I en tid då begrepp som ”demokrati”, ”individualism” och ”mänskliga rättigheter” blivit närmast heliga kan det vara av värde att återstifta bekantskapen med den europeiska aristokratiska traditionen. Detta är inte minst fallet då den såkallade demokratins negativa effekter på samhället blir alltmer uppenbara. Atomisering, känslor av meningslöshet och förlust av normer och kultur på individnivå, och en eskalerande fördumning på samhällsnivå är bara några av effekterna. Det är därför en tidsfråga innan demokratin på allvar börjar ifrågasättas, och det kan då vara värdefullt att inleda den kritiken redan nu. Inte minst då det finns en betydande risk att denna kritik annars blir lika negativ som den styrelseform som historiskt spelat ut sin roll (här åsyftas exempelvis totalitär konformism och mer repressiv neokonservatism som troliga pseudo-alternativ).

Det löper genom den europeiska historien en röd tråd av aristokratisk, anti-demokratisk, filosofi. Den studeras av Alexander Jacob i boken Nobilitas – A Study of European Aristocratic Philosophy from Ancient Greece to the Early Twentieth Century. Jacob delar explicit ståndpunkten hos de filosofer han beskriver, och anser att demokrati är skadligt för samhället. Han går inte så mycket in på varför, men pekar dels på demokratins effekter på allt från det kulturella till det etniska planet, noterar dels att det egentligen är självklart att de bästa snarare än de flesta bör styra.

Jacob identifierar några återkommande tankar hos de filosofer han studerar. En av dessa är vikten av etnisk homogenitet för att ett samhälle ska fungera väl. Särskilt framträdande är detta i de grekiska staterna , och hos de tänkare som verkar i en modern epok (såsom de Gobineau och Rosenberg). Jacob ägnar också en hel del utrymme åt hur de olika aristokratiska tänkarna sett på judenhetens påverkan på Europa, och finner att med mycket få undantag har denna påverkan setts som djupt problematisk (kulturellt, politiskt och andligt).

There is no government to which I should more quickly deny the title of commonwealth than one in which everything is subject to the power of the multitude… because there can be nothing more horrible than that monster which falsely assumes the name and appearance of a people…
– Cicero

Ett annat återkommande tema är synen på människan som en politisk varelse, och politiskt handlande som en del av det goda, fullständiga livet. En apolitisk människa kallades av grekerna en ”idiot”, och det sammanfattar väl den synen, liksom uttrycket ”frihet är att göra det nödvändiga”. Jacob noterar att det antika Greklands ”demokrati” på många punkter skiljer sig från dagens parlamentarism, bland annat var större delen av ”befolkningen” utesluten från det politiska. Den politiska sfären sköttes istället av de fria männen, vilka alltid var en minoritet.

I believe that the people are incomparably more ungrateful [than the prince] for their members are busy about a variety of occupations, and for other reasons they understand less and know less than a prince does. As for envy, it arises more easily in men of the people, for whom every kind of eminence of birth, riches, valour, or reputation, is usually unwelcome.
– Giuccardini

Nära knuten till denna syn på det politiska är den idealism som genomsyrar de tänkare Jacob studerar, oavsett om den kläs i religiösa ordval som hos medeltida kristna och de Maistre eller en mer filosofisk skrud som hos Platon och Hegel. Man menar här att det finns något högre, som både samhället och individen bör sträva mot. Att delta i den strävan är sann frihet, att låta bli är att vara slav under sina drifter, sina omständigheter, eller liknande. Här kan man också nämna en anti-pacifistisk grundsyn. Hos en von Treitschke och en Hegel ses kriget som något i sig gott, som odlar värdefulla mänskliga egenskaper, många andra har sett det som nödvändigt. Människan är inte god av naturen, och ett visst mått av våld blir då nödvändigt både inom och mellan samhällen. ”Samhället vilar till syvende og sidst på bödeln”, som de Maistre uttryckte det.

…it establishes an executive power through which all the citizens may make decisions about (and indeed against) the single individual without his consent, so that decisions are made by all the people and yet not by all the people; and this means that the general will is in contradiction with itself, and thus also with freedom.
– Kant om varför demokratin är en despotism

Den aristokratiska traditionens människosyn präglas också av att vara anti-egalitär. Det finns olika sorters människor, och det är då självklart att de bästa ska styra. Pöbeln har för bristande självdisciplin, perspektiv och kunskap för att kunna föra en politik som inte skadar samhället (inklusive pöbelns egna medlemmar). I modern tid är denna anti-egalitära syn ofta kopplad till en syn på olika människoraser som i grunden olika, Jacob ger flera exempel på hur exempelvis Fichte och Carlyle såg den nordeuropeiska människan som överlägsen de flesta andra. Man kan här också nämna att det rena enväldet normalt inte hyllats, utan det har funnits en insikt kring behovet av en aristokrati och lagar som kunnat ge balans.

…a complete plutocracy, an oligarchy of a few big banking houses, who avail themselves of democratic forms, in order to exploit them for their own ends.
– von Treitschke om hur demokratin egentligen ofta är en plutokrati

Jacobs bok är mycket spännande och informativ, sitt ringa omfång till trots. Den är endast på drygt 100 sidor, och många av styckena är också ganska korta. Men man får en god introduktion till antika tänkare som Platon, Aristoteles och Cicero, renässanstänkare som Guiccardini och Bodin, tänkare som reagerade på Franska revolutionen som Burke och de Maistre, Giambattista Vico, tyska filosofer som Kant, Fichte, Hegel, Schopenhauer, von Treitschke, och Nietzsche, idealister som Carlyle, Mazzini och Gentile, samt rasideologer som de Gobineau, Chamberlain, Rosenberg och Hitler.

Intressant är bland annat att följa hur den aristokratiska idétraditionen degenererar i samma takt som det omgivande samhället. De tidiga företrädarna är idealister och har en reell aristokrati för ögonen. De senare företrädarna blir alltmer påverkade av materialistiska teorier och ersätter aristokratin med mer kollektivistiskt tänkande. Jacob studerar också närmare relationen mellan ras och andlighet, och demokratins andliga brister, i två appendix.

Samtidigt lämnar Jacobs studie en del övrigt att önska. Varför tänkare som Julius Evola, Carl Schmitt och Ludovici inte är med är oklart, och Jacob ger heller ingen realistisk skildring av något alternativ till parlamentarismen. För att ett sådant ska vara hållbart i en tid som möjliggjort ett flertal totalitära experiment bör man nämligen ta fasta på den distinktion mellan organiska och totalitära samhällen som Julius Evola gjort, och som genomsyrar korporativistiska samhällsmodeller som exempelvis Per Engdahls nysvenska. Man bör alltså hitta nya former av folkstyre, kombinerat med en insikt i demokratins begränsningar och förädlandet av en elit, snarare än att helt avskaffa alla former av folkstyre.

Democracy is the art of running the circus from the monkey cage.
– H.L. Mencken

Relaterat

Ludovici och aristokratin

Hans-Hermann Hoppe och demokratin

George Fitzhugh

Den Nya Högern och Imperium Europa

Den Nya Högern – en introduktion

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.