Marx och manifestet del V – idé och intresse

Ideologi, Marxism, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

En läsning av Marx från höger innebär bland annat att man identifierar marxismens starka sidor och användbara insikter, i synnerhet om detta är insikter som saknas i den reellt existerande högern. Ett ovanligt tydligt exempel på det är den marxistiska analysen av förhållandet mellan ”idé och intresse”. ”Intresset ljuger inte” heter det som bekant, likaså att ”man biter inte den hand som föder en”. Det är därför allvarligt att staten i Sverige bundit upp större delen av de sociala skikt som historiskt är centrala i kritiska rörelser, bland annat lärare och akademiker, med löner och outtalade hot om yrkesförbud.

Men det marxska perspektivet är betydligt mer djupgående än att man normalt inte kan förvänta sig att den som är ”köpt” ska vara en sanningssägare eller risktagare. Intressant här är det marxska citatet att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Med detta menas att människors världsbild påverkas av deras livssituation. Är du van att tiga och ta order av andra formar det dig, likaså om du växt upp i ett samhälle präglat av varuutbyte (jämför Renaud Camus och relationen varuutbyte, individ och replacism). Evola skulle invända att detta är något som den differentierade personen övervinner, men var samtidigt medveten om att i det degenererade samhälle vi lever i stämde Freuds och Marx nedvärderande beskrivningar av människor ofta.

Genomgående hos Marx är övertygelsen att de borgerliga idéerna bottnar dels i ”det samhälleliga varat”, dels i borgarnas krassa egenintresse. Här finns en potentiell motsättning mellan samhälleligt vara och egenintresse, exempelvis var aristokratins hedersbegrepp inte alltid optimalt i konflikten med borgerligheten. Men det centrala att ta med sig är att idéer inte svävar fritt i luften. De har mer eller mindre starka kopplingar till olika grupper och dessa gruppers samhälleliga vara och intressen. Man behöver inte som Marx definiera dessa grupper enbart utifrån relationen till produktionsmedlen, de kan lika gärna definieras socio-sexuellt eller etniskt, men perspektivet är ett viktigt motgift mot den naiva idealism och universalism vi möter i den borgerliga högern. Här kan nämnas att universalismen också är ett uttryck för samhälleligt vara, borgaren tror att alla andra egentligen också är borgare, och för intresse, denna övertygelse har åtminstone till ganska nyligen tjänat borgarens intressen. Men det är inte lika säkert att den gynnar icke-borgare som anammar borgerliga idéer, den marxistiska traditionen talar här om falskt medvetande, oförmågan att identifiera sina egna verkliga intressen. För högern handlar det ofta om oförmåga att identifiera och prioritera de grupper som har potentiellt intresse av de idéer högern företräder.

I det kommunistiska manifestet utvecklar Marx och Engels kopplingen mellan idéer och intressen i genomgången av flera olika sorters socialister. Genomgången är ett bra argument mot folk som påstår att icke-marxister inte är ”riktiga” socialister, för det är inte det som utgör den marxska invändningen mot feodala, borgerliga och konservativa socialister. Däremot är det deras intressen och vara som förhindrar dem från att nå fram till kommunismen. Genomgången är idag delvis daterad, men analysen av de borgerliga socialisterna är fortfarande givande. Detta då den kan användas för att förstå de politiskt korrekta strömningar som likt gökungar tagit över vänstern. Marx är tydlig med att de borgerliga socialisterna är just borgare och att de inte vill äventyra det system som gynnar dem. Han skriver:

En del av bourgeoisin vill avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets fortbestånd. Till denna hör: ekonomister, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, avskaffare av djurplågeri, grundare av nykterhetsföreningar och kråkvinkelreformatörer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utarbetats till hela system.

Till den långa listan av borgerliga socialister kan man idag lägga bland annat ”anti-rasister” och ”genuspedagoger”. Förenliga med systemet är de för det mesta, borgare är de också. Men här möter vi en av manifestets verkligt allvarliga brister. I genomgången av klasser som utvecklar olika socialismer tar Marx och Engels bland annat upp aristokrater, präster, småborgare, proletärer och borgare, men en grupp som varit tongivande i vänstern och under 1900-talet utelämnas helt. Det handlar här dessutom om en klass som Marx själv i hög grad tillhörde, de skikt av intelligentsia eller byråkrater som i normalfallet var knutna till staten. På Marx tid var de skikten ännu i sin barndom, men i vår tid har de i takt med statens tillväxt blivit en reell aktör. Det kan därför vara intressant att identifiera de socialismer som denna klass utvecklar. Idag är det inte minst politisk korrekthet det handlar om, en ideologi som dels döljer den nya klassen, dels identifierar nya grupper av offer som staten måste växa för att hjälpa. Men det samhälleliga varat är också intressant i sammanhanget, det finns en livsfientlig puritanism hos den nya klassen som kommer till uttryck bland annat i viljan att äta insekter och känna flygskam. Det är väl värt att undersöka vad i deras livssituation och förhållande till produktionsmedlen som orsakar dessa tendenser.

Hos Marx saknar vi annars en sammanhållen teori om den moderna staten, men det finns frön till det bland annat i teorierna om bonapartism och orientalisk despotism. Engels anade också den nya klassen av managers och separationen mellan ägare och byråkrater i den sena texten Nödvändiga och överflödiga samhällsklasser. Givet kopplingen mellan idé och intresse är detta inte något vänsterns huvudfåra intresserat sig nämnvärt för sedan dess. De verkligt fruktbara analyserna, mer eller mindre medvetet kopplade till Marx och Engels perspektiv, har utförts av frihetligt sinnad höger som Gottfried och Francis. Den som vill ha inspiration för att smula sönder de nya överklassernas ”humanism” rekommenderas Marx text The Duchess of Sutherland and Slavery. Han noterade där att brittisk adel ibland engagerade sig i kampen mot slaveriet i USA, men talade tyst om hur deras förmögenheter byggde på plundring av egna landsmän. Marx beskrev detta som ”a philanthropy which chooses its objects as far distant from home as possible, and rather on that than on this side of the ocean” och konstaterade att ”the history of the wealth of the Sutherland family is the history of the ruin and of the expropriation of the Scotch-Gaelic population from its native soil.” I vår tid kan detta förklara varför överklasserna engagerar sig för invandrare och andra, men sällan har åsikter om hur utförsäkringar, försämrad vård och otrygghet drabbar vanliga människor. Det innebär också att de kan demonisera de vanliga människor som uttrycker sina intressen av fungerande vård och liknande. Bakom idén finns intresset, ”the philanthropic grimaces of her Grace, the Duchess of Sutherland” för att citera Marx.

En poäng perspektivet med ”idé och intresse” leder fram till är att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk”. Vi kan här byta ut ”arbetarklassen” mot ”svenskarna” eller ”vanligt folk”, budskapet är ändå relevant. Det samhälleliga varat innebär att många människor är vana vid att medlemmar av etablissemanget är de som pratar och handlar, själv är man passiv och kan på sin höjd stödja en eller annan av dem. Det betyder att så snart en medlem av etablissemanget uttrycker sådant som egentligen är självklart blir stödet betydande. Man kan finna detta servila beteende frustrerande, samtidigt som Marx påminner oss om att givet det samhälleliga varat så är det svårfrånkomligt och bör snarare hanteras instrumentellt än moralistiskt. Det centrala är att egna institutioner byggs upp, media, partier, föreningar och så vidare, kort sagt en genuin folkrörelse. Etablissemangets renegater spelar en viss positiv historisk roll oavsett vilket, men utan egna institutioner riskerar framgångarna bli kortlivade och ”arbetarklassens frigörelse” tas över av individer med intressen som bara delvis överlappar.