Under kriget i Ukraina har sedan länge underliggande konfliktlinjer gjort sig tydliga inte minst i vänstern, bland annat genom reaktionerna på Kajsa Ekis Ekmans ETC-artikel om Kyiv Independent och Azov. När kriget börjat skrev vi att Putins narrativ i hög grad riktade sig till vänstern, det har i förbigående sagt inte tonats ner, eftersom vänstern sannolikt var ”den mest fruktbara målgruppen vad gäller mottaglighet och politiskt kapital”. Detta inte minst givet den klassiska fascismanalysen, med dess fokus på ”fascism/kapital/imperialism”. Ekis Ekmans artikel ingår alltså i en relativt lång idétradition med tydliga vänsterförtecken och är inte överraskande oavsett vad man i övrigt anser om den. Det som är överraskande och tarvar en analys är istället reaktionerna i vänstern.
Det hela påminner oss för det första om att antifascismdiskursen sedan lång tid tillbaka är skamlöst instrumentaliserad, den används cyniskt som ett politiskt vapen mot vissa men inte mot andra. Långsökta kopplingar till ”nazism” används för att skada sådana västeuropeiska partier och rörelser som utmanar makteliten, betydligt mer konkreta kopplingar accepteras vad gäller maktelitens utländska allierade. Detta samtidigt som de institutioner, i form av Expo, ADL et cetera, som byggts upp i flertalet västländer deltar i det hela. Att ta anklagelserna om ”nazism”, liksom ideologins institutionaliserade vakthundar, på allvar inrikespolitiskt vittnar idag om en eftersatt kognitiv förmåga.
Det hela påminner oss för det andra om en underliggande motsättning inom den reellt existerande antifascismen. Å ena sidan finns ett historiskt inslag av antagonism, riktat mot systemet i sin helhet och med en syn på fascism som varken mer eller mindre än ett av systemets farligaste vapen. Den bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov definierade 1935 fascism med orden ”fascism is the power of finance capital itself”, till detta lade han sådant som inslag av nationalchauvinism och social demagogi. Dimitrovs definition är användbar för att förstå vänstern, den är mindre användbar för att förstå den historiskt existerande fascismen och det krävs flera teoretiska krumsprång för att betrakta dagens populistiska rörelser som ”the power of finance capital itself”. Oavsett vilket erbjuder Dimitrov både en kärnfull summering av den historiska antifascismens världsbild och, för den som av oklar anledning önskar det, en fascismdefinition som kan riktas mot vår tids globalistiska maktelit, ”the power of finance capital itself”.
Men vid sidan av antifascismens antagonistiska sida finns det en aspekt av instrumentalisering och institutionalisering. Man behöver inte ”följa pengarna” för att notera att den reellt existerande antifascismen har starka kopplingar till systemet idag, och förväntas återgälda detta genom att sabotera framväxten av utmanare till makteliten. Det finns ett betydande utrymme för autonomi, bland annat har antifascister kunnat hamna i våldsam konflikt med både islamister och turkiska nationalister, men det finns samtidigt gränser. Inte minst genom att den mer existentiella kampen mot systemet gärna skjuts på framtiden, tills efter att ”fascismen” utplånats en gång för alla. Något som i förbigående sagt är ett sisyfosprojekt eftersom det är systemets politik som leder till tillväxten av de olika grupper som vissa envisas med att kalla ”fascister” men andra hellre analyserar som naturliga uttryck för folkliga intressen.
Motsättningen mellan antagonism och institutionalisering har historiskt lett till ett antal spektakulära utstötningsprocesser, där antifascistiskt präglade gestalter som Dieudonne, Marcus och Malcom, och Elsässer på kort tid omdefinierats till att inte längre vara en del av vänstern. För de kvarvarande har det ofta framställts som oförklarliga svek grundade i personliga brister, givet ovan nämnda dimension av antagonism äger det tvärtom en viss logik. Intressant är att dessa ”renegater” ofta har en geopolitisk dimension i sitt tänkande och är finansiellt oberoende av systemet.
Motsättningen mellan antagonism och institutionalisering kompliceras ytterligare av en process vi kan ge namnet anakronism. Den historiska antifascismen är inte lika användbar när konflikten mellan folk och elit går in i en ny och mer öppet repressiv fas, då tar istället säkerhetstjänst och liknande dess plats. Samtidigt framstår dess världsbild som anakronistisk utifrån ett elitperspektiv, med inslag som massmobilisering och agens för arbetare och aktivister oavsett hudfärg. I USA har dessa svårigheter att förena den historiska antifascismen med den hegemona ideologin lett till att antifa beskyllts för att vara ett uttryck för ”white supremacy”, en beskyllning som är delvis berättigad utifrån den hegemona ideologin. Parallellt med detta, och med institutionaliseringen, äger det rum teoretiska metamorfoser, för den historiematerialistiskt sinnade är de försök att finna ideologiska nyanser som bättre överensstämmer med en ny praktik. Här kan nämnas antideutsche och vithetskritik, lättare att förena med en praktik där man gått från att vilja störta systemet till att försvara det och på sin höjd uppnå reformer och omfördelningar av resurser och status inom det. Dessa skaver inte lika tydligt mot den nya sensibiliteten.
Samtidigt är detta en motsägelsefull process, vilket innebär både att det ryska narrativet kan nå delar av vänstern och att det för delar av vänstern, exempelvis Ekis Ekman, är farligt för försörjningen att alltför tydligt frångå det geopolitiskt korrekta till förmån för det som igår var politiskt korrekt. Det återstår att se vad det hela leder till, inte minst kommer det påverkas av hur kriget i Ukraina utvecklar sig.
Om skribenten: Joakim Andersen
