Bland den nya högerns mest kärnfulla formuleringar finner vi insikten att ”framtiden tillhör dem med längst minnen”. Ointresse för historia och identitet har kort sagt konsekvenser. Samtidigt är historia ett fascinerande ämne i sin egen rätt, utöver eventuella politiskt-instrumentella aspekter. Det gäller inte minst gränslandet mellan historia och fysisk antropologi. Den som upplevde det tidiga 2000-talets internetforum minns trådar i stil med ”classify Georg Wilhelm Friedrich Hegel”, där diverse kändisar klassificerades utifrån den fysiska antropologins kategorier. Det hela talade till samma mänskliga nyfikenhet på rötter och tillhörighet som släktforskning och DNA-test, och vanligtvis klassificerades även användarna själva. Termer som nordid, brakycefal, cro-magnid, UP, reducerad, Hallstatt och Brünn användes flitigt.
Bland den fysiska antropologins klassiker finner vi Carleton S. Coons The Races of Europe från 1939. Med utgångspunkt främst i skelett av våra förfäder, men även lingvistik, arkeologi, målningar och skriftliga källor, rekonstruerade Coon vår världsdels fängslande historia, samtidigt som han gick in på sådana närliggande regioner som Afrikas horn, Iran och Turkiet. Coon hade inte tillgång till dagens genetiska rön, men i hög grad överlappade hans slutsatser den samtida genforskningen. Bland annat drog han slutsatsen baserat på forntida benlämningar att ”the Neanderthal strain did not become extinct, but passed over into the genetic stock of modern man”, något som länge sågs som en pseudovetenskaplig teori och först nyligen återupptäckts av genetiker.
Neanderthalarvet kopplade Coon till de storväxta människor som levde i Europa och Nordafrika under den äldre stenåldern, på engelska Upper Paleolithic eller kort och gott UP. Dessa ”UP” var rent fysiskt jättar, om än inte i biblisk mening, Coon skrev att ”the men were taller than the means of any modern European countries, with the exception of Iceland and Montenegro, but not taller than modern Americans. The women, on the other hand, were actually small”. Denna urbefolkning fanns kvar även under mesolitikum, jägarstenåldern, Coon skriver om dem att ”in the totality of facial features, with a few exceptions, the Upper Palaeolithic people may be said to have resembled modern white men. Some, however, probably looked like a certain type of American Indian.. this comparison, we must remember, is wholly morphological, since we do not know Upper Palaeolithic man’s pigmentation, hair form, or hair distribution.” Idag kompletteras den fysiska antropologin av den genetiska, man talar bland annat om SHG (Scandinavian Hunter-gatherers) och WHG (Western Hunter-Gatherers). Coon beklagade att man inte kan bedöma ögon- och hårfärg när man bara har tillgång till skelett, men samtida genforskning tyder på att SHG var relativt depigmenterade.
Våra paleolitiska förfäder utgjorde inte nödvändigtvis en alldeles homogen grupp, Coon beskrev undergrupper som Borreby, Brünn och de nordafrikanska Afalou, de sistnämnda från tiden innan Sahara blev öken. Han utgick från att arvet från dessa paleolitiska urinvånare finns kvar i delar av deras urhem, bland annat i delar av Skandinavien, Frisland, Fehmarn, och bland dagens berber. Samtida arkeogenetisk forskning tyder på att han hade rätt, UP eller HG utgör ett av de tre huvudsakliga inslagen i det moderna Europas genetiska arv. I delar av södra Europa ersattes de mer eller mindre helt av nykomlingar österifrån, inte så i norra Europa.
Redan under mesolitisk tid ägde folkvandringar rum från regionen kring östra Medelhavet. Vår tids arkeogenetiker talar om EEF, Early European Farmers. Coon talade om mediterraner, ”the wide family of closely-knit racial types which are long headed, orthognathous, mesorrhine or leptorrhine, narrow faced, and of medium head size”. I delar av Europa ersatte de urinvånarna, i andra delar kom istället det paleolitiska arvet på svärdssidan att tränga undan det mediterrana. Coon skilde mellan flera mediterranska vågor och typer, bland annat de megalitbyggare som nådde Skandinavien och vars arv ännu kan urskiljas här. Intressant är att hans slutsatser här återigen ligger väl i linje med dagens forskning. Om Sardinien skrev han att ”Sardinia and Corsica were peopled at the beginning of the Neolithic by a race of short-statured, dolichocephalic, low-vaulted, brunet Mediterraneans, coming probably from several quarters, including the adjacent European coasts, North Africa, and the eastern Mediterranean. Subsequent immigrations of other Mediterranean peoples have affected the racial composition of these islands but little.” Sardinien betraktas idag som en av de platser som har mest EEF-arv.
Det tredje inslaget i den europeiska mosaiken beskrivs idag som Western Steppe Herders (WSH). Dessa aristokratiska nomader nådde Europa från stäppen, med sig tog de bland annat de indo-europeiska språken och ett förnyat inslag av jägarsamlargener (EHG och CHG, Eastern och Caucasus Hunter-Gatherer). Även Coon identifierade och beskrev dem, bland annat som Bell Beaker och Corded. Om de senare skrev han att ”on the basis of the physical evidence as well, it is likely that the Corded people came from somewhere north or east of the Black Sea”.
Coon gick i boken igenom sådant som de germanska folkens historia och arv, den veddoida periferin i sydost, baskerna, turkomanerna och de finsk-ugriska folken. Boken innehåller mängder av kuriosa. Om montenegrinerna skrev han exempelvis att ”the Old Montenegrin type, concentrated in the southwestern mountain fringe of Montenegro, just north of the Lake of Scutari, in the most conservative part of the kingdom culturally, and the ethnic center of the Montenegrin nation, is nothing more nor less than a local unreduced brachycephalized Upper Palaeolithic survival or reemergence, comparable to those found in northern Europe and northern Africa. Its growth to an extreme size is a local specialization.” Vi får även veta att ”enprocentregeln” inte bara är ett anglosaxiskt påfund utan även har en arabisk motsvarighet (”the product of the mixture remains, as a rule, in the Hojeri category”). Intressant är ett fenomen Coon gav namnet reemergence, att äldre former som tillfälligt trängts tillbaka av nykomlingar och erövrare sedan ökade i betydelse. Han skrev bland annat om Tyskland att ”Germany, by and large, is a country in which a variety of pre-Mediterranean racial types have experienced a maximum reëmergence”. En faktor bakom detta tycks ha varit att mer nordiska typer oftare drogs till städerna och där utslocknade.
Fascinerande är även Coons reflektioner kring kopplingarna mellan myter och fysisk antropologi. Han tog bland annat upp Rigstula, och knöt trälarna till både ”prisoners brought to Scandinavia by the Norse seafarers” och till en äldre grupp av ”the descendants of Danubians, Dinarics, and Alpines who were imported by their more aristocratic overlords”. Karlarna analyserade han som ”probably largely indigenous.. a blend between the robust Mesolithic hunters and fishermen, and the Megalithic and Corded people”. Han knyter dem till Tor. Jarlarna däremot knyter han till Oden, ”a sea-going central European Nordic, who had exchanged his horse for a steed suited to a new environment, with the coöperation of a vigorous body of indigenous craftsmen and warriors, into whose racial body his own group was soon blended”. I förbigående kan här nämnas att medeltida araber betraktade nordbor som jättar, och att Hyltén-Cavallius beskrev ätter som ansågs härstamma från jättarna eller kämparna. Bertil Lundman identifierade en mörkare urbefolkning bland annat i Dalarna och kring Dovre, dessa ”halvtroll” beskrevs som ”stora, klumpiga gestalter med bredknotiga ansikten, breda platta näsor samt mörkt hår och mörka ögon”. De dyker upp i sagorna, bland annat Egil Skallagrimsson, och ansågs ofta trollkunniga. Lundman gav dem namnen Tydalentyp och paleoatlantider. Men åter till Coon.
Sammantaget är Coons skildring av Europas historia fängslande läsning. Den erbjuder en grundlig introduktion till termer som ”UP”, alpin och dinarid, och den ger ett storskaligt historiskt perspektiv. Det är ett perspektiv som idag är tabubelagt, även om Coon var en objektiv akademiker som inte lät egna åsikter leta sig in i texten. För vissa kan det därför vara en bok som får läsas i smyg, oavsett vilket är det intressant och spännande läsning.
Om skribenten: Joakim Andersen
