Håller vårt samhälle på att ruttna både moraliskt, språkligt och kulturellt? Vad beror detta i så fall på? En person som försökt besvara dessa frågor är Ulf Modin. Han är, vid sidan av Myrdal och Steigan, en av vår tids mest intressanta marxister. Han tillämpar den marxska metoden på ett självständigt sätt, vilket bland annat märks i DDR-boken och ”Det är rätt att göra uppror”. Ett begrepp som Modin använder sig av är dekadens, idag inte särskilt utbrett inom vänstern men tidigare begagnat av bland annat Dan Berglund och Plechanov. Modins beskrivning av dekadensen torde i sig vara givande oavsett läsarens partibeteckning, lika givande är de slutsatser han drar av den.
Ruttnande samhällen och dekadens
Men dom vill få oss mjuka
med sin egen sjuka,
åt helvete med dom och med deras mänskosyn
– Dan Berglund
Plechanovs och Modins grundtanke är att samhällsomvälvning föregås av en period av förruttnelse. Ett samhälle på nedåtgående ruttnar moraliskt, och denna förruttnelse utgår från toppen. Modin jämför Västrom inför undergången, Frankrike och Ryssland innan revolutionerna, och dagens Västerland. Ett dekadent samhälle präglas bland annat av att heder och ära ersätts av lögn och medelmåttighet. Modin skriver underhållande och träffande om detta:
I Sverige har det gått så långt att den demokratiska arbetarrörelsen blivit könlös, eftersom den vid alla möjliga och omöjliga tillfällen klär sig i träningsoverall, som får dess medlemmar att se ut som jättebebisar.
Modin återknyter till Marx, och skiljer mellan folket och pöbeln. Det senare är en mental kategori, både rika och fattiga kan vara pöbel. Pöbeln saknar värdighet och moral, ”vill ned i dyn”. Överheten pöbelifieras först, Modin skriver att ”kapitalister och andra makthavare är numera i regel intellektuellt och/eller moraliskt tillbakabildade”. En legitimitetskris uppstår emellertid om folkets moral skiljer sig från elitens, därför pågår en medveten pöbelifiering också av folket.
Ett viktigt inslag i pöbelifieringen är nivelleringen, medelmåttan som ideal. Modin beskriver hur ledare koketterar med sin medelmåttighet och sitt bildningsförakt, ”livets mening är att ha kul”. Männen feminiseras, pornografin sprids, de flesta vet och accepterar att överheten är oärlig. Samtidigt berövas samhället sitt minne och sitt historiska perspektiv, Modin skriver att ”farliga är därför de som lever samtidigt i tre tidsdimensioner: nuet, historien och en möjlig alternativ framtid.”
Intressant är också den koppling Modin gör mellan förruttnelsen och det som idag kallas politisk korrekthet. Här finns dels eufemismerna, där saker inte kallas vid sina rätta namn. Negrer blir mörkhyade och därefter afrosvenskar, lyten blir handikapp och därefter funktionshinder, et cetera. Detta är kännetecken för ett samhälle som inte längre expanderar, inte kan lösa sociala problem utan istället byter ut orden. Det är exempelvis billigare för makten att vika sig för färgade rasister och byta ut olika ord, än att genomföra sociala reformer som gynnar alla.
Modin tar också upp det onaturliga självhatet, och kopplar det både till överhetens och anglosaxiska intressen:
Degenererade rikssvenskar spottar under ledning av sin överhet på sitt modersmål på samma sätt som de under 1960-talet skenbart tog parti för de fattiga i tredje världen och samtidigt hånade sitt fosterland.
Internationalism är alltså mer förenligt med värnande om den egna nationen än med förhånande av det egna fosterlandet. Överhuvudtaget kritiserar Modin flera inslag i kulturradikalismen, som flummet och självhatet, och menar att det kommit som på beställning av en borgarklass på nedåtgående. Noterbart är att Modins värnande om modersmålet och kulturen inte slår över i chauvinism.
Trevlighetssamhället
Norden utgör en kulturell, språklig och historisk väv. Tillsammans har vi också bättre möjligheter att motstå den pöbelifiering som utgår från den anglosaxiska världen och den vägen knyta an till våra rötter i Europa.
– Modin
Lika värdefull läsning är Modins analys av det han kallar trevlighetssamhället (den hugade jämför här med fördel Modins beskrivning med Evolas). Han beskriver hur han 1975 återvände till Stockholm, och märkte hur människorna blivit konstiga. De log mycket, och deras röster hade blivit väldigt vänliga. Samtidigt ledde atomiseringen och det samhälle där alltfler var tvungna att sälja sig själva eller sina tjänster till en oförmåga att behålla distansen. Plötsligt skulle alla vara nära vänner med varandra. Den nya människan kunde inte säga nej, och undvek konflikter.
Modin kopplar du-reformen till makthavarnas vilja att förändra språket istället för verkligheten, i detta fall för att undvika revolution. Han beskriver både underhållande och träffsäkert mysspråket, feminiseringen och övervänligheten, och kopplar dem till ett system som egentligen nått vägs ände, och en överhet som vill pacificera oss genom pöbelifiering. Det sistnämnda är inte minst viktigt, den moraliska förruttnelsen kan inte betraktas eller lösas utan att man också analyserar det ekonomiska systemet. Så visar Modin hur spekulationen idag blivit central, ett uppenbart tecken på att systemet idag inte befinner sig i uppåtgående. Redan hos Marx finner vi en analys där en klass i uppåtgående också beskrivs som heroisk. En klass vars system befinner sig i nedåtgående blir istället dekadent och degenererad. Historien upphör inte, gårdagens heroiska borgarklass är idag något annat.
Detta innebär också att Modin jämför den som vill åter till folkhemmet med äldre tiders maskinstormare. Vi kan inte återvända till ett svunnet system, vad vi snarare behöver är ett nytt. I kampen för detta kommer delar av pöbeln åter att bli del av folket, gemensam kamp kommer förädla och förena. Modin tar avstånd från utopiska projekt att skapa en ”ny människa”, och menar att de ”godhetsmonster” som strävat efter detta ofta tvingats vada i blod. Istället är det en blandekonomi, ganska lik Jean Thiriarts ideal, som skisseras. Den klass Modin sätter sitt hopp till är industritjänstemännen. Han menar också att i kampen mot det förruttnade samhället kan både marxister, kvinnogrupper, frisinnade, seriösa konservativa och goda kristna samlas. Här, liksom i kritiken av anglosaxiska intressen, anar vi alltså en viss släktskap med Dugins ”fjärde politiska teori” men med en tydligare humanistisk inställning. Det är en värdefull samhälls- och kulturanalys, oavsett var läsaren hör hemma politiskt. Man håller inte med om alla Modins slutsatser, men när han beskriver det ruttnande system vi lever i och tar upp den ekonomiska faktorns betydelse är det givande läsning.
Lämna ett svar