. And our intellectual whose whole outlook is basically petit-bourgeois is inclined to set the limit which demarcates the big incomes just above the salary rank or other income which he hopes to attain himself.” Vad gällde Marx själv menade Schumpeter, högst korrekt givet talet om att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”, att ”Marx himself, if he lived today.. would laugh grimly at those of his disciples who welcome the present administrative economy as the dawn of socialism – that administrative economy which is the most undemocratic thing there is.”
Schumpeters slutsats var att skattestaten, och med den den fria ekonomin, skulle överleva på kort sikt. På längre sikt var det däremot mindre sannolikt, ett tema han utvecklade i Capitalism, Socialism and Democracy två decennier senare. Det perspektiv Schumpeter presenterade, den fiskala sociologins, är oavsett vilket givande och påminner oss om hur samhället och människorna påverkas och formas av skatterna. Relationen mellan skattestat och invandring är inte minst aktuell idag, intressena bakom dess mekanismer inkluderar bland annat det historiska fenomen Marx beskrev med termen fuidhir (och Tolkien med det mer germanska wrecca). Under en schumpeteriansk ”turning point” används invandring av elitskikt för att skapa nya socio-politiska relationer som sedan ersätter de gamla. ”Målet var aldrig att invandrarna skulle bli svenskar, målet var att svenskarna skulle bli invandrare (och förlora anspråken på landet till eliten)”.
Om skribenten: Joakim Andersen
