Thomas Nydahl är en av Sveriges ganska få i egentlig mening europeiska författare. Han har en bakgrund i den mest radikala vänstern, en bakgrund han ärligt och eftertänksamt gjort upp med i flera böcker. Detta skiljer honom från många andra radikaler som diskret införskaffat nya åsikter utan att låtsas om de gamla, med mål och mening att stanna kvar vid köttgrytorna. Till skillnad från dessa är Thomas en fri intellektuell och skribent i dubbel mening, Inre exil är också namnet på hans blogg. I böcker som Black Country, Solitär i nyspråkets tid och Ett barn är fött på Sevedsplan har han skildrat de sorgliga skeenden som präglar vår samtid, som konsumismens och islamismens framryckningar och kulturens och folkhemmets nedgång. Men han gör det mot bakgrund och som del av ett rikt litterärt och filosofiskt samtal, där bland annat Imre Kertesz, Simone Weil, Botho Strauss och Emil Cioran är närvarande. Det gör, liksom den i vårt land ovanliga förmågan att uppnå en syntes mellan skildringen av det personliga och det historiska, att han alltid är en intressant bekantskap även för läsare som inte alltid delar hans slutsatser.
Under de radikala åren besökte Thomas Albanien, då en fattig, brutal och tämligen isolerad diktatur under Enver Hoxha. Vid brytningen mellan Kina och Albanien ställde han sig på det lilla Albaniens sida, redan då motståndskraftig mot grupptryck. Den positiva synen på Hoxhas tänkande blev inte särskilt långlivad, men bekantskapen med det albanska folket grundlade en livslång kärlek och nyfikenhet. Det är ett intresse jag själv, grundat inte minst i albanernas på samma gång exotiska och indo-europeiska kultur, delar. Nydahls senaste bok, Skanderbegs ättlingar, är en skattkammare för den som har samma intresse, oavsett om denne själv är alban eller inte.
Nydahl rör sig som vanligt skickligt mellan den ”lilla” och den ”stora” världen, mellan egna minnen av Hoxhas diktatur, albansk diaspora och så vidare å ena sidan och större historiska sammanhang å den andra. Vi får en inblick i Hoxhas slutna samhälle, hur politiska turister från andra länder guidades, hur barn fostrades till ”nya människor” och hur bilismen var begränsad till partipamparna. Men vi lär också känna en del av bakgrunden till detta, Hoxhas uttalade nationalism förstås givet långa perioder av främmande ockupation. När Hoxha som svar på andra kommunistländers krav utbrast att ”då äter vi hellre gräs” och när han menade att en albans enda religion är ”albanism” kan det ha varit ärligt menade uttryck för en trängd nationalkänsla.
Nydahl ger en spännande introduktion till några aspekter av den albanska kulturen, en introduktion som kan inbjuda till egenstudier. Vi lär känna kanun, en traditionell sedvanerätt som inkluderar blodshämnd men även en gästfrihet som bland annat innebar att albaner med betydande framgång skyddade landets judiska minoritet under andra världskriget. För europeiska nationer som bestulits på sina traditioner kan kanun och besa vara intressanta fenomen. Albanernas förhållande till islam tas upp, från nationalhjälten och ”Athleta Christi” Skanderbegs kamp mot de ottomanska erövrarna och de flyktingar som bildade dagens arbëresjerminoritet i Italien till dagens situation där albanerna är ett folk med flera religioner. Merparten är sunnimuslimer men det finns också katoliker, ortodoxa och bektashimuslimer, liksom ateister. Hoxha bekämpade aktivt religion, hans tankar om en gemensam ”albanism” tycks oavsett ha haft viss förankring i verkligheten då den nationella identiteten sällan varit kopplad till religion och religiositeten ofta varit avslappnad. Nydahl tar dock upp hur islamism med kopplingar till Mellanöstern idag försöker etablera sig även bland Balkans albaner, ibland med viss framgång.
En intressant röd tråd rör etnogenes. Vi får här följa sådant som den albanska renässansen under sent 1800-tal, liksom hur Kosovos albaner bildade ett parallellsamhälle under det jugoslaviska förtrycket. Thomas tar upp hur ointresserad av Kosovos albaner Hoxha föreföll, liksom hur han själv efter att ha blivit persona non grata i Albanien lade mer fokus på Kosovo. Balkans konflikter tas upp, Nydahl är här medveten om att alla sidor begått illdåd men hans sympatier ligger hos albanerna. Han skiljer här som vanligt mellan sund patriotism och farlig nationalism. Ett annat tema rör hur kommunismens fall inte betydde att gamla pampar försvann över en natt, tvärtom kunde de svida om till korrupta ”demokrater” eller gangsters. Samhället var redan i spillror efter årtionden av kommunistiskt förtryck och vanstyre, men dess fall kom med nya former av korruption, arbetslöshet, massutvandring, sönderslagna familjestrukturer, gatubarn, trafficking och så vidare. Ett tema som torde vara av intresse även för många läsare som själva är albaner utgår från Nydahls kunskaper om albansk kultur och poesi. Här dyker bland annat Fatos Arapi, Riza Sheqiri, Durim Bekteshi, Nusret Pllana, Ullmar Qvick och naturligtvis Ismail Kadare upp, med ett fokus på poesi.
För den som sedan tidigare uppskattar Nydahls författarskap eller är intresserad av det albanska är Skanderbegs ättlingar en mycket givande bekantskap. Thomas tar i boken upp den albanska längtan efter att vara en del av Europa, boken är i sig ett uttryck för just det där en på samma gång svensk och europeisk författare fördjupar sig i det albanska. För svenskspråkiga albaner bör boken därför ses som närmast obligatorisk läsning. För den som inte delar intresset för det albanska rekommenderas däremot någon annan av Nydahls böcker som introduktion.
Om skribenten: Joakim Andersen
