Alexander Dugin är en man med många strängar på sin lyra. Han har inte nöjt sig med att försöka förstå världen utan även intervenerat i såväl meta- som geopolitiken för att förändra den. Dugin har engagerat sig i konflikterna i Ukraina, han har överdrivet beskrivits som Putins grå eminens. Men han är även en intressant tänkare som skrivit böcker om bland annat geopolitik, platonism och etnosociologi. I dessa böcker träder ofta politikern Dugin i bakgrunden, i hans ställe möter man istället en nyfiken och kunnig tänkare. De ämnen och perspektiv Dugin tar upp är samtidigt givande för kritiker av den moderna världen och liberalismen. Ett värdefullt exempel på detta är Dugins intresse för etnosociologin. Där liberalismen utgår från ”individen” visar Dugin istället att ”etnos” är det historiskt normala sättet att uppleva och förstå världen och därför användbart även för att förstå de former det gett upphov till. Vi har tidigare på Motpol tagit upp Dugins studie av etnosociologin, Ethnos and Society. Det är en klassiker oavsett var man står politiskt, Dugin analyserar där hur etnos upplever världen och den historiska process som leder från etnos via narod till nation och socium.
Ethnosociology – The Foundations kan beskrivas som en systervolym till Ethnos and Society, där fokus är än mer idéhistoriskt. Redan i Ethnos and Society introducerar Dugin tänkare som Eliade, Mauss och Gumilev, men i Ethnosociology ligger fokus på att erbjuda etnosociologen in spe sammanhang, redskap och inspirationskällor. För den som ämnar använda det etnosociologiska perspektivet mer eller mindre subversivt i akademin är boken en guldgruva. Man kan ha nytta av boken oavsett om man verkar inom sociologi, statskunskap eller antropologi, men utbytet kan vara betydande även för den som inte är aktiv i den akademiska världen.
Dugin introducerar inledningsvis sina centrala begrepp, bland annat får vi veta att ”the ethnos is an organic society, located on a defined territory and distinguished by a common morality”. Etnos självbild utgår ofta från gemensam härkomst, men Dugin noterar att det sociologiskt centrala är föreställningen snarare än verkligheten. Han skriver att ett övergivet barn som tas om hand av ett etnos blir en del av det, etnosociologin är en samhällsvetenskap. Detta utesluter inte att man ha utbyte av Ethnosociology även om man har ett större fokus på sociobiologi eller evolutionär psykologi än Dugin.
Etnosociologin utgår för Dugin från den historiska, och reversibla, serien etnos, laos/folk/narod, nation, socium. Den grundläggande formen av kollektiv identitet är den etniska, etnos finns på olika sätt kvar även i samhällen baserade på laos, nation och socium. Men dessa är i högre grad än etnos ”föreställda gemenskaper”, socium kan beskrivas som simulakra av etnos. Dugin tar upp familj, ätt och klan, liksom betydelsen av stereotyper för etnos (”society thinks in stereotypes”). Han berör de tre etnosociologiska perspektiven primordialism, konstruktivism och instrumentalism, liksom deras styrkor och svagheter. Det finns en samhällskritisk tendens i boken, ”the further society is from the ethnos, the more technical, universal, and effective it is, and the less human, cultural, and ecological”, men tendensen hålls under kontroll och utgör ett bidrag till behållningen.
Efter att ha definierat begreppen övergår Dugin till en fascinerande idéhistorisk odyssé, så rik på insikter och perspektiv att den är svår att summera på ett rättvisande sätt. Vi får lära känna den tyska etnosociologiska traditionen med namn som Herder, Fichte, Ratzel, Gumplowicz, Weber, Tönnies, Sombart, Wundt, Thurnwald, Mühlmann och Elwert. Avsnitten är korta men synnerligen kärnfulla, bland annat får vi ta del av Wundts folkpsykologi och Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Den amerikanska skolan visar sig ha påverkats på djupet av den tyska, genom den annars ofta belackade Franz Boas. Han torde vara mest känd för tveksamma angrepp på den fysiska antropologin, men förde också med sig det tyska perspektivet till den amerikanska akademin som tidigare haft ett starkt inslag av linjär evolutionism. I kapitlet om den amerikanska etnosociologin dyker det upp kända namn som Sumner, Lewis Morgan (av oklar anledning stavad Louis i den annars väl översatta boken), Sapir, Geertz, Mead, Bateson och Eliade. Det positiva i den amerikanska antropologin ser Dugin som dess erkännande av att olika samhällen inte är jämförbara, inte ”primitiva” eller ”utvecklade”. Han hamnar här som synes nära den nya högerns etnopluralism, kulturer och etniska grupper är unika.
I kapitlet om den brittiska skolan introduceras bland annat Benedict Andersons, Malinowskis, Frazers och Gellners bidrag till etnosociologin, i kapitlet om den franska motsvarigheten Durkheim, Mauss, Dumezil, Dumont och Levi-Strauss. Högintressanta är Gilbert Durands inblickar i etniska, och andra, gruppers ”imaginära” (myter, symboler et cetera, i vår tid även populärkulturella motsvarigheter). Han hittar här ett diurnt och två nokturna ”lägen”. Det verkligt intressanta är annars avsnittet om rysk etnosociologi, där både Shirokogoroff och Gumilev dyker upp.
Dugins fokus ligger på att förstå det etniska och hur det förändrats genom historien. Han identifierar värdefulla bidrag hos många av de tänkare som tas upp i boken, läsaren får en fördjupad förståelse av det etniska och sannolikt ett flertal aha-upplevelser. Ett intressant område i vår samtid rör dialektiken mellan etnos, klass och socium, där en post- eller senmodern elit bjuder in och priviligerar främmande etnos som led i en klasskamp inom ett socium (jämför den äldre Marx etnologiska anteckningsböcker, tilläggas kan att denna process kan väcka det sovande etnos detta socium vilar på). Här erbjuder Dugins genomgång flera intressanta, om än generella, perspektiv. Gumilevs begrepp superetnos, xenia och kimera är användbara för att förstå vad som kan ske när flera etnos möts. Ett superetnos är ”a group of ethnoses that has arisen simultaneously in one region and that manifests itself in history as a mosaic totality.” Ett superetnos består något förenklat av etniska grupper som är vänner, jämför Dugins positiva bild av det mångetniska Ryssland eller den historiska kristenheten. När etniska grupper lever jämsides utan att bilda ett superetnos talade Gumilev om xenia, de förblir varandra främmande. Ett superetnos som är instabilt, exempelvis när ett etnos domineras av ett mer främmande etnos, talade Gumilev om som kimera, ”a political structure tending towards decay and degradation”. Den svenska mångkulturen har uppenbarligen inslag både av superetnos, xenia och kimera, förhållandet till islam förefaller här vara det som styr processen. Begreppsapparaten hos Gumilev är emellertid mer generell, och speglar inte specifikt hur etnos används i klasskamp i ett socium.
En intressant inblick i samspelet mellan klass och etnos ger Dugin i presentationen av den franske och brasilianske sociologen Roger Bastides studier av Brasilien, ”the situation, typical for Brazil, in which a White Portuguese landowner has a White Catholic wife, a group of Native mistresses, and a concubine of Negro women.” De oäkta ättlingarna har i hög grad internaliserat den portugisiske anfaderns värderingar, Dugin tar här upp hur inte bara etnos och klass utan även genus samspelar. Dugins beskrivning av instrumentalismen, ”etnicitet som strategi”, är relevant även det, med den lilla detaljen att i det senmoderna socium instrumentaliserar vissa eliter främmande etniciteter. Beskrivningen av förhållanden mellan olika etnos lider av bristen på van der Berghe i boken men innehåller pusselbitar även det. Dugin skriver att ”in some cases, a relationship taking the form of patron/client is established between two ethnoses”, vi är något liknande den mer kollektiva relationen mellan managerelit och importproletariat på spåren här (jämför även neoreaktionärernas kanske inte helt pedagogiska tal om alliansen mellan brahminer, heloter och dalits mot optimater och vaisyas). Oavsett vilket tycks det handla om något delvis tidlöst, delvis historiskt nytt.
Dugins Ethnosociology hör till hans bästa verk, det är en skattkammare av perspektiv med många användningsområden för kritiker av den moderna världen, managereliten och den postliberala ”individualismen”. Den rekommenderas kort sagt varmt, oavsett om läsaren sympatiserar mest med etnos, laos, nation eller rentav socium erbjuder boken inblickar i hur samhällen fungerar och den historiska fas vi befinner oss i.
Om skribenten: Joakim Andersen
