Guy Debord är idag mest känd för klassiska Society of the Spectacle men han gjorde även ett antal ”anti-filmer”. De var ofta exempel på det lettristerna kallade détournement, användandet av bekanta bilder, texter, musikstycken et cetera i nya sammanhang där deras budskap blev ett nytt. Debord tog bland annat klipp från andra filmer och lade in sina egna mer eller mindre teoretiska texter över dem. Dagens memkultur har inte sällan ett inslag av détournement, ibland rentav kombinerat med Debords förakt för samtidskulturen, men åter till ämnet.
Bland Debords filmer var In girum imus nocte et consumimur igni från 1978 avsedd att bli hans sista, förutom den intressanta palindrom titeln utgör (”vi vandrar om natten i cirklar, och så förgörs vi av elden”) har den en självbiografisk prägel. Debord beskrev sin ovanliga personliga ekvation och bakgrund, samtidigt levererade han en förödande bredsida mot den nya klass som då sedan decennier infiltrerat vänsterns institutioner och sensibilitet. Redan i första meningen satte han ord på sin syn på publiken, ”I will make no concessions to the public in this film.” En elitism med närmast antika förtecken var förklaringen, inget av värde hade någonsin förmedlats genom vänlighet mot publiken, ”not even one like that of the age of Pericles”. Den samtida publiken betraktade Debord redan 1978 som föraktansvärd, närmast anskrämligt så. ”En demokratis respektabla medborgare” var de i varje fall inte (jämför Castoriadis, Debord var som bekant medlem i Socialisme ou Barbarie en tid). Hans måttstockar för att döma det människomaterial skådespelssamhället producerade tenderade, likt flera av hans inspirationskällor, att vara förmoderna.
Domen över managerklassen, eller det som i viss samtida vänsterteori kallas PMC, ”professional-managerial class”, var hård. Enligt Debord var det dessa skikt som besökte biografer, ”the stratum of low-level skilled employees in the various “service” occupations that are so necessary to the present production system: management, control, maintenance, research, teaching, propaganda, entertainment, and pseudocritique.” Debord dömde systemet utifrån de undersåtar det producerade, ”misled about everything, they can only spout absurdities based on lies – these poor wage earners who see themselves as property owners, these mystified ignoramuses who think they’re educated, these zombies with the delusion that their votes mean something.” Deras självbild skilde sig dramatiskt från verkligheten enligt Debord. ”På många sätt påminner de om slavar”, sammanfösta i ohälsosamma och fula bostäder och matade med onyttig mat och lika onyttig ”information”. De förflyttades från sina hemtrakter till ”nya och fientliga miljöer”. Debord talade inte om ”bug men”, men det är möjligt att han skulle ha anammat termen.
Han gick i filmen på ett både underhållande och träffsäkert sätt igenom de nya klassernas likheter med historiska grupper (”they are nothing but numbers on charts drawn up by idiots”). De påminde alltså om slavar, men det fanns också likheter med livegna såtillvida att de var tvungna att bekosta sitt eget uppehälle och stanna i samma rum, ”the same circuit of ever-identical dwelling units, offices, freeways, vacation spots, and airports.” PMC påminde alltså lite om slavar och lite om livegna, men Debord funderade vidare och kom fram till att de även förde tankarna till proletärer och peoner. De förra på grund av att de inte ägde sina produktionsmedel, de senare eftersom de allt mer levde på kredit.
Debords tirader är roliga att läsa, på samma gång bitande och drypande av förakt för det liv som förknippas med de moderna mellanskikten. Den som följt systemets ”information” om allt från ”fake news” till den svenska coronastrategin kan känna igen Debords beskrivning av mellanskiktens förnedring: ”they are always spoken to like obedient children – always willing to do what they’re told as long as they’re told that they “must” do it. But above all they are treated like retarded children, forced to accept the delirious gibberish of dozens of recently concocted paternalistic specializations, which one day tell them one thing and the next day perhaps the very opposite.” Det handlar om mellanskikt som ser sig som en del av eliten och därför distanserar sig från exempelvis ”svärjevänner”, men egentligen är den självbilden falsk. Debord vred här om kniven flera gånger, ”never before has a system of tyranny maintained its lackeys, its experts, and its court jesters so shabbily.. this is the first time that poor people have imagined themselves to be part of an economic elite, despite all the evidence to the contrary.. they have received no inheritance, and they will leave none.” Här kan man samtidigt notera att det mesta han sade om mellanskikten generaliserats och gäller de allra flesta i den moderna världen.
Debords förakt för den moderna världen var så koncentrerat och så drypande att det oavsett läsarens inställning har litterärt värde. Men det kan också tjäna som påminnelse om vad vi förlorat, hur onaturlig och ovärdig vår tillvaro ofta är (oavsett om vi är PMC eller inte). Formuleringar i stil med ”what this era has written and filmed is so utterly contemptible that the only way anyone in the future will be able to offer even the slightest justification for it will be to claim that there was literally no alternative – that for some obscure reason nothing else was possible” är givande, inte minst då den alltid ödmjuke Debord sedan lade till ”unfortunately for those who are reduced to such a clumsy excuse, my example alone will suffice to demolish it.” In girum har alltså två värdefulla teman. Dels en analys av ”misären i mellanskiktens tillvaro” för att parafrasera Khayati, dels en kritik av det moderna livets torftighet. Givet Debords personliga ekvation gjorde han sin revolt inspirerad av Paris undre värld och av krigsteoretiker, andra personligheter torde finna mer släktskap med Evola, Guenon, Abbey eller Jünger. Oavsett vilket är resonemangen i filmen givande, dialogen kan läsas som text här: In girum
Om skribenten: Joakim Andersen
