Under åren har vi gjort flera läsningar av Karl Marx från höger, bland annat hur hans resonemang kring rasskillnader och germanskt produktionssätt för tankarna till Duchesnes teori om Västerlandets indo-europeiska rötter. En läsning av Marx och vapenbrodern Engels från höger är inte utan fallgropar, bilden av för-kapitalistiska samhällsformer är exempelvis starkt präglad av en materialistisk, med liberalismen närbesläktad, grundsyn som ignorerar sådana aspekter av transcendens och heroism som för Evola istället utgör dessa samhällens mest avgörande delar. Ointresset för byråkratin som klass kan också ses som ett uttryck för ideologi i marxsk mening, då marxismen ofta var den teori byråkrater in spe använde sig av för att ta över först arbetarrörelsen och därefter staten. För detta ändamål lämpade sig en teori som osynliggjorde dem bättre än exempelvis Bakunins alternativ.
Att den åldrade Marx studerade antropologi och historia torde vara tämligen okänt, så även att vissa av hans slutsatser har mer gemensamt med en genuin höger än med en politiskt korrekt vänster (den idag synnerligen relevanta marxska analysen av invandringens historiska roll i klasskampen, komprimerat i det behändiga fuidhirbegreppet, tycks exempelvis vara något som enbart tagits upp på Motpol). Men även Marx kamrat, Friedrich Engels, rörde sig i samma sfär. Hans fokus skilde sig delvis från Marx, Engels mer tysknationella inställning innebar exempelvis att det germanska behandlades relativt sett mer.
Oavsett vilket, Marx etnologiska anteckningsböcker kompletteras med fördel med Engels historiska texter. Familjens, privategendomens och statens ursprung är bitvis intressant, men i jämförelse med anteckningsböckerna en vulgarisering. Av större intresse är då kortare texter som Frankertiden och The Mark. Engels följde där hur den gamla germanska markförfattningen, ”all jord som hade tagits i besittning tillhörde ursprungligen hela folket”, bröts ner och hur en samhällsform ersattes av en annan. I hög grad är det samma frågor Engels och Marx ställer, den förre i ovan nämnda skrifter och ”moren” i sina antropologiska anteckningsböcker.
Den första frågan rör förhållandet mellan blodsförvantskapet och kommunismen. Engels skriver att ”blodsförvantskapet, som hela folkförfattningen baserade sig på här liksom överallt, råkade genom folkökning och folkets vidareutveckling mer och mer i glömska.” Den outtalade frågan här är huruvida en kommunism, ”negationens negation” och en återgång till den ursprungliga markgemenskapen i en högre form, är möjlig utan blodsförvantskapet. Sociobiologin låter ana att det är svårt, den förutsätter en solidaritet man sällan har med andra än släkt, familj och folk.
Detta för oss osökt över till den andra frågan, närmare bestämt invandringens och stamfrämlingens roll. Där Marx analyserar främlingens, fuidhirens, roll och vad det innebär att han har en relation till stormännen men inte till folket, så är Engels resonemang här något enklare men för den skull inte ointressanta. I Familjens, privategendomens och statens ursprung skrev han att ”slutligen hade handeln fört en mängd främlingar till Aten, vilka slagit sig ner där för att lättare förtjäna pengar och enligt den gamla ordningen likaledes var rätts- och skyddslösa och trots traditionell tolerans förblev ett störande främmande element i folket,” han talade också om ”stamfrämlingar”. Stamfrämlingen underminerade ytterligare den gentilordning som redan skakades av att vissa ”familjer – som dessutom var starka genom sin rikedom – utanför sina genser började sluta sig samman till en egen privilegierad klass”. Stam och släktskap ersattes av stat och klass. Man kan se Teseus reformer som gemenskapens återupprättande på en annan nivå, men samtidigt går något av den ursprungliga organiska solidariteten förlorad med varje sådan reform.
Detta är i förbigående sagt en svårhanterlig utmaning för den historiska marxistiska strategin kring invandring. Det har hela tiden funnits en medvetenhet om att borgarna utnyttjar invandring för att splittra sina fiender, att ”the English bourgeoisie has not only exploited the Irish misery to keep down the working class in England by forced immigration of poor Irishmen, it has also divided the proletariat into two hostile camps. The revolutionary ardor of the Celtic worker does not go well with the solid but slow nature of the Anglo-Saxon worker… the average English worker hates the Irish worker as a competitor who lowers wages and the standard of life. He feels national and religious antipathies for him. He regards him practically in the same way the the poor whites in the southern states of North America regard the black slaves. This antagonism between the proletarians in England is artificially nourished and kept alive by the bourgeoisie. It knows that this split is the true secret of maintaining its power.” Men svaret på detta blir ett försök att ”förvandla giftet till motgift”, att istället organisera och inkludera de tänkta fienderna och istället göra dem till vapenbröder i kampen. Det är ett originellt svar som ibland tycks ha varit framgångsrikt, givet omfattningen av dagens migration är det värt att påminna sig den dialektiska insikten att ”kvantitativa förändringar på en viss punkt slår över i kvalitativa skillnader”. Steget från invandring till massinvandring är steget från kvantitativ förändring till något kvalitativt annat.
Oavsett vilket, ”stamfrämlingen” i sig var inte den enda eller ens den viktigaste faktorn bakom folkgemenskapens fall (även om processen delvis kan förstås som att undantaget, stamfrämlingens relation till överklassen och staten, gradvis generaliserades till att gälla alla). Både Marx och Engels fokuserar här på tilltagande ojämlikhet och med den uppkomsten av klasser inom folket. Engels för här tankarna till Turchin och Piketty, ”det är en obönhörlig lag i alla samhällen som är beroende av varuproduktion och varuutbyte, att fördelningen av ägande i dem blir allt ojämnare, motsättningarna mellan rikedom och fattigdom allt större eller att ägandet blir alltmer koncentrerat till ett fåtal.. från det ögonblick då alloden, fri egendom som kan avyttras, blev en vara, från det ögonblicket var det bara en tidsfråga innan de stora jordegendomarna skulle uppstå.” Mer specifikt kopplade han frankernas tilltagande jordlöshet och ofrihet till bland annat donationer till kyrkan, ständig krigstjänst och beneficierna. Detta är en så återkommande process att man kan betrakta den cykliskt, för att citera Tiberius Gracchus ”the wild beasts that roam over Italy have every one of them a cave or lair to lurk in; but the men who fight and die for Italy enjoy the common air and light, indeed, but nothing else; houseless and homeless they wander about with their wives and children.” Kopplingen mellan republikens övergång i imperialism, elitens berikande och folkets marginalisering är uppenbar oavsett om vi ser till dagens USA eller det England vilket Marx beskrev som ”a repetition of what happened on a gigantic scale in ancient Rome. A nation that enslaves another forges its own chains.” Här bör den marxska linjärt-apokapyptiska historiesynen ersättas av en mer cyklisk, där samhällsformer gång på gång gått under av samma processer. Det dialektiska inslaget av att undantaget generaliserats är tydligt, idag handlar det om att invandrarens ursprungliga situation generaliseras, och slår över i sin motsats, så att det är de infödda som berövas sina rötter, sina anspråk på landet och sin frihet.
Detta för oss osmidigt över till den fjärde frågan Engels ställer, påminnelsen om att det marxska klassbegreppet bland annat har rötter i studier av den antika världen och även var ett komplext begrepp med politiska, militära och etniska aspekter. I Frankertiden talar Engels exempelvis om både servi (slavar), koloner och liter som ofria klasser, liksom om vasaller och jordlösa franker. Det är fullt möjligt att med detta som utgångspunkt definiera stora delar av den invandrade befolkningen som en egen klass, givet att den försörjs av skattebetalare är det tveksamt om den kan betraktas som fri. Man kan givetvis också fråga sig i vad mån dessa skattebetalare kan betraktas som fria. En sådan klassanalys är oavsett vilket mer fruktbar än enbart den ekonomiska.
Den femte frågan Engels ställer oss har verklig sprängkraft, den rör spelet mellan folk och klass. Att en stor grupp franker förlorade sin jord och sin frihet är givet, ”det måste alltså ha uppstått en klass av jordlösa franker.” Men dessa jordlösa franker var ännu folkfränder med sina nya herrar, de mindes ännu sin frihet. Engels skriver om dessa ofria att ”dessa ofria hade dels själva varit fria, dels var de barn till fria. De som sedan tre eller fler generationer tillbaka hade levt i ärftligt slaveri var bara ett fåtal. Inte heller var de till största delen utifrån insläpade saxiska, vendiska etc. krigsfångar; tvärtom, de flesta var inhemska invånare av frankisk och romansk härstamning.” Engels fortsätter att konstatera att ”slaveriet var ännu ovant för dem; slagen, som t.o.m. kolonerna fick… kändes ännu som en skymf, inte som något naturligt.” Han ger oss sedan en ledtråd till varför överklassen idag vill ersätta inhemsk arbetar- och tjänsteklass med främlingar, ”det var inte lika lätt att ha att göra med sådana människor, när de började utgöra massan av befolkningen, som det var med ärvda eller främmande livegna… härav de många sammansvärjningarna och upproren bland de ofria och t.o.m. bland bondevasallerna.” Dessa revolter bar viss framgång, ”det var tydligen en följd av den ofria massans hotande hållning, då de ofrias arbete t.o.m. de bosatta slavarnas arbete, sedan slutet av 700-talet och början av 800-talet, fastställdes till en bestämd oöverskridbar mängd.” Engels resonemang här läses med fördel ihop med James LaFonds texter om de nordamerikanska plantagerna och hur överklassen där ersatte vitt slaveri med svart efter vita uppror.
Sammantaget finner vi alltså att det finns flera värdefulla trådar i Engels historiska studier, även om de måste läsas kritiskt för att negativ ballast ska kunna sållas bort. Att ”öppna gränser” skulle ligga i folkets intresse framstår efter en läsning av Engels som direkt debilt. Den som förespråkar öppna gränser avslöjar sig snarare som folkets fiende.
Om skribenten: Joakim Andersen
