Matrixtrilogin är fortfarande en av de mest träffsäkra skildringarna av vår samtid, trots att filmerna har två decennier på nacken. Grundtemat, att vi hålls nedsövda, distraherade och okunniga för att kunna tjäna som levande batterier, kan tilltala allt från den ”vakna” miljön och den mer kulturkritiska högern till queermiljön och marxister (även om de sistnämnda kan beklaga att syskonen Wachowski aldrig använde mervärdesbegreppet). Filmerna var för övrigt så nyskapande och välgjorda att de var sevärda även som ren distraktion för biologiska batterier, detta gällde i synnerhet den första filmen. Noteras kan att de i likhet med Sagan om Ringentrilogin tycks ha gjorts under ett historiskt fönster, delvis ett interregnum mellan den äldre borgerliga ordningen och vår tids manageriella totalitarism, då det ännu var möjligt att göra filmer med budskap som ”The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy.” Det fönstret är nu stängt och kulturindustrins produktioner blir allt mer frånstötande, fyrkantiga och förutsägbara. Förmågan att skapa nytt är begränsad, därav tendensen att parasitera på äldre storverk och i processen undergräva dem retroaktivt.
Att en klassiker som Matrix skulle undgå detta öde var osannolikt, filmbolaget har under åren flitigt försökt få syskonen Wachowski att göra nya filmer om Neo. Detta tycks dock inte vara förklaringen till att Resurrections gjorts nu, det handlar istället om mer personliga skäl. Oavsett vilket har Lana Wachowski valt att göra en ny film i serien, trots det enligt en mytisk logik högst passande och närmast oundvikliga slutet på trilogin. En gnostiskt anstruken berättelse om den messianska ”the One” kunde bara sluta på ett sätt. Matrix Resurrections har fått svidande kritik av många recensenter, men har tre mer eller mindre starka argument för sin existens. Det första är nostalgin och behovet av att veta vad som händer en åldrande Neo. Det andra är uppdateringen av den samhällskritik vi mötte i trilogin, den kontroll vi var utsatta för då har genomgått förändringar. Den tredje är framhävandet av en mytisk dimension som fanns redan i de tidigare filmerna men här blir tydligare, den orfiska aspekten.
En äldre Neo lever som datorspelsutvecklare, han går i terapi för att hantera episoder då verkligheten bryter samman. Han lever ensam, Trinity har en egen familj. På sitt sätt är det en trovärdig skildring av en åldrande generation X-mans vedermödor. Det hela begränsas till en lagom del av filmen. I någon mån driver dialogen också med varför en fjärde film dyker upp, ”things have changed. The market’s tough. I’m sure you can understand why our beloved parent company, Warner Brothers, has decided to make a sequel to the trilogy.” Egentligen verkar det dock snarare ha varit ett sätt för Lana Wachowski att bearbeta föräldrarnas död. Oavsett vilket, som nostalgitripp har filmen kvaliteter även om den nostalgiska tendensen i sig är ett tveksamt senmodernt fenomen. ”Nothing comforts anxiety like little nostalgia” för att citera Morpheus. Flera gamla bekanta dyker upp, delvis förändrade. Bland annat har tendensen till samexistens mellan människor och icke-människor här förverkligats, flera karaktärer är robotar och AI som ställt sig på människornas sida. Gränserna har kort sagt luckrats upp.
Samhällskritiken är också intressant, om än rudimentär. ”Art, films, books were all better! Originality mattered! You gave us Face-Zucker-suck!” för att citera Merovingiern. Matrisen har nämligen startats om, och makthavarna har olika syn på hur människorna bäst ska kontrolleras. En högmodern sensibilitet, med fokus på ”fakta och ekvationer” har ersatts av en mer postmodern inställning till kontroll. Karaktären Analytikern ponerar här att människor varken bryr sig om frihet eller fakta, de vill ha berättelser. Han utvecklar det vidare med att ”the sheeple aren’t going anywhere. They like my world. They don’t want this sentimentality. They don’t want freedom or empowerment. They want to be controlled. They crave the comfort of certainty.” Det hela för tankarna till de senaste årens cykler av ”klimatet”, ”BLM”, ”corona”, et cetera, aspekter Wachowski uppenbarligen identifierat (jämför ”swarm mode”). Samtidigt fanns det alltid mer tveksamma aspekter i trilogin, bland annat inställningen till vardagslivet, mer eller mindre förenliga med managerkastens klasshögfärd. Vardagen som en del av fängelset öppnar för en specifik syn på sådant som familj, nation et cetera. Definitionen av ”the System” var ofta diffus under det historiska fönster då Matrix gjordes, för vissa handlade det om aspekter av vardagslivet och för andra om stat och kapital. Filmer som Fight Club och Matrix var sevärda för båda dessa grupper, distinktionen mellan dem var då sällan ens medveten.
Mest intressant är hur som helst det orfiska temat. Det är framträdande i Matrix Resurrections, vilket också innebär att man inser att det snarare än ”the One” handlade om dyaden Neo/Trinity även i de tidigare filmerna. I den nya filmen är det tydligt Neos kärlek till Trinity som driver händelsekedjan, likt Orfeus beger han sig ut på en farofylld resa för att de ska återförenas. Om slutet följer en mytisk logik eller en postmodern tendens av wish fulfillment lämnar vi osagt, det orfiska temat lyfter i varje fall filmen till en annan nivå än den rent nostalgiska. Relationen mellan de båda huvudpersonerna gör det samtidigt tydligt hur närvarande transaspekten var i trilogin, utöver teman som det lösa förhållandet mellan kropp och själ, estetiken och fokus på valmöjligheter. Dyaden var på samma gång manlig och kvinnlig, Trinity inte sällan manligare än Neo.
Sammantaget är det i varje fall en ganska bra film, oförutsägbar och bitvis både intelligent och underhållande. Keanu Reeves gör en bra insats som skådespelare, liksom Neil Patrick Harris. Det är egentligen tveksamt om filmen borde ha gjorts, eftersom trilogin avslutades på ett så träffande sätt. Men när så ändå är fallet är det åtminstone positivt att filmen inte retroaktivt förvrider trilogin. Tvärtom tydliggörs det orfiska temat även om det messianska anfräts något av postmoderna tendenser till ”comfort” och wish fulfillment. Det är kort sagt svårt att recensera Resurrections, när man ser den pendlar man mellan att dras in i skeendet och att fråga sig om man inte sett det förut. Kort sagt lite som i de nya Star Warsfilmerna, med skillnaden att Wachowski är en skickligare filmskapare.
Om skribenten: Joakim Andersen
