En av 1900-talets goda européer, för att tala med Nietzsche, var Ernst Jünger (1895-1998). Krigshjälte, författare, psykonaut och entomolog, Jünger hade många ansikten. Han rörde sig under sin bana också från ungdomens fokus på total mobilisering till något som snarare kan beskrivas som djuphöger. Fokus låg då på natur, myt och inre frihet, i förening med en kritik av teknologin och nihilismen som är fortsatt fruktbar. Ett värdefullt exempel på det är korta texten Der Friede, skriven under rasande världskrig. Jünger beskrev där orsakerna till det pågående brödramordets fasor och skisserade samtidigt en hållbar fred. Krigslyckan vände under tiden han skrev den, men det påverkade inte innehållet.
Det är en dialektisk Jünger vi möter i Der Friede, han inleder med att citera Spinoza: ”the hatred, which is completely conquered by love, becomes love; and such love is then stronger than if hatred had not preceded it.” Med denna utgångspunkt kan han också finna en mening i krigets fasor, de möjliggör en hållbar och god fred. Jünger skildrar inkännande krigets omänskligheter och brott, hans slutsats är att ”for distant ages these will remain our century’s blot of shame; no one will be respected whose heart and eyes were insensible to what happened there.” Upplysningens löften slog över i sin motsats, Jünger för tankarna till Adorno när han beskriver hur ”man’s high sense of duty was perverted, how labor and science turned to the service of death, how the sword shielded injustice, how the judge – under the crude disguise of ceremony – debased justice into a tool of the courts, how the teacher destroyed the divine image in the children instead of illumining it, and how doctors, instead of healing, maimed the weak and killed the sick.” Vi känner igen Jüngers skepsis inför massan och det frikopplade förnuftet i den civilisationskritik han väver in i texten. Det är heller inte en kritik som enbart riktas mot motståndarna, han beklagar även att Tyskland alltför mycket agerade som en nationalstat istället för som en del av Europa.
Men i katastrofen finns samtidigt fröna till något bättre. Jünger beskriver hur krigare och arbetare i alla länder verkade i osjälvisk självuppoffring, ”deep in their hearts there lived instead a sense of true generosity, true sacrifice, which flowers and bears fruit more richly than in the world of hate. Under a just peace, then, we must unite what has flowed from separate but pure sources.” Själv krigare var han medveten om att det inte är hat som alltid driver människor under krig. Han var också medveten om den respekt för motståndaren som kan uppstå, ”in this battle of giants each opponent could be proud of the other.” Även om han kan ha överskattat den faktorn.
Jünger såg i krigsslutet en möjlighet att skapa en hållbar fred, hans resonemang utgick från att ”all shared the suffering and therefore the peace must bear fruit for them all. That is, this war must be won by all.” Segraren, oavsett om det var Tyskland eller USA, skulle därför ha ett tungt ansvar på sina axlar, ”the logic of pure violence must come to an end so that the higher logic of alliance may be revealed.” Lösningen för Europas del var att förenas i en ordning som respekterade våra folks mångfald och rikedom. Det finns likheter mellan Jüngers vision och EU, men också avgörande skillnader. Likheterna är större med den nya högern.
Jünger utgår från att världen rört sig in i en era av stora imperier, och att Europa också måste enas. Alternativet är fortsatta krig mellan nationer, förödelse och svaghet. Men ett sådant europeiskt imperium måste respektera folkens individualitet. Jünger skriver här att de styrande måste skilja mellan det materiella planet och det kulturella. ”There should be uniformity of organization in whatever concerns technical matters, industry, commerce, communications, trade, weights and measures, and defense”, men ”liberty, on the other hand, dominates in diversity wherever nations and men differ. That applies to their history, their speech and race, to their customs and habits, their art and their religion. Here there cannot be too many colors on the palette.” Han för tankarna till den nya högerns ”de hundra flaggornas Europa”, när han skriver att ”in the new home it will be possible to be Breton, Wend, Basque, Cretan or Sicilian – and that with greater freedom than in the old.”
Intressant är även att Jünger i likhet med Evola ser europeisk enhet som något mer än det rent politiska eller materiella. Han ger kyrkorna en avgörande roll i det nya Europa. Detta kopplas till hans människosyn, människan behöver mening i tillvaron och utan kyrkan kommer hon söka den i nihilistiska tankebyggnader. Jünger skriver att ”the state must ever look to faith if it is not quickly to fall in ruin or be destroyed by fire. Thus we have seen it exact homage to strange idols – to theories which were the stock in trade of country schoolmasters fifty years ago, to materialistic philosophies and to the scribblings of puffed, empty heads, to its machines and to its great engineering works : in short to spiritual fetishes of all kinds.” Människorna måste stärka sig metafysiskt i proportion till den tekniska vetenskapens tillväxt. Jünger ser teologin som den första av vetenskaperna. Han menar att kristendomen är Västerlandets enande försvarsverk mot nihilismen, men han ställer inte nation och kyrka mot varandra. Istället skriver han att ”just as the trustworthiness of a man in the new state will depend not on his internationality, but on his nationality, so his education must aim at adherence to a faith and not at indifference. He must know his native land on earth and in the infinite, in time and in eternity.”
Oavsett hur man bedömer detaljerna i Jüngers fredsplan, eller hur väl segrarna förvaltade det ansvar de bar, är det en givande text. Den innehåller en viktig civilisationskritik, liksom en delvis förändrad förståelse av Arbeiter-arketypen (”the figure of the worker, losing its titanic cast, will reveal new aspects of itself – then it will be seen what relation it bears to tradition, creation, happiness and religion”, jämför Jungs syn på Wotanarketypen). Jüngers tidlösa och poetiska språk, förankrat i myten, är också närvarande i texten, bland annat beskriver han hur ”he saw the machine arise to domination in cold structures which a titanic will forced up over night as palaces of destruction and Babylonian confusion.” Sammantaget är det en värdefull text.
Om skribenten: Joakim Andersen
