Den monolog som är svensk offentlighet har de senaste dagarna dominerats av Paolo Robertos sexköp. Upprördheten har varit stor, rentav mycket stor, och det hela har utmynnat i ett lagförslag som ska göra fängelse till det obligatoriska straffet för sexköpare. Man behöver inte vara någon vän av vare sig Roberto eller prostitution för att kunna se det hela som tämligen talande för vår samtid.
I sammanhanget är George Orwells dystopi 1984 relevant. Som alltid, frestas man tillägga, även om framtiden inte blev lika brutalt totalitär som Orwell förutspådde så är hans begrepp crimethink, crimestop, newspeak och doublethink synnerligen användbara för att förstå våra mer politiskt korrekta landsmän. Orwells kärnfulla beskrivning av crimestop är värd att citera, ”crimestop means the faculty of stopping short, as though by instinct, at the threshold of any dangerous thought. It includes the power of not grasping analogies, of failing to perceive logical errors, of misunderstanding the simplest arguments if they are inimical to Ingsoc, and of being bored or repelled by any train of thought which is capable of leading in a heretical direction. Crimestop, in short, means protective stupidity.” Orwell hade inte stött på vår tids politiskt korrekta totalitarister, men han hade stött på deras både sociala och idéhistoriska föregångare i rakt uppåtstigande led. Det bidrar till igenkänningsfaktorn, även om beteendet också är tidlöst.
Ett inslag i 1984 som är lika användbart för att förstå det som ägt rum i kölvattnet efter Robertos klavertramp är det så kallade ”two minutes hate”, två minuters hat. Oavsett hur man ställer sig till den specifika händelsen med Roberto belyser Orwell viktiga psykologiska och politiska mekanismer med begreppet.
I det totalitära Oceanien Orwell beskriver är ”två minuters hat” en återkommande, obligatorisk aktivitet där medborgarna skriker ut sitt hat mot förrädaren Goldstein och varierande yttre fiender. Målet med detta är att hat och missnöje inte ska riktas mot partiet, ”the discontents produced by his bare, unsatisfying life are deliberately turned outwards and dissipated by such devices as the Two Minutes Hate.” Här finns också en gruppsykologisk logik, Orwell beskriver hur huvudpersonen oavsett sin egen vilja dras med i det kollektiva hatet och dess attraktionsförmåga (”a hideous ecstacy of fear and vindictiveness”).
Teknologiska innovationer och ett mindre repressivt samhälle gör att skillnader finns mellan 1984 och vår egen tid, men de mekanismer Orwell skildrade går att identifiera även här. Officiellt sanktionerade drev kännetecknas därför av att att de är tillåtna och distraherande. Att skriva av sig sitt hat och sitt förakt för Paolo Roberto har inte varit riskabelt på samma sätt som att försiktigt ifrågasätta hanteringen av pandemin eller invandringspolitiken, i synnerhet inte för medlemmar av det Orwell beskriver som ”partiet”. Oavsett om det sker medvetet eller omedvetet har de flesta inblandade uppfattat detta, vilket kan ge det hela en något bitter bismak. ”Jag skriver ut mitt hat mot Roberto för att det han gjort är vidrigt men även för att jag inte riktigt vågar skriva om annat som är vidrigt.” Ofta är detta inte riktigt medvetet men det är inte heller alldeles omedvetet, en märklig psykologisk effekt av den mjukt totalitära erfarenheten.
Detta för oss osökt vidare till nästa egenskap hos senmoderna två minuters, eller veckors, hatsessioner, nämligen deras högst konkreta karaktär av distraktioner. Parallellt med Robertos sexköp har nämligen viktigare saker hänt, som mordet och våldtäkten i Härnösand och de globalt sett uppseendeväckande höga svenska dödstalen i pandemin. Om detta skulle vi behövt en genuin debatt i vårt samhälle. Men att Roberto inte hanterat den sociala distanseringen på ett acceptabelt sätt tillåts istället ta över den begränsade kollektiva uppmärksamheten. En nyckel för att förstå samtiden är för övrigt den kollektiva uppmärksamheten som en synnerligen begränsad resurs, i mångt och mycket kan den liknas vid en guldfisk.
Vad detta innebär för kritiker av etablissemanget och dess distraherande hatsessioner är en inte alldeles enkel fråga, särskilt för den som inte kontrollerar kommunikationsmedlen och den kollektiva uppmärksamheten. Att sätta ord på fenomenet kan vara ett inslag i en strategi, mest effektivt når det människor som av moraliska eller kognitiva skäl redan har svårt för ”protective stupidity”. Hur man når resten är en svårare fråga. ”Whataboutism” kan här vara en annan strategi, att lyfta fram hyckleri och tveksamma prioriteringar genom resonemang i stil med ”så ni vill göra fängelse obligatoriskt för sexköp men inte utvisning för utländska våldtäktsmän?” ”Agree and amplify” kan också fungera i vissa sammanhang, beroende på vilka psykologiska drivkrafter man har att göra med. Att fastna i debatter där man låter tvåminutershatarna projicera sitt hat på en är en tredje, sannolikt mer riskfylld, väg. Ingen av strategierna är oavsett vilket utan både för- och nackdelar, var och en får därför bedöma varje situation själv. Två minuters hat är ett av de mer centrala inslagen i vårt samhälles ideologiska praktik, värt att känna till oavsett om målet är själslig hygien eller samhällelig förändring.
Om skribenten: Joakim Andersen
