Cornelius Castoriadis

Marxism, Samhälle, Vänstern

1960- och 70-talets vänster, ”den nya vänstern”, hade ofta en intellektuell nivå som skiljer den från samtida ”vänster”. Många av periodens intressanta tänkare rörde sig också bortom den historiska höger-vänster-dikotomin. Här kan nämnas personliga favoriter som Ivan Illich och Hannah Arendt. Insikterna från dessa kan idag användas oavsett ideologisk hemvist.

Några av de mest avancerade former den andra politiska teorin, socialismen, uppnådde hör också till denna period. Situationismen är en sådan, liksom kretsarna kring Telos och Socialisme ou Barbarie (”socialism eller barbari”). Redan tidigt vände de senare sig mot leninismen och trotskismen, och återupptäckte istället viktiga föregångare som rådssocialisterna och Amadeo Bordiga. Gradvis kom den ledande gestalten, Cornelius Castoriadis, även att kritisera marxismen.

cc

Castoriadis

…history is the domain of risk and of tragedy
– Castoriadis

Castoriadis (1922-1997) är en på många sätt fortsatt relevant tänkare. Värdefulla teman här är i synnerhet det autonoma samhället, demokratins förutsättningar, och koloniseringen av det sociala imaginära. Här kan man göra fruktbara jämförelser med den nya högern kring Alain de Benoist, även han med fokus på reell demokrati och koloniseringen av det kollektiva medvetandet (bland annat med ”pensée unique”).

I likhet med ovan nämnda Hannah Arendt återvände Castoriadis till de gamla grekerna, i synnerhet den demokratiska stadsstaten. Han ställde ofta ”de moderna” mot ”de gamla grekerna”, oftast utföll jämförelsen till de senares fördel. Han var medveten om att man inte rakt av kan imitera en svunnen era, däremot kan man finna inspiration i den. Castoriadis definierar det autonoma samhället:

It’s the project of a society in which all citizens have an equal, effectively actual possibility of participating in legislation, in government, in jurisdiction, and, finally, in the institution of society.

Ett autonomt samhälle är kort sagt ett samhälle som styr sig självt, och är medvetet om det. Här finns en spänning mellan grekerna och religioner från Mellanöstern, vilka istället föreställer sig att samhällets regler exempelvis kommer från en helig skrift. Denna distinktion torde vara av intresse för Castoriadis hedniskt sinnade läsare. Ett samhälle som styr sig självt kallar han autonomt, ett samhälle som placerar ledningen någon annanstans beskriver han som heteronomt.

Samtidigt visar han kopplingen mellan det autonoma idealet och den grekiska demokratin. Detta var en i hög grad direkt, deltagande demokrati. Ämbetsmän utsågs inte sällan genom lottning, i vissa fall genom val om särskild kompetens krävdes. Skillnaden mellan en sådan direkt demokrati och vår egen ”demokrati” är betydande, Castoriadis noterar bland annat att grekerna inte trodde på representation. Om vårt politiska system skriver han:

Our regimes are wrongly called democratic, whereas what they really are are liberal oligarchies.

Här finns ett ytterligare inslag som torde göra Castoriadis intressant för mer identitära läsare. Han tar nämligen upp skillnaden mellan folk och land. I antika texter talas det normalt inte om att ”Aten” gjorde det ena eller det andra. Istället är det ”Atenarna” som gör det. Skillnaden är i grunden fundamental. ”Aten” är ett hjärnspöke, för att tala med Max Stirner, medan ”Atenarna” är en kollektiv realitet.

Samtidigt är Castoriadis medveten om att de flesta alternativen till våra liberala oligarkier är ännu sämre. Vad han dock betonar är att de friheter vi har, yttrandefrihet et cetera, är resultatet av folklig kamp. Konsekvensen av detta är att givet ett tillräckligt folkligt ointresse kommer de att avskaffas.

Demokrati är för Castoriadis en rörelse, en pågående process. Han är skeptisk till Marx anspråk på att ha ett ”fågelperspektiv” på samhället. Vi är per definition en del av samhället, och kan inte ställa oss utanför det.

Democracy is the self-institution of the collectivity by the collectivity, and it is this self-institution as movement.
– Castoriadis

Demokratins förutsättningar

…there has been, in contemporary society, a far-reaching experience of the degeneration of political organizations. It’s not just a matter of their organizational degeneration, of their bureaucratization; it’s also a matter of their practice, of the
fact that these ”political” organizations have nothing to do with true politics, that their sole concern is to penetrate into
or take over the State apparatus.

– Castoriadis

Arvet från grekerna väcktes åter till liv under medeltiden, med de fria kommunernas uppror. Det finns fortfarande tillgängligt, det är bara att öppna en historiebok eller knappa in lämplig sökterm på internet. Men ändå lever vi i oligarkisk liberalism. Hur kan detta komma sig? Där Aten präglades av en lång period av deltagande innan degenerationen satte in, präglas vår era av långa perioder av apati, avbrutna av våldsamma revolutioner. Varför är inte våra samhällen autonoma?

Castoriadis genomgång av detta mysterium är mycket värdefull, då han här påminner om de aristokratiska förutsättningarna för demokrati. Det behövs en viss människotyp, och denna är inte någon självklarhet. Så spelar bildningen en viktig roll, den människa som är kapabel och villig att ta del i styret, som kan ”leda och ledas”, behöver först bildas:

There can be no democratic society without democratic paideia.

Den människa som kan ta del i det autonoma samhället, eller vara med och skapa det, måste också ha förmåga och vilja till reflektion:

Democracy is the regime of political reflectiveness; where is the reflectiveness of the contemporary individual? … All we have here is a perplexed mass, which lives from day to day and without any horizon — not a critical-reflective collectivity.

a

Massmänniskan är i längden inte kapabel att upprätthålla ett autonomt eller i någon egentlig mening demokratiskt samhälle. Detta är i förbigående sagt vad vi just nu bevittnar. En förändrad attityd till det gemensamma är nödvändig, kanske identifierar Castoriadis här en del av konsumtionssamhällets skadlighet:

But what also and especially is needed is a change in individuals’ attitudes toward institutions and toward public affairs, toward the res publica, toward what the Greeks called ta koina (common affairs). For, today, domination by an oligarchy and
passivity and privatization on the part of the people are but two sides of the same coin.

Detta förklarar också det han kallar revolutionens degeneration. Revolutioner under modern tid har ofta inneburit att massorna administrerat sig själva en tid, men detta har sedan ersatts av diktatur. Ett exempel är bolsjevikernas kuvande av arbetar-, bonde- och soldatråden. Revolutionen skulle kunna leda till det autonoma samhället, men en annan medvetenhet krävs då.

Kapitalism och kolonisation

No new culture, and no genuine popular culture, opposing the official culture — which seems to be dragging everything along with it into its decomposition.
– Castoriadis

Med utgångspunkt i post-freudiansk tradition talar Castoriadis också om det sociala imaginära. Han syftar då på våra kollektiva föreställningar om allt från vad ett gott liv är till hur en bra människa är. Detta gemensamma imaginära koloniseras i modern tid av kapitalismen (genom reklamer et cetera). En följd av detta är det Castoriadis kallar privatiseringen, som omöjliggör autonomi. Det han då syftar på är snarare individernas atomisering än utförsäljning av gemensam egendom. Castoriadis identifierar här konsumtionssamhället och dess världsbild som en central del av problemet:

The capitalist imaginary has finally penetrated into the people: the goal of human life would be the unlimited expansion of production and consumption, so-called material well-being, etc., as a result of which the population is totally privatized.

Här kritiserar han alltså även en materialistisk världsbild, där ting framstår som det viktiga snarare än gemensamt handlande med andra människor. Homo economicus ersätter zoon politikon. När han beskriver förutsättningarna för den atenska demokratin återkommer han också till sådant som heder och viljan att respekteras av andra. Medborgaren var exempelvis också en soldat.

Men kapitalismen underminerar sina egna förutsättningar, i form av nedärvt socialt och kulturellt kapital. Den behöver ärliga tjänstemän och liknande, men dessa försvinner över tid. Castoriadis skriver om den demokratiske medborgaren, utan vilken ”honest and legalistic Weberian bureaucrat—liberal society cannot function. Now, it seems evident to me that society today is no longer capable of reproducing these types. It basically produces the greedy, the frustrated, and the conformist.

Överhuvudtaget framstår han bitvis som pessimistisk. Han är också kritisk mot marxismen. I arbetarrörelsernas historia har det funnits många ansatser till autonomi, men detta har saboterats av marxisters utopism och anspråk på att kunna förutse framtiden. Castoriadis noterar också, likt Spengler, att marxismen för in kapitalismens myter (materialism, linjär historiesyn et cetera) bakvägen i arbetarrörelsen.

Högintressant är även Castoriadis användande av antika begrepp för att analysera totalitarismen och det fria samhället:

To take up again the ancient Greek terms, we have to distinguish among the oikos (the household, the private sphere), the ekklçsia (the people’s assembly, the public sphere), and the agora (the “marketplace” and the meeting place, the public/private
sphere). Under totalitarianism, the three spheres are totally merged. Under liberal oligarchy, there is both more or less
clear-cut domination of the public sphere by a part of the public/private sphere (the “market,” the economy) and elimination of the effectively public character of the public sphere (private and secretive character of the Contemporary State).

Den politiskt inkorrekte Castoriadis

Racism has existed for a very long time, if not forever. But one must understand what is reviving it in its virulent form today. There is a general crisis of civilization, a crisis of significations, something the void of consumer society obviously cannot surmount. In a confused way, people are searching for meaning. Some turn again toward religion, others head in a racist direction. The nonsense of racism has an apparent sense to it: when one cannot define oneself in positive terms, one defines oneself via hatred of the other.
– Castoriadis

En så omfattande och djupgående kulturkritik som Castoriadis tangerar i sig det politiskt inkorrekta. Såkallade ”framsteg” framstår som tämligen efemära, om vi samtidigt avlägsnar oss allt mer från de autonoma samhället.

Castoriadis skepsis mot religionen innebar att han såg islam som problematisk, han talar om den som en av flera ”essentially antidemocratic forces of reaction”. Det autonoma och demokratiska samhället tillåter heller inte en alltför långtgående mångfald. Castoriadis identifierar invandringsmotståndet som i grunden politiskt och kulturellt, och såg mångkulturalismen som naiv. Han skriver:

I do not believe in the current chatter about the coexistence of just any cultures whatsoever in their diversity. That was possible—to a rather small extent, moreover—in the past within an entirely different political context, basically where the rights of those who didn’t belong to the dominant culture—Jews and Christians in Islamic lands—were limited. But we proclaim equal rights for all (though where things are at in reality is something else). This implies that the body politic shares a common ground of basic convictions.

Detta innebär att man som invandrare har ett val:

Muslims can live in France only to the extent that, in actual fact, they agree not to be Muslims on a series of points (family law, criminal law). On this level, a minimum amount of assimilation is indispensable and inevitable — and, moreover, it is taking place in actual fact.

Samtidigt vänder sig Castoriadis mot uppenbart ideologiska former av etnomasochism. Han skriver om sådana former av kollektiva skuldkänslor:

The Arabs now present themselves as the eternal victims of the West. That’s a grotesque myth. The Arabs have been, since Mohammed’s time, a conquering nation, which expanded into Asia, Africa, and Europe (Spain, Sicily, Crete) through the Arabization of the conquered populations. How many “Arabs” were there in Egypt in the early seventh century? … They were then dominated in turn by the Turks for more than four centuries. Western semicolonization lasted, in the worst of cases (Algeria), only one hundred and thirty years, in other cases for much less time… I have never seen an Arab or any Muslim perform his “self-criticism,” the critique of his culture from this standpoint.

Samtidigt som han alltså ser det som fullt möjligt för araber och muslimer att bli en del av autonoma samhällen. Intressant är här likheterna med Jean Thiriart. En jämförelse av vad Castoriadis skrev för några decennier sedan med dagens politiskt korrekta ”vänster” antyder något om den teoretiska stringens och tankens frihet som gått förlorad och ersatts med mer primitiv ideologi. Castoriadis kunde utan problem analysera invandringen ur ett politiskt perspektiv, med fokus på i vad mån den är förenlig med det autonoma samhället. Politisk korrekthet har varit ett gift även för ”vänstern”.

Hans bestående värde är intresset för en reell demokrati och analysen av kapitalismens kolonisering av våra drömmar. Denna reella demokrati för tankarna inte bara till Aten, utan även till germansk bondekommun, socken och ting, liksom till Schweiz. Här finns likheter med de Benoist och den nya högern. Castoriadis analys av hur kapitalismen koloniserat det ”sociala imaginära” påminner också om situationisternas dissekering av ”Skådespelssamhället” och om de Benoists fokus på behovet av en ny kultur.

Sammantaget är han tämligen teoretiskt tung, men hans analys av det senmoderna samhället är av bestående värde. Ur ett mer konservativt eller traditionellt perspektiv bör hans autonoma ideal balanseras något, för att inte tangera det moderna samhällets själv-förgudligande. Men som utgångspunkt för en saklig analys av hur parlamentarismen de facto fungerar är han givande, inte minst när han betecknar våra samhällen som oligarkier.

Vi finner mer Castoriadis här:

Not Boreds Castoriadis-resurs

s

Pin It
  • Parsifal

    Minns nu att jag på 80-talet var med i en antikommunistisk organisation som sålde en bok av Castoriadis. Ordföranden brukade vid vissa tillfällen läsa upp långa stycken ur boken som var en svidande vidräkning med i första hand Sovjetkommunismen. Har glömt bort bokens titel. Kan någon upplysa mig om den?