Guy Debord (1931-1994) var en av 1900-talets mer originella tänkare. Som ledande företrädare för den situationistiska internationalen förenade han arv från tidigare konstnärsavantgarden och heterodoxa marxistiska strömningar, vad gällde både teori och praktik. Han framstod ofta som en strateg som med iskall blick förutsåg motståndarnas drag och flyttade sina egna pjäser, en bild han inte var alldeles främmande för. Samtidigt var Debord i många avseenden en främmande fågel i den nya vänstern, hans avsky för den moderna världen växte konstant och uppnådde till sist sådana dimensioner att det är svårt att veta om han främst var reaktionär eller revolutionär. Eller om vi här har att göra med en falsk dikotomi.
Debords Panégyrique från 1989 erbjuder en intressant inblick i hans liv och väsen, även om det kan finnas fog för misstankar att Debords radikala ärlighet dolde en agenda. Det man inte minst slås av är likheterna, och skillnaderna, mellan Debord och Evola. Till likheterna hör den radikalt anti-borgerliga ansatsen. Debord beskrev i sin panegyrik hur han aldrig arbetade eller strävade efter en officiell position, ”I could not even think of studying for one of the learned professions that lead to holding down a job, for all of them seemed completely alien to my tastes or contrary to my opinions.” I vår tid, när de flesta ”revolutionärer” uppbär lön och status från systemet, är det en ovanlig inställning. Något det var redan på Debords tid, han var medveten om hur otroligt många läsare torde finna det.
Istället för pengar och status var Debord redan som ung ute efter äventyr. Till skillnad från en ung Jünger sökte han det inte i främlingslegionen, istället rörde han sig i den undre värld som då var en del av Paris. Det var en värld där studenter, äventyrare och kriminella överlappade, delvis samma miljöer som Villon rört sig i och Marx stämplat som trasproletariatet. Det var en värld intimt knuten till det historiska Paris, och den gick under med henne som följd av ombyggnationer och social ingenjörskonst. Debord sörjde både staden och dess vildvuxna undre värld med anor från medeltiden, han gick i exil efter att Paris förvandlats till ”the bustling columns of an anthill of motorized slaves.” Förstörelsen förföljde honom dock, länder och städer förvandlades till ruiner. Debord tvingades konstatera att ”one cannot go into exile in a unified world.” Under exilen upptäckte han däremot den franska landsbygden och blev förälskad i Spanien.
Debord torde för övrigt ha varit en av 1900-talets få genuint ”filotsiganistiska” tänkare, han såg de romer han umgåtts med som delar av en värdefull tradition och inställning till den moderna världen. Hos hans partner, eurasiska Alice Becker-Ho, ledde detta till flera böcker om bland annat romani som ”urmodern” till flera europeiska slangspråk. Debords syn på romsk kultur var positiv men inte nödvändigtvis politiskt korrekt, han förklarade sitt val att skriva panegyriken på gedigen franska med orden ”the Gypsies rightly contend that one is never compelled to speak the truth except in one’s own language; in the enemy’s language, the lie must reign.” Debords människoideal framstår som besläktad med Byrons och Boltons ”cultured thug”, han noterade bland annat att ”there have always been artists or poets capable of living in violence.”
Det finns alltså både likheter och skillnader mellan Evolas och Debords anti-borgerliga liv, förklarade av skillnader i personlig ekvation och historiska förutsättningar. En avgörande skillnad var Debords livslånga förhållande till alkoholen. Han citerade här Gracian, ”there are those who have got drunk only once, but it has lasted them a lifetime.” Detta gedigna drickande kom på sikt att leda till sjukdom och död men Debord beskrev det som en livslång kärlek med många nyanser. Som älskare av vin, öl och andra drycker riktade han en allvarlig anklagelse mot den moderna världen, den hade dödat smaken. Vi möter här återigen den reaktionäre Debord, ”the majority of wines, almost all spirits, and every one of the beers whose memory I have evoked here have today completely lost their tastes — first on the world market and then locally — with the progress of industry as well as the disappearance or economic re-education of the social classes that had long remained independent of large industrial production, and so too of the various regulations that now prohibit virtually anything that is not industrially produced.”
Debord älskade det historiska Paris och dess laglösa klasser, han älskade det sanna Spanien och han älskade spriten. Men kriget var också hans kärlek, jämför hans uppmaning att inte i vår tid studera Hegel, Marx och Lautreamont utan hellre ”Thucydides, Machiavelli och Clausewitz.” Själv studerade Debord krigsteori och militärhistoria, han hade om inte en krigares så i varje fall en strategs själ och fann både lärdomar och inspiration i krigshistorien. Här för övrigt utan ideologiska skygglappar, Debord beskrev både Vendee och Leonidas, Villas partisaner och fronden. Frondisten Gondi, kardinal de Retz, tycks ha hört till Debords favoriter, han citerade med gillande hans ”in difficillimis Reipublicae temporibus, urbem non deserui; in prosperis nihil de publico delibavi; in desperatis, nihil timui.” Översatt av de Retz som ”under dåliga tider övergav jag inte staden; under goda tider hade jag inga privata intressen; under desperata tider fruktade jag inget.” Överhuvudtaget finner man hos den Debord som skrev panegyriken ett stort intresse för historien, han citerade betydligt oftare de Retz, Clausewitz och andra klassiska européer än representanter för den marxistiska strömningen. Debord var spränglärd och hade känsla för bra citat att krydda texten med, något som bidrar till den panegyriska behållningen.
Knutet till detta var hans språkligt baserade kritik av den moderna världen. För Debord var själva språket, konsten att tala, hotat. Han skrev här att ”they themselves do not know how to speak. Neither do their readers, the language actually spoken under modern conditions of life being socially reduced to its indirect representation through the suffrage of the media, and including around six or eight turns of phrase repeated at every moment and fewer than two hundred words, most of them neologisms, with the whole thing submitted to replacement by one third every six months.” Här för han tankarna till svenska språkreaktionärer som Ekelund och Hermelin, och påminner oss om att vissa ”vänster”-tänkare som Debord ibland varit väl så medvetna om sidor av förfallet som ”höger”-tänkare inte ens noterat. Den äldre Debord är dock svår att kategorisera politiskt.
Sammantaget är Panegyriken alltså en läsvärd liten skrift. Debords lärdom och språk är givande i sig, detsamma gäller inblicken i en kompromisslös och bitvis ovanlig personlighet. På gott och ont var Debords personliga ekvation inte den mest utbredda, han var snarare en antiborgerlig strateg med vissa tveksamma tendenser. Bretons ockultism och Evolas traditionalism tycks ha varit honom fullständigt främmande. Hans kritik av den moderna världen, hans fokus på krigsteori och hans val att leva äventyrligt och autentiskt är i varje fall av bestående värde.
Panegyriken finns på internet bland annat här: Debordiana
Om skribenten: Joakim Andersen
