Frank Herberts Dune, ofta uttalat ”frankherbertsduhn”, är en av de ikoniska science fictionberättelserna, med en snart sagt lika omfattande bakgrund som Tolkiens Arda. I likhet med Tolkien och Asimov var Herbert beläst, han var bekant med både Jung och Heidegger och reflekterade över flera av de stora frågor som följt människan genom tiderna. Böckerna genomsyras därför av ett intresse för politik, religion och historia som för tankarna till både Spengler och Khaldun. Där finns både temat med uppgång, parasitär dekadens och fall, och temat med nomaderna som erövrar förslappade städer. Herbert lånade här ett ordspråk från Kaukasus och anpassade det till Arrakis,”polish comes from the cities; wisdom from the desert.”
Han introducerade i Dune en avlägsen framtid, där mänskligheten befolkat ett stort antal planeter och ett närmast feodalt imperium sträcker sig över stjärnsystemen. En maktbalans förhindrar imperiet att kantra över i orientalisk despotism, Herbert för här tankarna till Jouvenel och Burnham även om hans balanserande maktcentra är kejsare, rymdgille, Bene Gesserit och adelshusen i Landsraad. I likhet med Burnham och Jouvenel var Herbert väl medveten om hoten mot friheten, summerat i citat i stil med ”governments can be useful to the governed only so long as inherent tendencies toward tyranny are restrained”. Han finkalibrerade förutsättningarna för ett neo-feodalt system genom att ur ekvationen avlägsna både datorer och strålvapen. Att datorerna ersatts av mänskliga mentater förklarade han med att ett ”butlerianskt jihad”, riktat mot maskiner som härmar människor, svept över galaxen. De potentiellt nivellerande strålvapnen avlägsnade han genom effektiva sköldar som enklast genomträngdes med närstridsvapen. Självförbättring genom eugenik och träning är därför ett centralt tema i Dunes framtid.
Herbert vävde samman flera nivåer i Dune, berättelsen kan läsas på flera plan och tillsammans bildar de en imponerande dialektisk helhet. På ett planetologiskt och ekologiskt plan är ”huvudpersonen” planeten Arrakis själv. Det närmast livsfientliga Arrakis har sin krydda, sina sandormar kända som shai-hulud, och sina mänskliga invånare. Miljön formar människorna och människorna formar över tid Arrakis, Herbert anses som en av de tidigare science fictionförfattarna med ett ekologiskt perspektiv. Arrakis är en fascinerande bekantskap.
På ett annat plan är det ett ambitiöst och lärorikt försök att skildra historiska och politiska processer och förutsättningar. Herbert behandlar sådana teman som uppgång och fall, maktens korrumperande sida, ökenfolks messianska potential, cykeln där ”hårda tider skapar hårda män” et cetera. Böckerna är fyllda av citat och aforismer, vilka förmedlar en många gånger insiktsfull bild av förutsättningarna för politik, makt och frihet. Några kärnfulla klassiker är ”all governments suffer a recurring problem: Power attracts pathological personalities” och det bekanta ”fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration”. Intressant är annars att Herbert till skillnad från Tolkien tydligt inspirerades av Eurasien och Mellanöstern. Han lånade från bland annat islam, Kaukasus, Iran, buddhism, romani, nomadkulturer et cetera vad gäller både ordstäv, världsbilder och språk. Uppenbara teman här är användandet av jihad som ett återkommande historiskt fenomen, inspirationen från zen och dialektiken mellan frihetliga nomader och despotismens tendenser.
Gränserna mellan politik, genetik och mystik är flytande i berättelsen, inte minst genom Bene Gesseritsystrarnas avelsprogram ägnat att genom aristokratiska blodslinjer frambringa den mer-än-mänsklige Kwisatz Haderach. Det är en på många sätt elitistisk miljö där Gesserit uttryckligen skiljer mellan människor och djur (och till den senare gruppen räknar större delen av befolkningen). Att olika blodslinjer har olika potential, även vad gäller mystik, är en metagenetisk självklarhet i berättelsen. Centralt i sammanhanget är även den välbekanta kryddan, melange, med närmast övernaturliga egenskaper. Den var bland annat medvetandeutvidgande, men den gjorde användarnas ögon blåa och orsakade över tid även andra förändringar. I kombination med rätt metagenetiska förutsättningar och disciplin var melange synnerligen kraftfull. Herbert hade själv experimenterat med psilocybin, och hans skildringar av det mer än mänskliga har en realistisk och objektiv karaktär som för tankarna till Evola (liksom för den delen till Magikerna och Malazan). Det finns tydliga regler även för den sfären i berättelsen. Evolas distinktion mellan direkt erfarenhet och devotionalism, liksom mellan esoterism och exoterism, påminner om Herberts hantering av förhållandet mellan mystik och religion. Vissa karaktärer har direkta mystiska erfarenheter, andra följer dem. Ibland på ett sätt de förra inte nödvändigtvis tänkt sig.
Invävt ihop med de planetologiska och historiska planen kan Dune även läsas som en spännande berättelse om en hjälte, den unge Paul Atreides, och hans äventyr. Här finns de klassiska inslagen i Campbells monomyt, ihop med bland annat intriger, strider och en version av ”Luke, I am your father”. Men Herbert vänder delvis monomyten på huvudet genom de förödande skeenden Paul sätter igång och väver på så vis in en varning för att lita blint på ledare. Dunes ställning som en av klassikerna i sin genre är kort sagt välförtjänt, det är komplex, spännande och intelligent litteratur.
Villeneuves Dune
Dune har filmatiserats flera gånger, inte minst 1984 av David Lynch. Lynch tolkning är ett konstverk, nämnas kan att även Jodorowsky under 1970-talet påbörjade en filmatisering där bland annat Salvador Dali, Giger och Moebius var tänkta att medverka. Jodorowskys vision var en film på drygt 10 timmar, så blev alltså inte fallet. Under 2021 släpptes första delen av Denis Villeneuves Dune. Det är en storfilm, påkostad och visuellt imponerande. Villeneuves kärlek till Dune är tydlig, det är en vacker tolkning i hög grad trogen Frank Herberts berättelse. Den enda svagheten är att denna trohet mot boken bitvis riskerar att göra det hela långdraget.
Filmatiseringen säger samtidigt något om hur den hegemona ideologin idag styr konstnärligt skapande. Herbert för in en intressant polaritet mellan könen i Dune, där män är ”tagare” och kvinnor ”givare” och där Paul kan sägas göra uppror mot Gesseritsystrarnas planer för honom och dessutom överträffa deras förmågor. Det är ett tema Villeneuve sannolikt inte kan utveckla, istället vidareutvecklar han kapabla kvinnliga karaktärer som Pauls mor Jessica och hans blivande partner. Detta är fullt förenligt med troheten mot boken, resursstarka kvinnliga karaktärer är återkommande hos Herbert. Mer tveksamt är att Villeneuve bytt kön på planetologen Liet Keynes, som ett offer till ”mångfalden”.
Tydligt är även att den hegemona ideologin hänger nära samman med en amerikansk rasideologi där svarta ses som mer autentiska. Fremen beskrivs som mörkbruna i Arrakis, i filmen är många av dem svarta. Om detta har Gregory Hood skrivit att ”America today is dominated by the search for racism, so the movie has racial messages.. there will also be the predictable fashion of the white hero learning spiritual wisdom from the more “authentic” non-whites.” Hood identifierar också tendensen att helvita sammanhang, i synnerhet i kombination med våldspotential, associeras med ondska. Huset Harkonnen är föga förvånande både brutala kolonisatörer och helvita, något liknande kan delvis sägas om kejsarens Sardaukar. Vi kan här låna termer från de projicerande ”vithetskritikerna” och tala om en rasifiering av vita.
Sådant är hur som helst oundvikligt för den som vill accepteras av kulturindustrin idag, Villeneuve har också kritiserats för att han inte gått långt nog, för bristen på arabiska skådespelare och för att Paul är en ”vit frälsare”. Bortser man från de offer som gjorts till den hegemona ideologin är det i varje fall en klart sevärd tolkning av en av 1900-talets stora berättelser.
Om skribenten: Joakim Andersen
