1970-talets nya vänster får i efterhand betraktas som en tragedi. Där fanns flera lovande perspektiv som Castoriadis politiskt inkorrekta analys av invandringen, Lasch populism och den äldre Debords kulturkritik. Men dessa lovande perspektiv fördes inte vidare utan kom att ersättas av teoretiskt underlägset självhat. Detta kan förklaras med institutionella faktorer, i synnerhet ”vänstern” som reellt existerande politisk miljö och som representant för specifika klassintressen (inte primärt ”arbetarklassens”). Men Castoriadis, Lasch, Debord med flera finns ännu att läsa för den som önskar värdefulla perspektiv på sådant som populärkulturen och den manageriella revolutionen. Ofta lika givande oavsett om läsaren betecknar sig som höger eller vänster.
Den äldre Debord har berörts tidigare, han närmade sig som bekant vissa konservativa positioner genom sin analys av hur historiekunskaper monteras ner och hur ett ”decomposed” samhälle i upplösningstillstånd är oförmöget att ”integrera” främlingar. ”Psykogeografin” med dess känslighet för stadens själ, skönhet och atmosfär för också tankarna till dagens ”arkitektuppror”, även om psykogeografer använde ett delvis annat språk (”fucking ugly buildings” och ”to be a yuppie is to be at home nowhere and to be a tourist everywhere”).
Debords fokus på stat och byråkrati innebar också att han närmade sig både anarkismen och högern. Här finns ett släktskap med analysen av den manageriella revolutionen vi känner från Sam Francis och James Burnham, även om det hos den äldre Debord ofta rörde sig om genialiska ansatser snarare än helgjutna analyser (men han hade läst sin Rizzi). Den hugade kan jämföra Francis beskrivning i Leviathan av hur ägande och pengar ”dematerialiseras” i det manageriella samhället med Debords mer poetiska skildring i läsvärda Abolir, ”property tends to become concentrated in the State, which squanders on principle. Real individual property, accessible to very few people, is gnawed at by hairsplitting control and the right to intervention by a thousand public or corporate authorities. The salaried worker can no longer hoard a little poor money, which is of a value that is always changing, fictive and as fluid as water.” Eller Evolas beskrivning av det ”översocialiserade” samhället med Debords analys av hur personlighet och smak försvinner tillsammans, ”the intensive and extensive repression of personality inevitably involves the disappearance of personal taste. What can actually please someone who is nothing, has nothing and knows nothing — other than lying and imbecilic hearsay? And almost nothing displeases such a person: such is exactly the goal that the owners and ”deciders” of this society propose, that is, those who hold the instruments of social communication, with the aid of which they find themselves in a position to manipulate the simulacra of disappeared tastes.”
En av Debords mest intressanta ansatser rörde managerklassen, utvecklad bland annat med Saguinetti i Theses on the Situationist International and Its Time. Debord och Sanguinetti betraktade arbetare och kapitalister som ”the primordial historical classes of this world” men menade att andra klasser kontinuerligt försvagats eller rentav skapats (jämför Simmel och tertius gaudens, när eliten inte redan har två motparter att spela ut mot varandra skapar och/eller importerar de en). Debord talade inte om managers utan istället om byråkrater och ”kadrer”, men han var väl medveten om varför vänsterns teoretiker ogärna talar om byråkratin som klass. Här blev Debord närmast giftigt träffsäker, ”a fortiori they are not all sons of bourgeois. But all of them are bound to a determined social stratum, whether they actually intend to acquire the position, or whether they restrict themselves to consuming its specific illusions in advance. This stratum is that of the cadres [executives or highly paid white-collar workers]. Although it is certainly the most apparent sector in the social spectacle, it seems to remain unknown to the thinkers of the leftist routine, who have a direct interest in sticking to the impoverished summary of the 19th century definition of classes: either these thinkers want to conceal the existence of the bureaucratic class in power or aiming at totalitarian power, or else, and often simultaneously, they want to conceal the existence of their own conditions of existence and their own aspirations as sparingly privileged cadres in the relations of production dominated by the current bourgeoisie.” De vill kort sagt dölja sina egna intressen, rentav sin egen existens som klass. Bakom en tunn fernissa av ”objektivitet”, som ”representanter” för allt från arbetare till invandrare.
Debord beskrev kadrerna som hierarkiskt differentierade, där finns en elit av ”upper cadres” men också en majoritet av ”middle and small cadres”. De förra är knutna till bourgeoisien, men de utgör också ”the model and the illusory goal for the others”. Detta trots att de lägre kadrerna, ”det manageriella proletariatet” så att säga, i verkligheten har samma intressen som det egentliga proletariatet. Men detta inser de ogärna, därav bland annat deras benägenhet att anamma ”överkadrernas” politiskt korrekta världsbild och poser. Kadrerna beskrevs av Debord som fundamentalt osäkra, ”the cadre is the consumer par excellence, in other words, the spectator par excellence. Thus, the cadre, always uncertain and always deceived, is at the center of modern false consciousness and social alienation. Contrary to the bourgeois, the worker, the serf and the feudal lord, the cadre always feels out of place. He always aspires to more than he is and can be.” Dessa skikt är konsumenter på ett annat sätt än den övriga befolkningen, de konsumerar för att deras klass tillvaro är osäker i flera betydelser av ordet. Motsättningen i deras väsen är motorn i den ideologiska urspårning som plågar vår civilisation.
Intressant är att kadrerna för Debord alltså påminner om det gamla småborgerskapet, men att förändringarna i ekonomiska omständigheter samtidigt skiljer dem åt. Där småborgaren ville leva spartanskt måste kadern istället ständigt visa att han eller hon konsumerar. Småborgaren var knuten till traditionella värderingar, medan ”the cadre must keep up to date with the spectacle’s weekly pseudo-novelties”. Till dessa pseudonyheter räknade Debord ”revolutionär” konsumtion. Exempelvis ”Greta” idag och ”refugees” igår. För Debord var dessa revolutionära poser och cykler av konsumtion alltså kopplade till kadrernas själva väsen som klass. Även om han inte talade om managers är det ett fruktbart komplement till Francis och Burnham och förklarar delvis varför sådana cykler av revolutionära poser sveper över dagens Västerland. De kommer fortsätta att göra det så länge kadrerna har en alltför framskjuten ställning.
Om skribenten: Joakim Andersen
