Efter att en 33-årig polis och familjefar mördats i Göteborg har många människor reagerat med både sorg och vrede. Mordet sätter många negativa förändringar och decennier av vanstyre på sin spets, i ett land med en fungerande politik är det högst troligt att han fortfarande hade varit i livet. Samtidigt illustrerar händelserna och reaktionerna ett antal tendenser, vilka vi bör vara medvetna om ifall vi ska kunna förhindra att liknande mord blir en del av vardagen. För det är i den riktningen den historiska tangenten pekar, något bland annat Frankrike påminner oss om.
Polisens ställning i dagens Västerland är motsägelsefull, något som innebär att egentlig politisk vilja att minimera hoten mot polispersonal saknas. Vi har här att göra med den historiskt inte alltför vanliga situationen att betydande delar av eliten är ambivalent inställda till företrädarna för sin egen repressiva apparat. Inte minst finns det en asymmetrisk och latent, och många gånger högst manifest, konflikt mellan det Althusser kallade ISA och RSA. Ideologisk statsapparat kontra repressiv statsapparat, ideologiproducenterna och ”ideologins vakthundar” i allt från media och P3 Guld till akademi och kulturindustri kontra polis och rättsväsende (situationen är för övrigt än mer komplex än under Althussers tid, då ”ideologins vakthundar” idag tagit sig in i delar av både polisledning och rättsväsende och därifrån motarbetar polisen). ”Media äger våldsmonopolet” kan det hela summeras.
Inte minst handlar det om att de ideologier som centrala eliter legitimerar sin position med är mer eller mindre öppet fientliga gentemot poliser och välvilligt inställda till kriminella. Det gäller delar av BLM-narrativet, inte minst ”rasistiska poliser mördar svarta män”. Men det gäller också mer djupgående och populärkulturella sentiment, som svårigheterna att hantera kombinationen av vita män, auktoritet och/eller våldskapital. En sensibilitet som även drabbar vita poliser. Den logiska konsekvensen av dessa sentiment och ideologier är ”defund the police” och/eller en acceptans av våld mot poliser som ett legitimt sätt att slå tillbaka. Företrädarna för dessa perspektiv ligger tillfälligt lågt efter polismord, men deras närvaro i Althussers ISA är betydande och permanent till skillnad från det just nu förbannade småfolket.
En aspekt av det hela utforskar Josh Neal i American Extremist. Det handlar då om skillnader, och konkurrens, mellan personlighetstyper. Neal är inte smickrande i sin beskrivning av de människor som idag blir journalister et cetera, det rör sig om andra personlighetstyper än de som väljer att bli poliser och militärer. Man påminns osökt om Mishimas ord i Sol och stål, ”i cynismen, som betraktar all heroism som något löjligt, finns det alltid en skugga av ett fysiskt mindervärdeskomplex”. Utan att förfalla till poliskult handlar det om två skilda personlighetstyper, där de cyniska narcissister som enligt Neal idag är väl representerade i bland annat media har svårt för poliser. Denna aspekt av det hela ska inte underskattas.
Kombinationen av dålig politik, demografisk förändring, polisfientliga sentiment och det faktum att klarspråk om polisens situation riskerar orsaka en för eliten oönskad legitimitetskris har skapat en explosiv situation. Detta utvecklades inte minst av Guillaume Faye i den sista boken han skrev klart innan sin bortgång, Ethnic Apocalypse. Faye beskrev där hur den franska polisen befinner sig på gränsen till kollaps på grund av det våld som riktas mot den, både i och utanför tjänsten. Men han tog också upp den frustration detta väcker hos vanliga poliser. Det har lett till en våg av självmord och uppsägningar, men också till kritik av politiken och vägran att följa order. Faye identifierade här en begynnande politisering av den franska polisen, vilken på sikt kan göra att delar av den byter sida i konflikter mellan elit och folk. Detta är en utveckling eliterna torde vara väl medvetna om, därav en redan nu de facto hårt kringskuren yttrandefrihet för poliser. Klarspråk om polisens situation, rop på hjälp och liknande interventioner i offentligheten är inte vägen till befordran.
Om den hegemona ideologin karaktäriseras av en ambivalent inställning till polisen är den folkliga reaktionen ofta att ”sätt in militären i ghettot”. Frånsett att detta inte är en praktiskt framkomlig väg om inte återvandring är målet snarare än utdragna stadsgerillakrig med tilltagande våldsdåd även mot våra egna civila, ett krig där media dessutom står på fiendens sida, så är det ideologiskt intressant. Schmittianskt uttryckt bekräftar det att för en betydande del av befolkningen har vi här att göra med en gräns mellan vän och fiende så tydlig att det mellan ”vi” och ”dom” redan råder krig. Något som belyser det omöjliga i polisens situation, om det redan råder krig är det inte med lågaffektivt polisarbete man vinner. Däremot är ständiga reträtter, inte sällan förnedrande sådana, önskvärda från elitperspektiv då de skjuter konfrontation och legitimitetskris på framtiden.
Ur ett historiskt perspektiv är det hela oavsett vilket intressant. Frågan är inte minst vad målet med den förda politiken är. Angreppen på polisen ingår i en bredare front av angrepp mot beståndsdelar i gårdagens sociopolitiska ordning, oavsett om vi sedan väljer att kalla den folkhemmet, nationalstaten eller något annat. Vi kan givetvis kombinera Marx och Freud och konstatera att ”intresset ljuger inte men det är inte alltid rationellt”. Polisfientliga sentiment och projekt kan i så fall vara irrationella och undergräva elitens egen position men trots detta omöjliga att avstå från. Men vi kan också ana konturerna av det som ska ersätta dagens polisväsende. Delvis handlar det om att en universell och formell ordning ersätts av mer godtycklig och ”woke” cancel culture, där RSA ersätts av ISA. Istället för fängelse för mer eller mindre tydligt definierade brott förlorar du i detta scenario både arbete, Facebook- och bankkonto för att ha sagt saker du kanske inte ens visste var förbjudna just nu.
Men RSA kan inte helt avvaras, även om den historiska och personella kopplingen till liberal era och nationalstat gör polisen opålitlig och olämplig i vissa eliters ögon. Troligt är här en dubbel strategi. För eliten, både oligarker och vänsterliberaler, har vi att göra med privata lösningar. Facebook har exempelvis 6000 beväpnade vakter. Vad gäller ”orten” är frågan hur lång tid det tar innan de facto kontroll omsätts i de jure kontroll. Det finns redan samarbeten mellan vänsterliberala politiker och lokala religiösa ledare i flera städer och stadsdelar, enligt logiken ”röster mot fördelar”, dessa ledare har ibland även samarbeten med lokala klaner och gäng. En neofeodal lösning kan inte uteslutas, för delar av ISA är dessutom dessa lokala utövare av våldskapital obefläckade av de obehagliga associationer som gör den historiska polisen så ideologiskt och emotionellt svårhanterlig.
Sammantaget finner vi alltså att vi befinner oss i en historisk fas som bör vara oroväckande för vanligt folk i allmänhet och poliser i synnerhet. Den historiska samhällsform där polisen som vi idag känner den var en del hade både för- och nackdelar, men det som tycks vara på väg att ersätta den framstår som betydligt sämre. Detta betyder inte att man ska förfalla till okritisk romantisering av polisen, polisens möjligheter att ”lösa detta åt oss” är exempelvis högst begränsade (”någon annan” kan heller inte ersätta egen handling). Däremot bör man identifiera de eliter som inte ens prioriterar vår säkerhet, statens primära uppgift. Här finns inte minst en potentiell intressegemenskap mellan folk och poliser. Eliten är idag direkt revolutionär och det måste vi både sätta ord på och utveckla strategier för att bemöta.
Om skribenten: Joakim Andersen
