Motsättningar i regnbågsalliansen – den nya transfrågan

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Kultur, Politik, Rekommenderat, Samhälle

För ett par år sedan gjorde de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei gällande att gällande konflikten mellan TERFar/transexkluderande reaktionära feminister på ena sidan och transaktivister på den andra fanns det inga skäl för den genuina högern att mangrant välja sida, detta då det oreflekterat antogs att ”som paket betraktade innehåller båda sidorna för många tveksamheter”, men mot bakgrund av bekantskapen med nyare intertextuell forskning och plågsamt minutiösa genomgångar av äldre intersektionell idéhistoria kan det vara intressant att eventuellt belysa frågan i nytt, intersexuellt ljus givet inte minst en fascinerande men av det hegemona narrativet obfuskerad dialektisk logik där vi eljest kan notera att enligt vissa obskyra men viktiga bedömare är det föga förvånande att en feminism som vänder ryggen till biologi i gemen och mödraskap i versal kommer möta just en eller annan variant av transfenomenet, Deleuzes och Guattaris famösa Becoming-Woman, och dessutom stå utan argument att vända mot det, utan teoretisk vapenarsenal, rentav utan arkli, detta gäller särskilt en hegemon feminism i det Evola myntade som ett gynaekokratiskt samhälle eftersom fördelarna med den guattariska strategin, potentiellt betraktad som negationens negation, där är synbart tydliga inte bara inom damidrotten, samtidigt kan vi möjligtvis och högst objektivt notera att de i sammanhanget mest anti-zotadiska teoretikerna identifierar vi i vänstern, där vän av ordning torde vara bekant både med Alexander Dugins ökade närvaro i vänsterkretsar (förvisso primärt kopplat till Ukrainakriget men högst relevant i denna kontext trots detta, relaterat till regnbågssymboliken är det fascinerande att detta anammande primärt representeras av den infraröda vänstern kring Haz) och hans användande av det neo-bachofenska kybeliska begreppet som negativt laddat analysinstrument, här kan nämnas även de båda skäggen Marx och Engels brevväxling där de varnade för att det homoerotiska ”gillet” kunde ta kontrollen över arbetarrörelsen, Engels förtvivlade ”we personally are too old to have to fear, this party gaining victory, to have to pay bodily tribute to the victors. But the young generation!” kan här citeras androm till varnagel och ställas mot de båda ansedda herstorikerna Scott Lively och Kevin Abrams fascinerande slutsatser liksom poeseosen Greg Johnsons intressanta debatt med koadjutorn E Michael Jones, sammantaget lever vi kanske i spännande tider och det är potentiellt hög tid att ta Johnsons strategi på allvar samtidigt som vi kan identifiera en historisk fasförskjutning där den i sammanhanget relevanta gruppen eventuellt likt den proverbiala Världsanden kan ha skiftat från att representeras av H till att förkroppsligas av T (jämför den idéhistoriskt mörka bifurkationen mellan H och den tredje politiska teorin via olikartade tolkningar av Blüher och mellan T och samtida antiliberala strömningar via Nietzsche i egenskap av trans- och antihumanist nu, nämnas här kan även släktskapet mellan borgerliga män som ”gillar” bilder på kvinnor med vapen och transfenomenet i explicit politisk form, att jämföra med omedveten ”klass i sig” och medveten ”klass för sig”, logiken över tid här är i förbigående sagt att medvetenhet trumfar omedvetenhet).

Intressant nyare forskning, för övrigt inte behäftad med metodologiska svagheter och heller inte med en på samma gång liberalt och post-liberalt färgad definition av ”liberalism”, illuminerar samtidigt att det i det förmenta HBTq-kollektivet trots den övergripande tendens där gruppen som helhet är mer (vänster-)liberal än heterosexuella finns en alteritet genomsyrad av avgörande men rhizomatiska skillnader där å ena sidan bisexuella avskiljer sig från homosexuella och queer såsom varande mindre liberala (Ba>Hq), samtidigt som en fascinerande, måhända oväntad, slutsats var att transmän och än mer så transkvinnor var mindre liberala, även avseende inställningen till etniska minoriteter, än cismän, ciskvinnor och icke-binära (ciskvinnorna stack överlag ut politiskt i studien, enligt marginella bedömare på ett negativt och mindre smickrande vis), mot bakgrund av den rekuperade hegemonin kan i förbigående noteras att det enligt vissa bedömare idag inte är särskilt queer att vara queer, såvida inte termen reifieras och koopteras bortom det querfrontmässiga, vi vänder här också blicken mot Kazcinskys och Mishimas transnära episoder, samtidigt som vi trots vissa bedömares analyser där transerfarenheten, snarare än Sorals identifikation av gayidentiteten som den arketypiska konsumentidentiteten, arketypiskt summerar den postmoderna världens plasticitära karaktär och biologiska kategoriers sammanbrott i mötet med skådespelet, kapitaletlogiken, Geist och/eller sociala medier, eventuellt kan notera en intressant tendens där den amerikanske auskultanten Steve Sailer ponerat/konstruerat en grundläggande queerhet i just transkvinnornas relationella förhållande till regnbågskollektivet då Sailer här kanske identifierat en demografi med högst specifika, och från transmannagruppen kvalitativt skilda, egenskaper vad gäller sådant som kognitiv förmåga och ”the big five” och att i detta läge söka sina allierade på spinnsidan bland transexkluderande radikalfeminister som lierade kan förefalla vara ett taktiskt vangifte ägnat att realpolitiskt missa det transhumanistiska tåget och den fascinerande möjligheten att negera gynaekokratins teori och praxis genom att accelerera dess explicita logik och kategorier, avslutningsvis talar möjligtvis mycket för att efter H och T kommer de icke-binära att överta positionen både som signifierande representation för centrala tendenser i det senmoderna samhället och spegelbild av aspekter i mer antiliberala miljöer, en herstorieskrivning där det moderna samhällets faser kopplas till olika bokstäver i förmenta regnbågskollektiv är i förbigående sagt högst fruktbar och fascinerande och vi lever inte minst just idag i synnerligen spännande och intressanta tider.