Beatförfattarna betraktas idag ofta som föregångare till hippies och ny vänster, i många ögon är distinktionen dem emellan diffus. Verkligheten är som vanligt mer komplex, i synnerhet vad gäller den mest kände beatförfattaren Jack Kerouac (1922-1969). Kerouac skrev På väg, den roman som definierade beatnikrörelsen. Den innehåller sex, droger och exotisering av främmande grupper, spektakulära inslag som kommit att associeras med beatnikrörelsen och Kerouac.
En sådan tolkning skymmer dock avgörande, och mer värdefulla, sidor av i synnerhet Kerouac. Han betraktade sig inte som en tidig hippie, snarare var han en man inte bara av högern i allmänhet utan av den genuina högern. En intressant studie av detta erbjuder den pseudonyma författaren Semmelweiss i kärnfulla Jack Kerouac and the Decline of the West. På knappa 30 sidor ger Semmelweiss en beskrivning inte bara av Kerouacs världsåskådning utan även av hur den kan bidra till en förståelse av vår civilisations utdragna kris.
Semmelweiss ger en dyster bild av kulturen under 1990-talet, ”everything we thought we knew about life, culture, art, politics and rebellion came to us from the Boomers who programmed the media we consumed”. Av en händelse upptäckte han beatförfattarna och besläktade författare som Bukowski och Camus. Han noterar att de som haft bestående värde ofta hade en koppling till den klassiska traditionen. Bukowski avskydde modern musik, Camus hade skrivit om kristen teologi och neoplatonism, Kerouac uttryckte i en intervju att ”allt jag skriver om är Jesus”. Kerouac behärskade dessutom sitt hantverk.
Hans personliga ekvation, för att låna en term från Evola, var kluven, ”vad det är svårt att vara sammansatt av två fullständigt stridiga naturer” som Eric Hermelins far uttryckt det. Där fanns en intelligent och känslig sida, med djupa känslor för hembygden, för Amerika och kristenheten. Men där fanns också en närmast dionysisk sida, girig efter nya upplevelser, som kunde manipuleras av tveksamma bekanta med lika tveksam agenda. Samtidigt hade Kerouac utbyte av de senare. Han beskrev Ginsberg och Burroughs som ”svarta präster”, men Burroughs introducerade honom för Spengler. Semmelweiss skriver att Burroughs syfte med detta kan ha varit nedbrytande, att hos den kristne Kerouac väcka misstanken att det Aftonland han älskade var dömt att gå under. Men ett fruktbart möte blev det likafullt, om än bitvis tveksamt. Kerouac kunde tolka sin samtid utifrån Spengler, men han kunde också nå mindre konstruktiva slutsatser som romantiseringen av icke-vita ”fellaheen” under tidigt 1960-tal. Kerouacs antisemitism förstås enklast mot bakgrund av Spengler, judar som vännen Ginsberg var för Kerouac existentiella främlingar i den faustiska civilisationen. Han misstänkte att 2000-talet inte skulle bli faustiskt utan ”magiskt”, med den upplösning av den faustiska individen som hörde till det. Kerouacs kontrast mellan småstaden med dess sunda invånare och storstaden med dess droger och dåliga idéer är även den nära besläktad med Spenglers skildring av det sena megalopolis. Överhuvudtaget var Spenglers inflytande på beatgenerationen betydande.
Den Kerouac vi möter hos Semmelweiss är en man som mot slutet av sitt liv tog avstånd från feltolkningar av sitt arv, som knöt an till sina rötter och sin tro. Han vände sig mot kommunism och anti-amerikanism. Tydligen såg han på McCarthyförhören påverkad av marijuana och hejandes på McCarthy, men där fanns också djupare och mer intellektuella uttryck för den äldre Kerouacs försvar av Aftonlandet. ”I believe in order, tenderness and piety” citeras han. Han blev däremot inte kvitt drogerna, något som berövade honom livet i förtid. Semmelweiss menar dock att det inte var alkoholen i sig som tog Kerouacs liv, utan att han dog som följd av skadorna efter att ha misshandlats brutalt av svarta på en bar. Så berövades Aftonlandet en lovande förkämpe. Överhuvudtaget finns det likheter mellan Kerouac och Lasch. Båda var ”helylleamerikaner” som en tid förfördes av antiamerikanska och subversiva miljöer, för att därefter hitta tillbaka, delvis med nya vapen att använda i försvaret av vår civilisation. I Kerouacs fall tragiskt nog även med ett missbruk.
Sammantaget är Semmelweiss bok i varje fall en givande introduktion till Kerouac som amerikansk och aftonländsk författare. Vi brottas fortfarande med samma förfall som hans generation, på flera områden förvärrat. En rent politisk lösning är på samma gång nödvändig och otillräcklig, här behövs även författare och äventyrare som återfinner vår själ. Kerouac kan då vara en värdefull bekantskap, Semmelweiss ger flera rekommendationer kring vilka böcker som är givande och hur de bör läsas. Att han refererar till både Buchanan och Evola är en bonus.
Om skribenten: Joakim Andersen
