Ingen har de senaste dagarna kunnat undgå de våldsamma protesterna i Frankrike och Paris, som på sina håll kommit att närmast likna gatustrider. De gula västarna, eller Mouvement des gilets jaunes som de heter på det inhemska språket, har mobiliserat över 200 000 deltagare. Katalysatorn sägs ursprungligen vara ett kraftigt missnöje gentemot höjningar av det franska bensinpriset, men ruvar sannolikt på en betydligt komplexare problembild i bakgrunden. Den ansträngda situationen är ovanlig i sitt slag, men följer ett mönster som allt klarare målas fram över Europa och Amerika, där förargelse pyr på flera håll. Partier och politiska ledare som går till val på att vara främsta motståndare till etablissemang och sittande regeringar når historiska framgångar i nästan varje land. I USA sker ett oväntat paradigmskifte när Donald Trump, tar den högsta posten som president. I Österrike sätter FPÖ stort avtryck och Italien har Matteo Salvini gjort sig populär. Ute på ett kylslaget torg i Ukraina 2014 utmynnar protester i en revolt som slutar med att Viktor Janukovytj och hans regering avsätts. I Tyskland mobiliserar proteströrelsen Pegida inte färre än 25 000 deltagare en januarikväll i Dresden.
Mellan det spektakulära sker bataljer i varje trivial eller icke-trivial vrå, på Internet och andra på forum. Spridda rörelser går från kaosartade till organiserade och vidare mot handlingskraft, om än i maklig takt. Det polariserade och hårda klimatet är inget nytt i vår del av världen. Om något tycks en revolutionär anda komma och passera i pulserande form längs Väst tidslinje, och de många enskilda faktorerna har genom århundraden tillskrivits allt från fatalistiska mönster till materialistisk determinism. En mer cynisk analys ger vid lag att orsaken åtminstone delvis kanske har en mindre spännande förklaring. Det moderna demokratiska ramverket har aldrig varit perfekt, och det går än idag att peka på brister som går tillbaka över 200 år. Inte minst genom att titta närmare på hur de blottlagts under seklen, med tragiska och blodiga följder. Men låt oss börja med att gå än längre, och återvända till demokratins vagga vid Medelhavet.
Atensk och Romersk demokrati
Atensk demokrati ska inte målas i enbart utopiska nyanser. Den involverade blott en minoritet av invånarna och exkluderade helt kvinnor så väl som den stora andelen slavar som levde i stadsstaten. Men trots det finns element i Solons teoribygge som var fundamentala redan då, och torde vara så oavsett i vilken kontext demokratin appliceras. Den atenska maktdelningsprincipen utgår från att förhindra maktcentrering åt enskilda individer eller grupper och förstår därvidlag också vikten av en nära relation mellan civilsamhälle och statsstyre. Väljarantalet låg kring 40 000 personer och därmed var väljaren inte bara närvarande fysiskt utan också själsligt, då varje beslut var ett beslut om hans egen närmaste omgivning.
I kontrast finner vi vid samma tidevarv den Romerska republiken, influerad av de grekiska idealen, men med klart annorlunda uppbyggnad av så väl politiskt system som samhälle. Här sker val av ämbetsmän via röstning; via en rösträtt berättigad endast de få invånare som vid tiden kan titulera sig romersk medborgare, och med en tydlig maktbalans som klart gynnar ett fåtal förmögna familjer i staden. Den romerska demokratin går till historien som en stormig fas, och ett ofantligt dyrt skådespeleri med sällan skådat utbredd korruption och en valutgång kraftigt baserad i mutor. Därtill präglas den av flertalet inbördeskrig som följd av personliga maktstrider, fram till Augustus blir Roms kejsare.
Detta till trots är det den romerska modellen som över tusen år senare tycks inspirera den moderna västerländska demokratin i huvudsak. Måhända för att det är lättare för 1800- och 1900-talets stora folkrika stater att identifiera sig med imperiet Rom än med lilla polis Aten. Måhända också för att modellen erbjuder en till synes enklare och mindre radikal transformation från redan etablerade strukturer. Man bortser från demokratins centrala väsen; principen om decentralisering, och den moderna demokratins framväxt blir en direkt övergång från kejsare, furste eller kung, till ett minst lika maktcentrerat parlament. Den vertikala maktdelningen bevaras och dåvarande autokratier lämnar hastigt ifrån sig stora areal med enorma populationer och överdriven optimism. Härmed begår man samma misstag i Europa som Rom gör vid tidpunkten för skiftet av monarki till republik tusentals år tidigare.
Problemen i den modern parlamentarisk demokratin
Redan i den tidiga republiken Frankrike förvandlas under 1790-tal det nyskapade bygget hastigt till en mänsklig slåttermaskin under Robespierre. Under tidigt 1900-tal ser många relativt nya demokratier snabbt ett slut genom att ersättas av totalitära regimer. I Spanien utbryter inbördeskriget som ska komma att bli ouvertyr till andra världskriget. Den tyska Weimarrepublikens styre blir en kortlivad historia innan Hitler tar vid. Och om än krigen under det stormiga 1960-talet skedde på andra breddgrader så har dess följder gjort kanske än större eftermäle. Må vara att det inte ger systemet rättvisa, som ju också haft långa perioder av fred, men det vore också felaktigt att blunda för de aspekter som flera gånger om gör den så bräcklig att den slutar i förfall.
Ett centralt parlament, oavsett om det är folkvalt eller inte, som ansvarar för ett så stort geografiskt och befolkningsmässigt område som i de moderna demokratierna är oförmöget att hantera konflikten mellan särintresse och gemensamma anspråk, urskilja kontrasten mellan stad och landsbygd, eller ta hänsyn till landsdelarnas olika förutsättningar med precision. Och utan att kompletteras med starkt självstyrande mindre administrativa enheter flyter därför en stor del frågor in i den allmänna massans domän och negligeras. I en sådan kontext blir det då förr eller senare ofrånkomligen mer effektivt att utöva direkt påverkan på politiker, myndigheter eller organisationer att lyfta fram specifika intressen genom lobbyism eller entrism, mutor och hot, än att förlita sig på röstsedelns marginella del av maktprocessen. Som värsta tänkbara konsekvens uppstår ett faktiskt minoritetsstyre i en officiellt majoritetsstyrd stat, med inflytelserika grupper som besitter avsevärt större makt än den långt större numerären, och där representation i praktiken står över medborgerlig rätt.
Under senare decennier har vi bevittnat en kombination av framförallt påverkan på politiska och sociala institutioner i spåren av den vänsterradikalism som tar form under 1960- och 1970-tal. Men också en allt mer cyniskt riktad storkapitalism som till sitt globalistiska väsen blivit rotlös och gränslös. Två till synes oförenliga krafter som båda attackerat etablerade normer och traditionella fundament. Vi har också sett tydlig social fragmentering av stater och samhällen parallellt med politisk polarisering och kulturell segregation. Ett bristfälligt demokratiskt system urholkar inte bara betydelsen av rösträtten, utan utgör därvidlag även grund i de många politiska falanger som tar form idag liksom under 1900-talet med politik som sammanväxt med identitet
När Carl Schmitt 1932 beskriver det politiska begreppet i sin välkända bok ”Det politiska som begrepp” ger det oss en inblick i 30-talets filosofiska realitet, men skulle likväl kunna vara hämtat från tiden för Napoleonkrigen under tidigt 1800-tal, eller beröra vår situation 2018: mobiliseringen av metapolitisk rörelse från flera radikalt olika utgångspunkter, med den ofrånkomliga sammanstötningen precis om hörnet, inte bara i de stora frågorna utan ner till varje del av samlivet.
Slutord
Samtidigt som demonstranter och polis utkämpar blodiga strider utanför fönstret, så skrivs nya avtal och pakter på om straffskatter, inskränkningar av den medborgerliga friheten och ökad migration till väst, bakom lykta dörrar inne i parlamentsbyggnaderna. Kontrasten är tydlig som med närmast poetiskt precision; smärtsamt påminnande om bristerna i vår demokratiska form som förföljer oss från dåtiden in i nutiden. Kan en fråga möta motstånd av 1 000 000, men godkännas av 100? Ett annat svar till de många impopulära och radikala reformer Sverige och Europa genomgått under senare decennier är svårt att finna.
Den naturliga funktionen för en demokrati bör, för att återgå till Atens ideologiska vagga, vara att etablera ett styre som utgår från lokala intressesfärer och ansvarsmässigt tunnas ut efterhand det kommer till frågor av mer övergripande nationell art. Den västerländska modellen gjorde sig skyldig redan från början till misstaget att strukturera demokratin omvänt. Kanske är det förståeligt och förlåtligt för beslutsfattare som vid tidpunkten var ovana att stega in i något annat än monarki. Historien fram till idag torde dock ha givit oss mer lärdom. Om viljan bara fanns borde vi redan flera gånger om satt oss vid ritbordet för att korrigera gamla misstag.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
