De många turerna kring Per Gudmundson

Okategoriserade

Per Gudmundson, en av Svenska Dagbladets redaktörer, har på denna blogg flera gånger karaktäriserats som den vassaste kniven i den borgerliga verktygslådan. De senaste veckorna har detta framgått med sådan tydlighet att även delar av den såkallade vänstern reagerat på det, och detta på ett sätt som väl illustrerar hur vår offentliga debatt degenererat.

Gudmundson och det politiska våldet

Den ena gruppen skulle framtvinga polisens reaktion, den andra använda våld mot den. Inte precis Gandhi, som sagt. Och det var alltså "ickevåldsgrupperna".

Frågan gällde snarast hur våldsamt det skulle bli. Tidigare toppmötesprotester hade visat vägen. 600 gripna i Seattle. Lika många i Prag. I Nice skadades 20 poliser och 50 demonstranter. Det visade sig att även svenska socialister var beredda att döda.
– Per Gudmundson

Redan mitten av juni utmanade Gudmundson detta debattklimats gränser genom att i två ledarkrönikor påtala kopplingen mellan vänstern och det politiska våldet. Gudmundson har själv en bakgrund i vänstern, och kunde därför på tioårsdagen av Göteborgskravallerna dra sig till minnes hur flytande gränserna varit mellan den ”fredliga” vänstern å den ena sidan och grupper som Antifascistisk Aktion å den andra. Detta i läsvärda ledarkrönikor som Vänstern startade Göteborgskravallerna med öppna ögon och Godzilla i Göteborg.

Det svenska debattklimatet är till bredden fyllt av förgivettaganden, saker som inte får sägas, saker som det inte tillhör god ton att nämna, et cetera. Kopplingen mellan vänstern och det politiska våldet är ett sådant område. Det har tidigare på denna blogg konstaterats att en borgerlighet som på allvar vill föra politisk kamp mot vänstern borde ta upp detta ämne, frågan om vad som hindrar detta har också ställts. Svaret ligger sannolikt i att det implicit utmanar den officiella berättelsen, där politiskt våld är något ”fascister” ägnar sig åt. Om området skulle bli föremål för en verklig debatt skulle det istället visa sig att systematiskt politiskt våld är något delar av vänstern utsätter invandringskritiker för. Borgerlighetens och vänsterns gemensamma intresse av att upprätthålla en given myt kring invandringsdebatten visar sig alltså starkare än borgerlighetens intresse av att tränga tillbaka vänstern. Det är i skuggan av denna kompromiss grupper som Antifascistisk Aktion och Expo ostört kan använda sig av högst suspekta metoder i sin ”kamp”. Den klartänkte metapolitikern Gudmundson förefaller dock ha identifierat resonemanget bakom det hela som föråldrat, och explicit tagit upp kopplingen mellan vänstern och det politiska våldet. Debatten är uppenbarligen ännu inte mogen för att hantera det våld som riktas mot invandringskritiker, men Gudmundsons artiklar var ändå av betydande värde som led i en normalisering av den.

Gudmundson och kriminaliteten

Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå.
– Per Gudmundson

Ett annat område som kan sägas falla under DSDSI-logiken, ”det ska du skita i”, är kopplingen mellan brottslighet och invandring. Även detta är ett område där någon debatt inte får föras, sannolikt av den enkla anledningen att om så skedde skulle stödet för invandringspolitiken minska. Vårt samhälle accepterar därmed en ökning av bland annat rån och våldtäkter, eftersom en öppen debatt kring det hela ”skulle kunna gynna Sverigedemokraterna”. Den som vill initiera en debatt om det kommer inte att bemötas med argument eller fakta, sådana finns inte att tillgå, utan istället kommer hans eller hennes motiv att angripas. Den som tar upp dessa frågor måste ju vara rasist.

Även denna logik trotsade dock Gudmundson, i artikeln Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier. Han tog där upp den tillgängliga statistiken kring invandrares överrepresentation som kriminella, bland annat den politiskt mycket inkorrekta frågan om vilka invandrargrupper som är mer överrepresenterade än andra. Som avslutning frågade han sig också om ”inte brottsligheten i sig är nog för att få igång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?” Här kan man sannolikt identifiera en stor portion ironi, där Gudmundson inser att brottsligheten i sig är ointressant för våra folkvalda men att risken att ”det skulle kunna gynna Sverigedemokraterna” är något de alltid tar på allvar.

”Avrätta Gudmundson, Gudmundson är rasisten”

Vad vi ser här, i form av Cans skändning av Siv Jensen, Aagårds beundrande applåder i kombination med fridlysning av den egna hustrun, språkbruket mot Gudmundson och Feilers agerande under valrörelser, är nämligen ett mönster. Såhär arbetar en icke föraktlig del av den svenska vänstern. Hot, sabotage och sexuella kränkningar är i deras värld inte fel i sig, utan måste bedömas utifrån måltavlan.

Det gäller att minnas detta, nästa gång vi står emot dessa personer i offentlig debatt. För det är inte demokrater vi här har att göra med.
– Johan Ingerö

Reaktionerna på Gudmundsons person och utspel illustrerar på ett oroväckande vis hur den svenska debatten degenererat. Tonläget och resonemangen påminner ofta om något man kan förvänta sig på en förskola där barnen inte fått sin middag. Det får en också osökt att tänka att svenska politiker och journalister inte borde ha tillgång till twitter. Vi såg detta redan när Roland Poirier Martinsson efter sin sakliga debattartikel om KD och Pride kallades ”idiot” av moderate riksdagsmannen Hanif bali och av Expressen för ”rasist”. På liknande vis har journalisten Mustafa Can skrivit en porrnovell om sig själv och invandringskritiska norska politikern Siv Jensen, på temat att han ”straffknullar” henne tills hon lär sig uppskatta invandrarmän. Debatten kring Bali och Can har varit mycket marginell, däremot har Aftonbladetskribenten Martin Aagård utnämnt Can till ett ”geni”.

Vi befinner oss alltså i en situation där den som betraktas som politiskt avvikande inte längre behöver omfattas av grundläggande respekt, där reglerna för vad som får sägas är betydligt hårdare än reglerna för hur det får sägas. De flesta vet att i den privata sfären är det den som först hotar med våld eller kallar den andre för idiot som har förlorat både debatten och omgivningens respekt. Men icke så i den offentliga debatten.

Den svenska borgerligheten har här en ansenlig del av skulden. Dels ser man mellan fingrarna med Expressens och Balis beteende, dels har man under flera år tolererat när delar av vänstern angripit invandringskritiker och nationalister med allt från tillskrivande av felaktiga åsikter och epitet till hot och öppet våld. Man har sått draksådd, och nu är det kanske dags att skörda. Och medan man väntat har kravet på vanlig anständighet i den offentliga sfären minskat betydligt, vilket kommer göra det svårare att genomföra det nödvändiga saneringsarbetet.

När d gäller Gudmundsontext är d ett mörkt moln för mycket under en midsommar. Tänker sätta mig under korkeken o lukta på blommor. En dag till
– Lena Sundström på twitter

Reaktionerna på Gudmundsons artiklar och person har i varje fall inte låtit vänta på sig. Dels har de illustrerat vilken instrumentell syn på politiskt våld delar av vänstern, i detta fall även potentiella delar av vänsterpartiets riksdagsgrupp, har. Detta i form av kravet på avrättning av Gudmundson i satirtidskriften Galago, vilket flera vänsterpolitiker på twitter instämt i. Dels i form av upprörda angrepp på twitter mot Gudmundson efter artikeln om brottslighet. Även på twitter har någon sorts konfliktlinje dock dragits upp, där Gudmundson fått stöd från Merit Wager och Paulina Neuding.

Turerna kring Gudmundson illustrerar alltså på ett mycket tydligt vis dels vilka inskränkningar som finns i den svenska debatten, där ett flertal ämnen och fakta helt enkelt inte får tas upp. De hätska reaktionerna när så ändå sker antyder att våra motståndare är väl medvetna om att de har fel i sak, men att de ostört vill få ägna sig åt en form av önsketänkande där verkligheten fantiseras bort. Verkligheten är deras verkliga fiende, men vi blir budbäraren som måste skjutas. Turerna illustrerar också hur det offentliga samtalet degenererat, och antagit former de flesta av oss som privatpersoner undviker (vi befinner oss alltså sedan länge i en situation där våra ”företrädare” i politik och media är oss underlägsna som människor). Respekt dock till Gudmundson som vågat utmana vissa förgivettaganden och därför utsatts för den offentliga degenerationen. En demokrati behöver män och kvinnor som vågar det, annars lider den sotdöden.